Bio: Bullhead

Foton copyright (c) Njutafilms

BULLHEAD var Belgiens Oscarbidrag och den lyckades även bli nominerad till priset för bästa utländska film. Förutom detta har långfilmsdebuterande Michaël R Roskams film vunnit ytterligare ett par priser, vilket förstås innebär att intresset stiger en aning.

Den svenska bioaffischen är aningen missvisande. Den får nämligen BULLHEAD att se ut som en Luc Besson-producerad actionfilm. Eller ett fängelsedrama med Vin Diesel. Men så är inte fallet. Roskams film ska snarare placeras i det väldigt smala facket för hormonthrillers.

Vi befinner oss i gråaste, fuktigaste Flandern. Miljöerna är verkligen inte kul eller lockande. Usch, vad tradigt det ser ut. Vi introduceras för ett gäng nötdjursuppfödare och veterinärer, och de är insyltade i köttmaffian. Djuren pumpas upp till groteska dimensioner med hjälp av olika preparat, och hanteringen av hormoner och kött sköts av regelrätta gangsters.

Matthias Schoenaerts spelar Jacky, en brutal biff som hjälper sin farbror att driva hans gård, och som ibland agerar torped. Jacky ser verkligen skräckinjagande ut - och detta beror främst på att han injicerar olika preparat. Som barn råkade han ut för en minst sagt brutal händelse, vilket innebar han han tvingades börja injicera testosteron, och sedan dess har det rullat på.

Det visar sig att en av de främsta köttgangstrarna har med Jackys barndomstrauma att göra. Jacky ser sin chans att ge igen.

Helan & Halvan

Nej, affischen till trots är detta ingen actionfilm, utan ett grått och skitigt kriminaldrama. Med betoning på drama - speciellt spännande som thriller är filmen inte. BULLHEAD lider dessutom av en rad märkliga problem som borde åtgärdats.

Handlingen är intressant. Jag har aldrig sett en film - eller läst en bok - om köttmaffian, inte mer än alla artiklar på 90-talet om den då världskända Belgian Blue. Miljöerna är också intressanta. Det finns stora motsättningar mellan olika delar av Belgien och flamländarna står inte lika högt i kurs som de franskspråkiga. Och vad är det för konstiga bordeller de har mitt ute i ingenstans?

Matthias Schoenaerts är utmärkt i huvudrollen, han ser ut att vara en typ som Jacky på riktigt - vilket han tydligen inte är. Även flera av de andra gubbarna är bra - men så dyker det plötsligt upp två biltjuvar som har en skabbig bilverkstad, och de är skitdåliga. Skitdåliga. De verkar höra hemma i en helt annan film. Jag vet inte om det är meningen att de ska vara filmens comic relief, men det påminner mest om Helan & Halvan, och deras betydelse för handlingen är stor, så de förekommer rätt ofta. De drar verkligen ner helhetsintrycket. Även en kvinna som blir en viktig pusselbit spelas av en inte alltför bra aktris. Vid ett tillfälle ska hon vara rädd och därför stamma, och hon är då ruggigt dåligt. Pojken som spelar Jacky som barn ser inte alls ut att kunna växa upp till Matthias Schoenaerts. Ungen liknar mest Fredrik Wikingsson.

BULLHEAD är aningen för lång och slutet är inte speciellt tillfredställande. Det påminner väldigt mycket om slutet på Michael Manns HEAT, då Jacky - likt Robert De Niro - plötsligt får en dum idé.

BULLHEAD skulle kunna vara en betydligt bättre film än den är. Synd på så rara ärtor.

(Biopremiär 4/5)

Bio: The Avengers

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag har egentligen ingen som helst relation till Marvels superhjältegrupp The Avengers. De enskilda hjältarna som utgör gruppen är jag förstås bekant med, åtminstone i de flesta fallen, men just serien The Avengers har jag knappt läst alls. Jag minns att det hände att de figurerade under namnet Hämnarna i Atlantics svenska Marveltidningar, men när jag växte upp var det i princip bara DC:s superhjältelag som det gick att läsa om, det vill säga Lagens Väktare och Rymdens Hjältar.
Jag ska villigt erkänna att jag verkligen ville att Joss Whedons THE AVENGERS skulle vara jättebra. Jag ville kunna sätta minst en fyra. Visst, jag vill väl alltid att de filmer jag ser ska vara bra, men i det här fallet  hade det varit extra kul. Och jag gillade verkligen de tidigare solofilmerna med de olika hjältarna. Samtidigt hade jag på känn att det skulle kunna bli lite för mycket i slutändan.
... Och det blev det. Jag blev aningen besviken på THE AVENGERS.
Loke (Tom Hiddleston), den ondsinte nordiske guden, är tillbaka och den här gången planerar han att göra det alla superskurkar älskar att sysselsätta sig med: attackera Jorden och söndra och härska. Varför? Tja, han är ju ond. Och på Jorden finns även något som heter The Tesseract, en kraftkälla av oanade proportioner. Den vill Loke åt - och den bevakas av Nick Fury (Samuel L Jackson) och hans agenter från S.H.I.E.L.D. Loke anländer till Jorden och lyckas förtrolla agenten Barton, bättre känd som pilbågsekvilibristen Hawkeye (Jeremy Renner), och den lönnfete doktor Selvig (Stellan Skarsgård) så att de blir onda och hjälper Loke och dennes rymdvarelsearmé.
Eftersom det föreligger risk att världen går under tycker Fury att det är läge att samla ihop Jordens mäktigaste hjältar - så det gör han. De presenteras en i taget, de här hjältarna - Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), Hulk (Mark Ruffalo), Captain America (Chris Evans) och Thor (Chris Hemsworth). Och det tar sin tid. Det dröjer förhållandevis länge innan Thor dyker upp.
Först slåss hjältarna med varandra, det gör ju superhjältar lite då och då. De har en tendens att bli lite vresiga i sällskap med andra hjältar. Captain America och Thor gör sitt bästa för att banka skiten ur varandra. Hulk slåss med de flesta. Iron Man lyssnar på AC/DC. Sedan anfaller Loke och hans armé, och då blir det till att samarbeta och slåss tillsammans medan New York demoleras.
Däremellan pratas det rätt mycket.

