Bio: Battleship

Foton copyright (c) UIP Sweden

Någon gång under 1970-talet fick jag Nya Kryssarspelet i julklapp. Ett väldigt fascinerande spel. Tyckte jag då. Coolast var den avancerade spelplanen i plast, ett slags ställning där man tryckte fast sina fartyg och så försökte man bombardera och sänka motståndarens på andra sidan av en skärm. Jo, det var alltså inget annat än Sänka fartyg. Ett spel folk förr spelade med hjälp av rutat papper och en penna. Ett spel Laszlo Carreidas inte kan spela utan att fuska.

Den något mer "avancerade" sällskapsspelsversionen, eller vad vi nu ska kalla den, är en produkt från spel- och leksaksföretaget Hasbro, samma bolaget som ligger bakom Transformers. Att de ville följa upp succén med robotfilmerna är begripligt. Att de valde att filmatisera Sänka fartyg är mindre begripligt. Å andra sidan fanns det inga figurer och ingen handling att bygga filmen på, så det var fritt fram att göra vad man ville. Krigsfartyg skulle sänkas. Det är allt. Lite oväntat sattes VERY BAD THINGS-regissören Peter Berg (som även innehade huvudrollen i SHOCKER) på att hålla i spakarna.

Taylor Kitsch är dubbelt aktuell nu. Han spelar titelrollen i floppen JOHN CARTER, och nu är han även hjälten Alex Hopper i BATTLESHIP. Och ni må tro att unge Hopper är en slarver! Han har inget jobb. Inga pengar. Han super för mycket. Han hamnar alltid i trubbel. Till på köpet bor han hemma hos sin bror Stone Hopper (Alexander Skarsgård, som inte är det minsta lik Kitsch och dessutom huvudet längre). Minsann om inte Alex går och kärar ner sig i blonda kalaskexet Samantha (Brooklyn Decker) - dotter till den stenhårde amiralen Shane (Liam Neeson). Shane är Stones chef, eftersom Stone är officer vid flottan.

Eftersom Stone fått nog av sin brors beteende återstår bara en sak att göra - han måste bli militär! Join the Navy! Så Alex klipper sig, skaffar sig ett jobb, får ihop det med Samantha, blir duktig fotbollsspelare - men en rätt usel militär, eftersom han inte klarar av att lyda order och hålla tider. Och han slåss lite för ofta. Amiral Shane tycker inte om honom.

Vilken tur att illasinnade rymdvarelser plötsligt anfaller - mitt under en gigantisk övning med horder av krigsfartyg utanför Hawaii. Nu blir det till att sänka fartyg så att det står härliga till - och Alex Hopper får chansen att bevisa vilken ansvarstagande hjälte han är innerst inne.

Jag förväntade mig verkligen det värsta. En kombination av de ofta påfrestande TRANSFORMERS-filmerna och den osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Bara trailern gjorde mig trött. Jag gissade att filmen skulle vara som trailern - i nästan två och en halv timme.

Efter ett tag visade det sig att jag hade rätt.

Men ärligt talat tyckte jag först att BATTLESHIP kändes rätt okej. Första halvan gick att titta på. Handlingen är inte obegriplig (som i TRANSFORMERS) och det dröjer ett bra tag innan rymdvarelserna anfaller, vilket innebär att rollfigurerna får lite mer tid på sig att utvecklas än brukligt i den här typen av film. Det innebär förvisso inte så mycket, men ändå. Taylor Kitsch är inte lika hopplös som i JOHN CARTER. Liam Neeson är lika föredömligt hård som alltid. Alexander Skarsgård är andra namnet i rollistan, han verkar imitera en typisk amerikansk actionhjälte när han pratar, och jag blev förvånad när hans rollfigur plötsligt stryker med bara en tredjedel in i filmen, så att Alex kan bli besatt av att hämnas.

Men efter halva filmen blir det tröttsamt. Det händer inte så mycket. Fartygen skjuter på de främmande farkosterna. Kort paus, och rymdvarelserna skjuter på fartygen. Om och om igen. Självklart för att efterlikna spelet. Och det blir segare och segare. Och när det är dags för den stora, explosiva finalen, förvandlas filmen till en rätt kväljande hyllning till amerikanska flottan. Herregud, när ett gäng (antagligen autentiska) veteraner från andra världskriget rycker in och går tufft i slowmotion visste jag inte om det var på allvar eller ej. Det smäller och sprängs och jag tittar på klockan, eftersom det aldrig blir spännande, coolt eller engagerande.

Sångerskan Rihanna gör sin skådespelardebut i filmen. Jag vet faktiskt inte riktigt vem Rihanna är, jag vet inte om jag någonsin hört hennes låtar. Eller, det har jag kanske, utan att veta att det är hon. Hon ägnar sig ju åt en särdeles tråkig musikgenre. Jag vet vem hon är tack vare tidningsrubriker. I BATTLESHIP spelar hon en tuff soldat. Hon är alldeles för liten och späd, och ingen vidare skådis.

Jag gillade en fet soldat med benproteser, det är AC/DC på soundtracket (men inte Village People), alldeles för många medverkande är tatuerade, och vid två tillfällen säger hjältarna "motherfucker", men "fucker" dränks av en hög ljudeffekt, eftersom det här är en PG-13-film.

Rymdvarelserna har väldigt festliga skägg!

Jag lyssnar på Mozart medan jag skriver detta.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 11/4)