Bio: The Avengers

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag har egentligen ingen som helst relation till Marvels superhjältegrupp The Avengers. De enskilda hjältarna som utgör gruppen är jag förstås bekant med, åtminstone i de flesta fallen, men just serien The Avengers har jag knappt läst alls. Jag minns att det hände att de figurerade under namnet Hämnarna i Atlantics svenska Marveltidningar, men när jag växte upp var det i princip bara DC:s superhjältelag som det gick att läsa om, det vill säga Lagens Väktare och Rymdens Hjältar.
Jag ska villigt erkänna att jag verkligen ville att Joss Whedons THE AVENGERS skulle vara jättebra. Jag ville kunna sätta minst en fyra. Visst, jag vill väl alltid att de filmer jag ser ska vara bra, men i det här fallet  hade det varit extra kul. Och jag gillade verkligen de tidigare solofilmerna med de olika hjältarna. Samtidigt hade jag på känn att det skulle kunna bli lite för mycket i slutändan.
... Och det blev det. Jag blev aningen besviken på THE AVENGERS.
Loke (Tom Hiddleston), den ondsinte nordiske guden, är tillbaka och den här gången planerar han att göra det alla superskurkar älskar att sysselsätta sig med: attackera Jorden och söndra och härska. Varför? Tja, han är ju ond. Och på Jorden finns även något som heter The Tesseract, en kraftkälla av oanade proportioner. Den vill Loke åt - och den bevakas av Nick Fury (Samuel L Jackson) och hans agenter från S.H.I.E.L.D. Loke anländer till Jorden och lyckas förtrolla agenten Barton, bättre känd som pilbågsekvilibristen Hawkeye (Jeremy Renner), och den lönnfete doktor Selvig (Stellan Skarsgård) så att de blir onda och hjälper Loke och dennes rymdvarelsearmé.
Eftersom det föreligger risk att världen går under tycker Fury att det är läge att samla ihop Jordens mäktigaste hjältar - så det gör han. De presenteras en i taget, de här hjältarna - Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), Hulk (Mark Ruffalo), Captain America (Chris Evans) och Thor (Chris Hemsworth). Och det tar sin tid. Det dröjer förhållandevis länge innan Thor dyker upp.
Först slåss hjältarna med varandra, det gör ju superhjältar lite då och då. De har en tendens att bli lite vresiga i sällskap med andra hjältar. Captain America och Thor gör sitt bästa för att banka skiten ur varandra. Hulk slåss med de flesta. Iron Man lyssnar på AC/DC. Sedan anfaller Loke och hans armé, och då blir det till att samarbeta och slåss tillsammans medan New York demoleras.
Däremellan pratas det rätt mycket.

Problemet med den här filmen är att den blir lite splittrad och spretig. Det är för många hjältar som ska samsas om utrymmet. Ibland sjunker tempot betänkligt när det ska redogöras för figurernas liv och relationer. Och när det väl fajtas har det en tendens att pågå lite för länge. Scenerna med Iron Man är bättre än de utan honom.
Ett annat problem är att handlingen är rätt ointressant. Filmen lyfter aldrig riktigt. Och Loke är trots allt en rätt trist skurk. Han går mest omkring och ser lite fjollig ut och påminner om en brittisk popsångare.
Mark Ruffalo är den bäste Bruce Banner hittills; jag gillar Ruffalo som skådis rent allmänt, och han lyckas göra Banner till en sorgsen och sympatisk man som för tankarna till Bill Bixby. Den datoranimerade Hulk ser dock fortfarande inte helt övertygande ut.

Jeremy Renner är också en skådis jag gillar. Hawkeye blir återigen god och slår sig ihop med The Avengers, men det är inte utan att jag undrar varför han och Black Widow ingår i superhjältegruppen. De är ju bara två hemliga agenter utan superkrafter. Förvisso ingår Läderlappen i Lagens Väktare, men han har ju åtminstone en superhjältedräkt!
Black Widow borde få en egen film. Verkligen. Scarlett Johansson briljerar i rollen och är vid sidan av Iron Man klart coolast i gänget. Och det är ju ingen nackdel att hon är läcker att titta på. Hubba-hubba! Scenen där hon introduceras är fantastisk.

Captain America är träigast, Thor har inte så mycket att göra, en av de i Marvelfilmerna återkommande figurerna dör, Stan Lee dyker upp i en cameo på slutet, handlingen fortsätter en bit in i eftertexterna, och jag tycker fortfarande att det är dumt att Nick Fury spelas av Samuel L Jackson. Visst, jag har informerats om att Fury är svart i Ultimate-tidningarna, men det spelar ingen roll. Jackson är inte den Fury jag tyckte var astuff när jag växte upp. Och han röker inte cigarr.
Gwyneth Paltrow medverkar som Pepper Potts i ett par scener och tar nästan över helt, jag hade velat se mer av henne. Hennes gnabbande med Downey Jr (som ofta bär en Black Sabbath-T-shirt) för tankarna till gamla screwballkomedier. Cobie Smulders har en rätt stor roll som den tuffa agent Hill. Henne vill jag se mycket mer av. Powers Booth är med i en liten roll, vilket vi applåderar, och vi applåderar ännu mer när plötsligt Harry Dean Stanton dyker upp!

Två timmar och tjugo minuter varar filmen. Och den känns lång. Slutstriden varar i en evighet (eller så är det jag som blivit gammal). Men mina invändningar till trots: THE AVENGERS är en mer än okej film. Några scener är jättebra, vissa fajter imponerar, en del oneliners är kul, och superhjältefilmer är ofta bättre än filmer utan superhjältar. Det är alltid tufft när det är dags att "suit up" och hjältarna gör sig i ordning för strid till pampig musik.
Filmen är i 3D, men det märks knappt, mer än att bilden är mörk och lite suddig. I England har THE AVENGERS döpts om the AVENGERS ASSEMBLE - antagligen för att inte blandas ihop med riktiga The Avengers, det vill säga Steed och mrs Peel.
Nu väntar världen på THE DARK KNIGHT RISES. Men eftersom min favoritsuperhjälte är Spindelmannen, är det THE AMAZING SPIDER-MAN jag ser mest fram emot.

(Biopremiär 27/4)