Problemet med den här filmen är att den blir lite splittrad och spretig. Det är för många hjältar som ska samsas om utrymmet. Ibland sjunker tempot betänkligt när det ska redogöras för figurernas liv och relationer. Och när det väl fajtas har det en tendens att pågå lite för länge. Scenerna med Iron Man är bättre än de utan honom.
Ett annat problem är att handlingen är rätt ointressant. Filmen lyfter aldrig riktigt. Och Loke är trots allt en rätt trist skurk. Han går mest omkring och ser lite fjollig ut och påminner om en brittisk popsångare.
Mark Ruffalo är den bäste Bruce Banner hittills; jag gillar Ruffalo som skådis rent allmänt, och han lyckas göra Banner till en sorgsen och sympatisk man som för tankarna till Bill Bixby. Den datoranimerade Hulk ser dock fortfarande inte helt övertygande ut.

Jeremy Renner är också en skådis jag gillar. Hawkeye blir återigen god och slår sig ihop med The Avengers, men det är inte utan att jag undrar varför han och Black Widow ingår i superhjältegruppen. De är ju bara två hemliga agenter utan superkrafter. Förvisso ingår Läderlappen i Lagens Väktare, men han har ju åtminstone en superhjältedräkt!
Black Widow borde få en egen film. Verkligen. Scarlett Johansson briljerar i rollen och är vid sidan av Iron Man klart coolast i gänget. Och det är ju ingen nackdel att hon är läcker att titta på. Hubba-hubba! Scenen där hon introduceras är fantastisk.

Captain America är träigast, Thor har inte så mycket att göra, en av de i Marvelfilmerna återkommande figurerna dör, Stan Lee dyker upp i en cameo på slutet, handlingen fortsätter en bit in i eftertexterna, och jag tycker fortfarande att det är dumt att Nick Fury spelas av Samuel L Jackson. Visst, jag har informerats om att Fury är svart i Ultimate-tidningarna, men det spelar ingen roll. Jackson är inte den Fury jag tyckte var astuff när jag växte upp. Och han röker inte cigarr.
Gwyneth Paltrow medverkar som Pepper Potts i ett par scener och tar nästan över helt, jag hade velat se mer av henne. Hennes gnabbande med Downey Jr (som ofta bär en Black Sabbath-T-shirt) för tankarna till gamla screwballkomedier. Cobie Smulders har en rätt stor roll som den tuffa agent Hill. Henne vill jag se mycket mer av. Powers Booth är med i en liten roll, vilket vi applåderar, och vi applåderar ännu mer när plötsligt Harry Dean Stanton dyker upp!

Två timmar och tjugo minuter varar filmen. Och den känns lång. Slutstriden varar i en evighet (eller så är det jag som blivit gammal). Men mina invändningar till trots: THE AVENGERS är en mer än okej film. Några scener är jättebra, vissa fajter imponerar, en del oneliners är kul, och superhjältefilmer är ofta bättre än filmer utan superhjältar. Det är alltid tufft när det är dags att "suit up" och hjältarna gör sig i ordning för strid till pampig musik.
Filmen är i 3D, men det märks knappt, mer än att bilden är mörk och lite suddig. I England har THE AVENGERS döpts om the AVENGERS ASSEMBLE - antagligen för att inte blandas ihop med riktiga The Avengers, det vill säga Steed och mrs Peel.
Nu väntar världen på THE DARK KNIGHT RISES. Men eftersom min favoritsuperhjälte är Spindelmannen, är det THE AMAZING SPIDER-MAN jag ser mest fram emot.

(Biopremiär 27/4)

Expressen den 13 juni 1995

Om någon undrar varför jag ännu inte recenserat THE AVENGERS beror det på att filmen inte pressvisades i Malmö - eller ens hade smygpremiär. Filmbolagen har inte mycket till övers för Malmö, verkar det som. Jag planerar dock att se filmen under helgen. Förstås.

I väntan på den, kör jag ännu en gång en av mina gamla videokrönikor ur Expressen. Detta är min femte. Som synes tar jag upp ett problem vi numera slipper. Mycket har hänt sedan 90-talet. Minns att Ronny Svensson berättade att när han jobbade på Femman och när de vid enstaka tillfällen visade filmer i letterbox, ringde folk och klagade på att hela bilden inte visades!

Jag måste även skjuta in att THE SLIT (som gick och blev avslutningsfilm på den allra första Fantastisk Filmfestival-tillställningen) senare döptes om till UNITED TRASH. Jag har inte sett filmen sedan dess. Jag minns den som fullkomligt vansinnig och perfekt att se om man är full som ett ägg.

På visningen av CASTLE FREAK träffade jag Brian Yuzna för första gången. Vi har hållit kontakten sedan dess.

Jag vill se hela filmen - inte bara örsnibbarna

Tidigare här i spalten har jag klagat på videobutiksbiträdenas inkompetens. I dag går jag steget längre. Med risk att få hela mänskligheten på mig tänker jag klaga på såväl videobutiksbiträden, videodistributörer och den genomsnittliga videokunden.

DET GÄLLER SKICKET filmerna levereras i. Nej, jag åsyftar inte eventuella censureringsgrepp eller alternativa versioner. Det hela gäller vad som på främmande språk kallas letterbox- respektive full screen-format. Några svenska uttryck för dessa format känner jag tyvärr inte till.

När en film visas på bio är som bekant bilden betydligt bredare än den är hög. Med andra ord har den helt andra proportioner än en TV-ruta. När en film visas på TV eller video brukar bolagen anpassa bilden efter TV-rutan. Majoriteten filmer släpps därför i full screen-formatet, det vill säga bilden fyller ut hela rutan, en stor bit av bilden hamnar utanför och det enda som syns är nästippar och örsnibbar. För att få med eventuella viktiga händelser som inte får plats i TV-rutan tillämpas vad som kallas pan and scan; man åker fram och tillbaka över bilden även om kameran ursprungligen var fast.

Ett brott mot filmkulturen

För att undvika pan and scan kan man visa filmen i letterbox-formatet. Då kommer mer eller mindre hela bilden med i TV-rutan, med breda svarta fält över och under. Självklart är letterbox-formatet att föredra. Full screen är ett förbannat oskick, ett brott mot filmkulturen, och borde förbjudas i lag.

Nu undrar säkert några läsare varför jag tar upp ett sådant här välbekant faktum. Helt enkelt för att det inte är ett välbekant faktum. Fråga vem som helst på stan. Fråga ett videobutiksbiträde. De har ingen aning om varför några filmer har breda svarta ramar. Tvärtom tror de att man kapat av bilden på höjden. Samma personer har inte heller den minsta aning om att drygt en tredjedel av bilden, ibland mer än det, saknas i full screen-versioner.

I Europa är letterbox i det närmaste praxis. Men majoriteten filmer är amerikanska, och i Amerika är det full screen som gäller. Distributionsbolagen har fått för sig att det är det publiken vill ha, att en normalamerikan inte skulle acceptera en film i letterbox. Herregud, här är det inte fråga om vad en normalamerikan accepterar.

Kräv letterbox som standardformat - nu! Punktera cyklarna för eventuella motståndare. Häll majonnäs i håret på dem. Anklaga dem för att ha sett "Tala! Det är så mörkt" på bio. Ställ till ett helvete för dem!

Några full screen-filmer att se upp för: "En världsomsegling under havet". Orsakar garanterat sjösjuka. Absolut värst är det när James Mason och Kirk Douglas står i en trappa och pratar. Det enda som syns i bild är trappräcket!

Nyinspelningen av "Blixt Gordon" med Max von Sydow. Pan and scan utan större avbrott, dessutom otroligt hackig och hoppig sådan.

Engelska bolaget Redemptions utgåva av Dario Argentos "Profondo Rosso"/"Deep red": i en scen står David Hemmings på ett torg och pratar med en kille, men det enda som syns i bild är en fontän!

Den som vill veta mer om vilka filmer som går att hitta i letterbox bör läsa den amerikanska tidskriften Video Watchdog.

DE BÄSTA FILMERNA I CANNES

vilka alldeles för få såg:

"CRYING FREEMAN": Bra och slickad action, producerad av Brian Yuzna och baserad på en japansk actiontidning.

"HEADLESS BODY IN TOPLESS BAR": Extremt tungt, verklighetsbaserat drama, kryddat med rejält svart humor.

"CASTLE FREAK": Pungmannen anfaller, regisserad av Stuart "Re-Animator" Gordon.

"THE SLIT": Udo Kier och Kitten Natividad i samma film! Megaflippad tysk bizarrofilm. Borde vunnit guldpalmen!

Bio: The Lucky One

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

Eftertexterna började rulla, jag vände mig om till kollegan bakom mig och stånkade "Åh, herreguuud...!". Kollegan höll med.

Egentligen skulle jag kunna avsluta recensionen redan här.

Men det tänker jag inte göra.

Zec Efron är marinkårssoldaten Logan, som på ett slagfält hittar ett foto på marken. Han böjer sig ner för att plocka upp det - och då briserar en granat bakom honom. Fotot - som föreställer en snygg blondin - räddade hans liv.

Hemkommen från kriget har han psykiska problem. Han bestämmer sig för att leta upp skyddsängeln på fotot. Således börjar han att vandra genom USA och fråga människor han träffar om de vet vem tösabiten är. Och tammefan om han inte hittar henne i en idyllisk liten avkrok! Beth (Taylor Schilling) heter hon och driver något slags hundkennel. Hon bor i ett stort hus med sin lille son och sin mormor (Blythe Danner), och när Logan stövlar in misslyckas han med att berätta varför han är där. Hon tror att han söker jobb, så hastigt och lustigt får han jobbet. Och ojsan, de unga tu blir kära i varandra! Problem uppstår när sonens råskinn till far (Jay R Ferguson); en polis Beth numera är skild från, dyker upp, vill ha ungen och slänga ut Logan. Och vad kommer att hända när Beth får reda på varför Logan letat upp henne? Det visar sig nämligen att fotot tillhörde Beths älskade bror, som dödades i strid.

THE LUCKY ONE är baserad på en bok av Nicholas Sparks, mannen bakom de hemska DEAR JOHN och THE LAST SONG. Den här gången är det ännu värre. THE LUCKY ONE, som regisserats av Scott Hicks (SHINE, SNÖN FALLER PÅ CEDERTRÄDEN), är en glorifierad Harlequinroman. Det här är fullkomligt vedervärdigt på precis alla sätt.

Zac Efron går konstant omkring med röda, sorgsna ögon - har han fickorna fulla av lök? Den lillgamle lille sonen är en mutant med svampfrisyr och han spelar både fiol och schack - tacka fan för att han mobbas i skolan! Den genomonde polisen är så överdriven att scenerna med honom tenderar parodi. Dessutom höll jag på honom, jag hoppades att han i bästa sheriff Teasle-anda skulle jag ut Logan i skogen. Mormodern är en rättrådig kvinna, lättsam och säger kloka saker - och hon är dessutom konstnär. Logan passar bra in i familjen, eftersom han kan spela både piano och schack, och han är intresserad av filosofi. Alla läser skitgamla, gulnade böcker; Logan drar till med "Moby Dick" som nattlektyr.

När man tror att det inte kan bli värre, hyllas marinkåren och Logan berättar att han åkte sin första vända till Afghanistan eftersom han kommer från en soldatfamilj, och andra och tredje gången for han dit för att hedra de tappra som stupat där borta. Och innan man hinner hämta sig, lyckas det hela bli ännu värre: Logan och den lille pågen uppträder i kyrkan och gör succé!

Åh, fy faaan.

Jag gillade Taylor Schilling, hon är söt och charmig i en hopplös roll (hur överlever alla dessa människor eftersom de knappt verkar jobba? Alla bor i stora hus, har fulla kylskåp, går på krogen, springer runt och har kul), men hon kan inte rädda det här. I en scen uppträder ett band vars sångare är dvärg.

Filmens färger går i varmt gyllengult, det är mycket motljus, kameran verkar älska Zac Efrons röv, och filmmusiken är insmickrande.

THE LUCKY ONE är en fruktansvärd film! Jag har inget emot ett romantiskt drama, men gillar man det här ska man skämmas. Skämmas!

Det hade varit mycket roligare om den vandrande lösdrivaren Logan var varulv. Som i HOWLING VI: THE FREAKS.

Bring me a bucket!

 

(Biopremiär 27/4)

Bio: The Woman in Black

Foton: Nick Wall. © 2011 Squid Distribution LLC, The British Film Institute. All Rights Reserved.

Då når den så svenska biografer till slut, den oerhört framgångsrika THE WOMAN IN BLACK - den mest inkomstbringande engelska filmen på bra länge. Jag har ingen aning om varför det dröjde så länge; det är flera månader sedan den gick upp i Danmark och i England har den nu hunnit släppas på DVD.

THE WOMAN IN BLACK. Det är en roman från 1983 av Susan Hill. Jag har inte läst den, men jag stod häromveckan och fingrade på den trevligt tunna lilla volymen, som nu kommit i olika nyutgåvor. 1989 blev boken pjäs - en pjäs som har spelats oavbrutet sedan dess. Samma år kom en TV-film - och den har jag sett. Denna TV-version är känd för att vara oväntat otäck, flera vänner till mig som såg den innan jag fick möjligheten, berättade om hur nackhåren reste sig - och om en specifik scen som kan få den mest härdade att hoppa till. För ett par år sedan skrev jag om TV-filmen, ni kan läsa texten HÄR. Och ja, Den Där Scenen fick även mig att hoppa till och sätta kaffet i vrångstrupen. Dock hade filmens manusförfattare, legendaren Nigel Kneale, tagit sig vissa friheter med bokens handling och slut, han döpte till och med om huvudpersonen från Arthur Kipps till Arthur Kidd.

Hur pass mycket denna nya bioversion skiljer sig från boken har jag förstås ingen aning om (jag måste ta och skaffa boken någon gång!). Den här gången handlar det om en stor film från anrika Hammer Films - och detta är det bästa de fått ur sig sedan återkomsten för några år sedan (Även svenska Film i Väst är inblandade på någon vänster). Mest uppmärksamhet har dock denna Hammerversion fått för att huvudrollen innehas av Daniel Radcliffe i sin första stora filmroll efter Harry Potter-filmerna.

Radcliffe spelar den unge advokaten Arthur Kipps, som sörjer sin hustru som dog i barnsäng fyra år tidigare. En del har ansett att Radcliffe är alldeles för ung för rollen, men jag har inga problem med detta. Han är 22, ser lite äldre ut, och det känns inte otroligt att Kipps blev far vid 18 års ålder - vi pratar trots allt förra sekelskiftet här.

Den plågade Kipps har problem med ekonomin och sitt jobb, och för att få behålla det senare måste han gå igenom en massa kvarlämnade papper efter en nyligen avliden kvinna som bodde i The Eel Marsh House - en enorm kåk som ser ut precis som vi förväntar oss av dess namn. Kipps anländer till den närliggande byn och alla där är allt annat än gästvänliga. Han tvingas bo på en vind och ingen vill prata om huset. De vill att han ska åka hem igen. Kipps mutar en kusk att motvilligt köra till huset.
Genast börjar egendomliga saker att hända. Kipps hör ljud, dörrar slås igen, speldosor börjar spela, och när han tittar ut genom fönstret ser han en svartklädd kvinna stående vid gravstenarna i trädgården. En kvinna som snart även dyker upp inne i huset.

Inne i byn börjar barn plötsligt att dö på hemska sätt. Kipps umgås med den rike mr Daily (Ciarán Hinds), den enda vänliga människan i byn, och vars fru blivit galen efter att deras son drunknat under mystiska omständigheter. Snart konstaterar Kipps att det finns ett samband mellan kvinnan i svart och alla döda barn.

THE WOMAN IN BLACK, i regi av James Watkins som gjorde EDEN LAKE, har fått övervägande bra kritik utomlands. Ofta mycket bra kritik. Därför var mina förväntningar höga. Dessutom älskar jag spökfilmer. Men problemet med spökfilmer är att filmskaparna ofta misslyckas totalt - i synnerhet under de senaste decennierna. Bästa spökfilmen är förstås DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (1963), ett annat bra exempel är THE CHANGELING från 1980. Men numera verkar folk tro att det ska spöka och smälla och fläskas på med effekter precis hela tiden. Se bara på nyinspelningarna av just DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE och HUSET SOM GUD GLÖMDE (okej, i det senare fallet var originalet inget vidare det heller). Till detta kommer senare års Found Footage-spökfilmer, som PARANORMAL ACTIVITY-serien. Medvetet fult och primitivt, och vi tvingas sitta och vänta en timme innan det överhuvudtaget händer något.

Watkins film är en traditionell, gammaldags spökhistoria. Det är en gammaldags film. Och ja, jag gillar det, det känns uppfräschande att se sådant här i dagens filmklimat.

Tempot är förhållandevis långsamt, klippningen är inte hysterisk. Stora delar av filmen består i att Kipps ensam går omkring i det stora, hotfulla huset.

Och nog för att det är hotfullt, alltid.

THE WOMAN IN BLACK har en sådan där härlig, mysig spökstämning. Och jag måste erkänna att jag emellanåt tyckte att det var riktigt kusligt - och ja, jag hoppade till ett par gånger.

Det finns några inslag som alltid funkar i spökfilmer. Speldosor. Porslinsdockor. Ansikten i fönster och speglar. Dörrar som långsamt öppnas av sig själv. En gungstol som gungar. Allt detta - och mer - återfinns i filmen. Eel Marsh House är smått fantastiskt med sina vindlande korridorer och uppstoppade djur täckta med spindelväv.

Vidare vinner filmen på sina utmärkta skådespelare, ett enastående filmfoto (den gråa, höstlika tonen är perfekt), bra musik av Marco Beltrami, och jag satt aldrig och tänkte att Titta, där kommer ju Harry Potter. Efter pressvisningen hade jag ett par smärre invändningar, men faktum är att jag redan glömt bort vilka de var. Möjligtvis är där några hoppa till-effekter för mycket.

I en av de många artiklar och intervjuer jag läst innan jag såg filmen berättar James Watkins att kvinnan i svart är med i fler scener än man först noterar. Jag satt självklart hela tiden och letade efter henne, och jo, ibland noterade jag hennes gestalt i ett hörn i bakgrunden, bakom ett träd, eller var hon nu var.

Jag ser gärna fler filmer som den här!

... Och Hammers logga i början är läcker.

(Biopremiär 27/4)

Bio: Terraferma

Foto copyright (c) NonStop Entertainment
Den italienska TERRAFERMA, i regi av Emanuele Crialese, vann Juryns specialpris på förra årets Venedigfestival.
Fan vet varför.
Enbart för att ämnet är "angeläget"?
Filmen utspelar sig på en liten siciliansk ö bebodd av fiskare; alla där har varit fiskare i generation efter  generation. Berättelsens centrala figur heter Filippo (Filippo Picillo), som är tjugo (men ser äldre ut) och som ger intryck av att vara lite bakom flötet. Jag vet inte om han är det, det förklaras aldrig varför han beter sig som han gör. Vid ett tillfälle säger hans morsa (som ser ut att vara obetydligt äldre) till honom att han knappt kan prata italienska, men i den svenska texten är det bara ett ord som medvetet felstavas ("Barnongar" står det), så vad det är som är konstigt med hans snack vet jag inte - kanske talar han bred siciliansk dialekt?
Filippos far begravs i början av filmen och Filippo fortsätter att fiska med sin skäggige farfar. Stora mängder turister anländer till ön och tre ungdomar, varav en är en söt blondin som vill sola topless, hyr in sig hos Filippo och hans morsa. När Filippo och farfadern kort därpå är ute och fiskar upptäcker de en båt med afrikanska flyktingar, några av flyktingarna hoppar i havet och simmar mot fiskebåten, och eftersom farfadern aldrig överger folk som trillat i sjön, hjälper han dem ombord.
Dock är det ytterst förbjudet att hjälpa flyktingar, de ska skickas tillbaka av polisen. Och när farfadern och Filippo dessutom tänker ta med sig turisterna på en båttur, visar det sig att detta också är förbjudet utan tillstånd. Så polisen beslagtar båten.
En gravid flyktingkvinna och hennes son göms hemma hos Filippos familj. Hon föder en dotter. Familjen vill absolut inte bli påkomna med att gömma flyktingar. De planerar att smuggla ut afrikanerna.
Det är väl det hela.
För det första är TERRAFERMA en ganska tråkig film som aldrig riktigt engagerar. För det andra känns filmen nästan som en parodi på italiensk film. Replikerna är korta och rakt på sak, ofta skriks de ut, och alla viftar med armarna mest hela tiden. Överspel av de flesta inblandade. För det tredje är rollfigurerna endimensionella och klyschiga. För det fjärde är rollbesättningen inte den bästa. Jag köpte aldrig rollfigurerna.
Men jag gillade ön och dess miljöer.
Mer än så här har jag inte att säga om filmen.

(Biopremiär 27/4)

Serier: Michel Vaillant

MICHEL VAILLANT 7: VOVEHALSENE (Donovan Comics)
Mitt förhållande till den belgiska motorsportserien Michel Vaillant är väl inte det djupaste. Jag stötte på honom första gången någon gång på 1970-talet, då jag köpte ett begagnat exemplar av Championpocket nummer två, som innehöll korta avsnitt av en rad fransk-belgiska äventyrsserier, däribland Vaillant. Därefter dök han upp ett par gånger i tidningen SM Special, som det hände att jag köpte, främst när den innehöll Blueberry.
Jag minns att jag imponerades av teckningarna; serien var extremt realistiskt och läckert tecknad, i synnerhet vad gällde de ymnigt förekommande bilarna och racingsekvenserna. Jag har aldrig varit intresserad av motorsport, eller bilar för den delen, men det hindrar mig inte från att gilla snygga bilar - och bilkrascher. År 2003 kom det en Luc Besson-producerad långfilm om Vaillant, som i Sverige släpptes direkt på DVD under titeln NO LIMIT. Sagamore Stévenin innehade huvudrollen och jag har för mig att filmen var rätt okej.
Michel Vaillant skapades redan 1957 av Jean Graton. Graton var väl förtrogen med racingvärlden och gjorde sin serie så realistisk som möjligt. Inte nog med att bilar och banor var exakt återgivna, det kunde även hända att verkliga förare och andra personer i branschen dök upp i serien. Michel Vaillant kommer fortfarande ut i de franskspråkiga länderna, det senaste albumet är nummer sjuttio, men numera är det en studio; Studio Graton, som ligger bakom dem.
Seriens förekomst i Skandinavien verkar ha varit ganska förvirrad. Förutom i ovannämnda publikationer, dök Vaillant även upp i ett par andra tidningar och album i Sverige. I Danmark gavs det ut betydligt fler album. Där hade han döpts om till Mark Breton, vilket det hände att han hette här i Sverige också.
I Sverige har de gamla klassiska albumförlagen, som Carlsen, sedan länge mer eller mindre slutat ge ut traditionella serier. Även i Danmark har de stora förlagen dumpat serieutgivningen - men en rad mindre förlag har ploppat upp och återupptagit utgivningen. Ett av dessa är relativt nya Donovan Comics, som bland annat ger ut Blueberry, Comanche, Bernard Prince - och Michel Vaillant, som fått behålla sitt originalnamn på familjen Gratons begäran (dock har man på ett par ställen råkat skriva "Mark Breton" i tidningsrubriker - kanske gjordes ändringen till Vaillant i sista stund?).
"Vovehalsene" är det sjunde albumet i serien och kom ursprungligen ut 1964. När jag slog upp albumet blev jag genast väldigt nostalgisk. Det är nämligen tryckt på matt papper som inte reflekterar ljus när man läser albumet, vilket förstås är ett stort plus. Dessutom är färgläggningen lite mer gammaldags och primitiv än vi är vana vid idag. Det här kändes onekligen som när jag var barn - och det kändes trevligt.

Det allra första albumet

Teckningsmässigt ser det dock inte riktigt ut som jag förväntat mig. Eftersom detta är ett tidigt album, är teckningarna liksom färgläggningen en aning primitiva, åtminstone vad gäller människor - de är ibland en aning skeva och vinga, och har en tendens att se likadana ut. Bilar och miljöer är exakt återgivna, men stilen är inte lika slickad som den skulle komma att bli.
I "Vovehalsene" - som förstås betyder "våghalsarna" - anlitas racerstjärnan Michel Vaillant som stuntman till en filminspelning, något hans familj inte riktigt tycker om; det är för farligt. Första ska Vaillant bara vara stand in-förare, men han går med på att även medverka under några bilkraschscener. Vaillantföretaget - familjen Vaillant tillverkar bilar - ser filminspelningen som ett ypperligt tillfälle att testa sin nya motor utan att någon vet om det och kan spionera. Men det dröjer inte länge innan de börjar figurera mystiska män som försöker sätta käppar i hjulet och smutskasta Vaillant i media ...

Det senaste albumet

I egenskap av filmjournalist tycker jag förstås att det är väldigt kul att äventyret handlar om en filminspelning. Liksom vad gäller motorsporten, verkar Graton ha gett sig den på att återge inspelningen och filmfolket så realistiskt som möjligt. Kameror, dollies, räls, kranar och anat är tjusigt återgivet. Men Graton har fått en del saker om bakfoten och ibland blir det lite konstigt. I en skåpbil utanför studion sitter några ljudtekniker. De sitter där för att undvika oönskade ljud från kameror och annat - men det står att de sitter där och lägger på filmmusiken! Filmmusik? Redan under inspelningen? Hur tänkte Graton där? Han är noga med att skildra hur scenerna filmas i olika ordning och hur korta de är, då tycker man ju att han borde förstå att det inte går att lägga på musik redan då ...
Vad som gör "Vovehalsene" intressant, är att större delen av det 64 sidor långa albumet är ett dialogdrivet och ganska långsamt drama. Mycket utrymme ägnas Vaillants familjeförhållanden, han umgås med släkt och vänner, han sitter i möten, och på sida upp och sida ner ser vi folk som står upp eller sitter ner och diskuterar (och kedjeröker). Bilåkande och action är det förhållandevis ont om. Dagens serieskapare hade sannerligen skurit bort en del överflödiga rutor och dragit ihop scenerna till färre rutor med fler pratbubblor.
Den danska översättningen är härligt färgstark. Att läsa danska är lätt och det är inga problem att få tag i album därifrån. Antingen tar man sig över bron, eller så beställer man på postorder. Donovan Comics' hemsida hittas HÄR.

Kokbok för rediga karlar

Recension kommer i majnumret av Nya Upplagan - hoppas jag.

Expressen den 30 maj 1995

Efter att ha recenserat en farlig massa biopremiärer den här veckan, tar jag en liten paus vad gäller nyproducerade texter och kör istället min fjärde videokrönika ur Expressen. Notera Magnus Knutsson-referensen på slutet!

Eric Roberts är ofta strålande på film

Jag tog en titt på nyhets- och topplistehyllan i videobutiken om hörnet, och upptäckte att väldigt många filmer har ERIC ROBERTS i rollistan.

Det är en man vars karriär gått spikrakt... åt sidan.

Dessutom har jag upptäckt något mystiskt med Eric Roberts - vilket jag återkommer till.

JAG SATT NYLIGEN och tittade på två småtrista thrillers vilka båda hade Roberts i huvudrollen; "Love is a gun" (Egmont) och "Hard truth". Jag har lite svårt att bestämma mig - är mannen för bra för att medverka i dussin-B-filmer, eller förtjänar han inte bättre?

En gång i tiden var han ju en klart lovande och Oscarnominerad talang och medverkade i filmer som "Star 80" och "Runaway train", men numera dyker han mestadels upp i karatefilmer (som "Best of the best", och dess uppföljare som nyligen blev polisanmäld för att den bryter mot lagen om våldsskildring - själv tycker jag förstås att "Best of the best 2" är skojig på alla sätt och vis), och främst i min nya hat-genre: erotiska thrillers (alltså taskiga deckare men långa scener där folk idkar umgänge i sängar designade av bögar).

Okej, han dyker ibland upp i gästroller i "stora" filmer, nu senast i "Specialisten" (Warner), men de räknas väl knappast.

Men! Eric Roberts brukar göra något i sina filmer, som gör honom smått speciell.

Han kissar mest på film.

Jodå, nu är vi framme vid min upptäckt. Jag har upptäckt en besynnerlig trend i dagens amerikanska filmer. Det kissas rätt ofta. Mer eller mindre realistiskt. Orealistisk är scenen i "Jason goes to hell" (Sandrews) där en tjej går ut ur tältet, hukar sig bakom en buske i två sekunder, går tillbaka till tältet, har sex med sin pojkvän, och slaktas av Jason.

Men Roberts kissar mest. I "Love is a gun" kissar han till och med två gånger. I och för sig slås han kanske av skådisarna i Hong Kong. Jackie Chan kissar rätt ofta i sina actionkomedier, liksom Chow Yun-Fat. Andy Lau gör mer än kissar. I "Hard-boiled 2: the last blood" utbryter en eldstrid på dass, och Lau kastar sig ut med nedhasade byxor.

AVDELNINGEN "Ha kul med din fjärrkontroll": Så tog även jag mig igenom "Vendetta" (SF). Tja, den är ju inte tråkig, men samtidigt når den som actionfilm knappast upp till amerikansk standardaction, och jag tycker inte att man ska acceptera något som är sämre, bara för att det är svenskt. Svensk film blir aldrig lika bra som den var 1972, ungefär.

Nå, i alla fall. Fjärrkontrollen. Om du trycker på enbildsframmatning under "Vendettas" avslutande actionscener, kan du göra några kul upptäckter. Som att den barhuvade föraren plötsligt har störtkruka på sig när bilen slår runt. Lär ha synts ännu tydligare på bio.

Kort därpå skjuter en skurk mot en helikopter, och springer mot sin bil. Helikoptern spränger bilen i luften. Det här såg lite konstigt ut, så jag körde scenen i slowmotion. Jodå, inte sprängs där någon bil. Den har man flyttat på. I stället smäller man av en bomb där bilen stod. Det ser lite billigt ut. Ungefär som italienska Mad Max-kopior.

Fast italienska B-filmer är i alla fall roligare än "Vendetta".


BÄST JUST NU

"Ed Wood": Biopremiär på fredag. Inte nog med att det här är årets bästa film, "Ed Wood" innebär även en renässans för bongomusiken.

"Plan 9 from outer space": Också på bio på fredag. En omskakande rysare. Finns på video, fast inte här, förstås.

Slöphead: Jag har skådat hårdrockens framtid - och den heter Slöphead.

Bio: 21 Jump Street

Foton copyright (c) Sony Pictures

TV-serien 21 JUMP STREET spelades in mellan åren 1987 och 1991. Till Sverige kom den först 1991. Jag såg ett eller två avsnitt, det räckte, jag vill minnas att jag tyckte att den bara var dum - och verkligen inte riktade sig till mig. Serien är främst ihågkommen därför att Johnny Depp hade en fast roll i den innan han gick åstad och blev superstjärna. Det var väl därför jag såg ett par avsnitt.

Den här nya långfilmen är snarare en parodi på TV-serien än en remake; filmen har behållit seriens tema och åtminstone två rollfigur återkommer, men det är nog allt. Dessutom är filmen Rated R, vilket innebär flera inslag som inte gick att visa på TV. I USA och England fick filmen överraskande bra kritik, själv blev jag efter pressvisningen nerröstad av mina kollegor när jag utan att ljuga hävdade att jag tyckte att filmen var rolig.

Phil Lords och Chris Millers film öppnar år 2005, vilket tydligen är längesedan. Sju år? Det är väl ingenting - 2005 var ju nyss. Jonah Hill och Channing Tatum är Schmidt och Jenko, två high school-elever. Schmidt är en tjock nörd med tandställning som aldrig får några brudar, Jenko är den coole killen som dock inte får gå på skolbalen, eftersom hans betyg är för usla. Sju år senare träffas de igen - på polisskolan (fråga mig inte hur Jenko kom in med sina betyg). De två blir vänner och senare partners som cykelburna poliser.

Efter att ha misslyckats med att arrestera några knarklangande bikers, kallas Schmidt och Jenko in till sin chef, som förflyttar duon till en närmast bortglömd avdelning på 21 Jump Street; enligt chefen handlar det om ett långsökt projekt från 80-talet. Det nya högkvarteret är inhyst i en koreansk kyrka och nye chefen, en alltid rasande Ice Cube, informerar Schmidt och Jenko om att eftersom de ser så unga ut, ska de gå under cover som high school-elever och leta upp de som är ansvariga för en ny designerdrog som snabbt sprider sig. De tvingas spela bröder och flytta hem till Schmidts föräldrar, och de får absolut inte inleda några relationer med vare sig elever eller lärare.

Schmidt och Jenko får genast allas uppmärksamhet, eftersom allt som ansågs coolt 2005 - och killarna vill verkligen framstå som coola - numera inte alls är coolt. Och nej, det dröjer inte länge förrän Schmidt blir förtjust i en söt flicka, medan en lärarinna tänder på Jenko.

Jag tycker att det är kul att allting som förr ansågs mesigt och töntigt nu ska vara coolt. Jag tycker dock inte att det räcker med 2005 - jag inbillar mig att det var likadant då som nu, det hade funkat bättre om det var 80-talskillar som konfronterades med dagens kids. Jenko skryter med sin bensinslukande bil och klagar på all "bögmusik", men inte nog med att en av de första de träffar på är en homosexuell plugghäst som hänger med skolans coola killar, de unga knarklangarna är förstås miljömuppar. De äter korrekt och tänker på naturen, och jag - som passerat 40 med marginal - tycker att de är ena jävla traderövar. Och usel musik lyssnar de på.

Schmidt tvingas gå med i en teatergrupp, där han iförd trikåer spelar Peter Pan, Jenko hamnar bland nördiga teknister, de två tvingas ta den omtalade drogen, vilket leder till tok och knas och hallucinationer på skolan. Någon actionfilm är det här inte, först mot slutet blir det jakter, skjutande och en del blodsprut.

Ska jag invända mot någonting, förutom att filmen är för lång, är det att humorn har en tendens att bli för pubertal. Bara för att filmen fått en R-rating behöver man inte tjata om "suck dick" stup i kvarten, och fläska på med bonniga sexskämt. Men i övrigt erkänner jag att jag gillade 21 JUMP STREET. Jag tyckte det var rätt roligt och trivsamt. Jag skrattade - åtminstone mer ofta än jag brukar göra när jag ser komedier. Jag gillade alla fordon som inte exploderar när hjältarna skjuter på dem. Cyklande poliser är alltid roligt. Den kåta lärarinnan är jätterolig. Roligast är att Schmidts morsa brukade festa med Robert Downey Jr innan han blev drogfri.

Och ja - Johnny Depp gör en cameoroll, vilket även gäller för Peter DeLuise från TV-serien.

(Biopremiär 20/4)

Bio: Dirch

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag kan väl inte påstå att jag har något större förhållande till Dirch Passer (1926-1980), ansedd som Danmarks främste komiker - åtminstone under sin karriär. Som barn visste jag förstås vem han var; han såg ut som en korsning mellan Ernest Borgnine och Kim Larsen, men jag tror inte att jag såg några av hans över hundra filmer, och definitivt inga av revyerna. Jag kommer ihåg att äldre släktingar berättade att Passer minsann dog på scenen under en föreställning, och jag gissar att utdrag ur revyerna ibland dök upp på TV - hur skulle jag annars känna till karln?
Som vuxen har jag bara sett de konstigaste av Dirch Passers filmer. Den danska monsterfilmen REPTILICUS (1961), förstås. Den svenska kultfilmen HÄR KOMMER BÄRSÄRKARNA (1965). Västernfilmen BOCKEN I VILDA VÄSTERN (Præriens skrappe drenge, 1970). Ole Søltoft-filmen MAZURKAVALS TILL SJÖSS (1977). Men hans stora, folkkära publiksuccéer har jag fortfarande inte sett. Och nej, inte hans revyer heller. Den här biografin innehåller några revynummer - och ärligt talat tycker jag inte att det är speciellt roligt. Det är verkligen inte min grej. Oj, vad det är mossigt. Något slags danska varianter av Abbott & Costello-dialoger, med tillägget att Passer ser rolig ut och är högljudd. Hans standardskämt är att gapa stort och bröla. Funkar tydligen alltid.

Martin Zandvliets DIRCH har varit väldigt framgångsrik i hemlandet och har tilldelats en rad priser. Nikolaj Lie Kaas spelar Dirch Passer, och även om Kaas vid första anblick mest ser ut som en bildskön Hollywoodstjärna, blir han emellanåt överraskande lik Passer - gigantisk mun, samma kroppsspråk. Vad som är mest intressant i skådespelarvalet, är att Nikolaj är son till Preben Kaas (1930-1981), dansk skådespelare, komiker och regissör som samarbetade med Passer - DIRCHS eftertexter avslutas med ett foto från 1975 på vilket Passer håller lille Nikolaj i famnen.
Kaas är alldeles utmärkt i huvudrollen. Däremot tycker jag inte att denna biografi som helhet är särdeles lyckad. Den blir för enkelspårig, den upprepar sig, och den har en tendens att vara lite för pretentiös. Clownen gråter alltid bakom masken. Oj, vad Dirch Passer var olycklig. Det är ett evigt mörker här.
Filmen börjar i mitten av 1950-talet och vi i publiken förväntas vara välbekanta med Passer, som då firade stora triumfer på scenen. Var han kom ifrån, hur karriären började berättas inte. Publiken jublar år Passer och hans vän och parhäst Kjeld (Lars Ranthe), men när ridån gått ner, sitter Passer och deppar och krökar. Kjeld krökar ännu mer. Passer har fru och barn, men träffar hela tiden nya brudar. Under filmens gång hinner han gifta om sig ett par gånger. Men varför är han så deprimerad? Hände något under hans uppväxt?

Döden på dig väntar.

Passer blir ovän med Kjeld, Kjeld börjar kröka ännu mer, efter några år blir de vänner igen och sätter upp en comebackrevy - men Kjeld dör på premiärkvällen, efter föreställningen. Därefter återkommer Kjeld emellanåt som något slags spöke Passer pratar med i alldeles för pretentiösa scener. Usch, jag har väldigt svårt för sådana här teatraliska inslag.
Passer krökar alltmer, han verkar aldrig vara lycklig, hans hälsa börjar krångla, vilket han döljer för sin sista, väldigt unga hustru, och till sist klär han ut sig till Kim Larsen och trillar ihop på Tivolis scen och dör efter ankomsten till sjukhus. Fast jag hörde att han i verkligheten trillade ihop bakom scenen. Det hela avslutas med ett stort sång- och dansnummer.
Eftersom filmen är så fokuserad på mörker, tycker jag att det blir alldeles för distanserat. Jag känner ingenting för de här människorna. De är ett gäng alkoholiserade dysterkvistar. Och då spelar det ingen roll att skådespelarinsatserna är utmärkta.
Med jämna mellanrum får vi se Kaas och Ranthe återge populära sketcher, vilket de gör skickligt. För min del är det lite för mycket Jubel i busken och Stefan & Krister. Dirch Passers filmkarriär lämnas helt därhän och nämns bara i förbigående i en replik.

(Biopremiär 20/4)

TOPPRAFFEL! sörjer: Jonathan Frid

Snart har Tim Burtons DARK SHADOWS med Johnny Depp premiär. Väldigt olägligt har nu Jonathan Frid; huvudrollsinnehavaren i den gamla TV-serien med samma namn, gått och dött, 87 år gammal.
Enligt IMDb har Frid en roll i Burtons film, men bortsett från denna har han inte figurerat på film eller TV sedan 1974, då han medverkade i Oliver Stones SEIZURE. Året dessförinnan var han med i TV-filmen DJÄVULENS DOTTER, men i övrigt inskränker sig hans karriär till en enda roll: den som vampyren Collins i TV-såpan DARK SHADOWS.

Det var den legendariske producenten, regissören och manusförfattaren Dan Curtis som låg bakom DARK SHADOWS, som sändes i 1 225 avsnitt (1) mellan 1967 och 1971. Själv har jag aldrig sett själva TV-serien, även om dess ledmotiv är välbekant. Däremot har jag sett biofilmen VAMPYRENS HUS (HOUSE OF DARK SHADOWS, 1970) eftersom den släpptes på hyrvideo i Sverige på 1980-talet, och i denna är förstås Frid med som Barnabas Collins. Jag gjorde ett försök att se den nya, kortlivade TV-versionen av DARK SHADOWS som kom på 90-talet, men jag gav upp efter ett par avsnitt. Den var alldeles för tråkig. I denna innehade Ben Cross rollen som Collins.

Efter film- och TV-karriären ägnade sig Jonathan Frid främst åt teater och blev framgångsrik med sina enmansföreställningar.

JONATHAN FRID

1924 - 2012

R.I.P. 

Bio: Jiro Dreams of Sushi

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Tillåt mig att sticka ut hakan och vara riktigt ärlig här: sushi är bland det äckligaste jag någonsin ätit. Första gången jag försökte äta det fick jag panik inne på restaurangen, jag kände hur den räliga fiskbiten växte i munnen och jag höll på att klökas. Senare försök har inte gått så mycket bättre. Fast jag och fisk är ofta ingen vidare kombination. Jag började inte äta sill & potatis förrän jag blev gammal nog att dricka alkohol. Jag kräver fortfarande mycket gräddfil och gräslök, matjesmaken vill jag inte veta av, den sköljs ner med en sexa Skåne. Jag gillar fiskrätter så länge det inte smakar fisk. Rå, aningen död fisk är vidrigt. Jag minns en klassresa till Göteborg när jag gick på mellanstadiet. Vi besökte Feskekörka, och i samma ögonblick en klasskompis steg in i byggnaden, spydde hon av doften därinne. Jag förstår henne. Går jag förbi en elegant fiskrestaurangs uteservering, eller Hoddorna här i Malmö, tar jag ofta ett djupt andetag. Doften påverkar kräkreflexen. Till skillnad från kokt torsk med senapssås. Hos mormor och morfar. På 70-talet.
Hur som helst, här har vi en amerikansk dokumentär om 85-årige Jiro Onos restaurang Sukiyabashi Jiro, som återfinns i en av Tokyos tunnelbanestationer. Restaurangen anses vara världens förnämsta i sitt slag - den är försedd med tre Michelinstjärnor. Och då hör det till saken att själva stället inte ser mycket ut för världen. En bardisk med tio sittplatser. That's it. Vill man äta där måste man boka plats åtminstone en månad i förväg.

En japansk restaurangkritiker berättar lyriskt om Jiros ställe, om hur unik och god maten är där. Men han berättar även att han alltid är rädd när han går dit. Något andra också verkar vara. Kritikern påpekar också att Jiro alltid ser bister ut när han serverar sina sushibitar. Själv tycker jag att det ser allt annat än trivsamt ut när gästerna sitter där vända mot Jiro och hans assistenter, och alla ser gravallvarliga ut. Restaurangen är mindre lämpad för romantiska middagar, men uppenbarligen ett paradis för sushiafficionados. Om man nu har råd att punga ut med cirka 2500 kronor eller mer för en omgång.
Jiro Ono säger att han ägnat 75 år av sitt liv åt att tillaga sushi, och än så länge har han inga planer på att lägga av. Hans söner och assistenter lär få ta över vad det lider, redan nu gör de det mesta av arbetet, och en son har startat en egen restaurang med i princip samma typ av sushi, men till lägre rester. Enligt de som arbetar åt Jiro, tar legendaren aldrig ledigt. Han ägnar sig alltid åt sin sushi. Han kan komma på nya varianter medan han sover.
Allting känns så där överdrivet som saker ofta är i Japan. Perfektionismen når surrealistiska höjder, det har en tendens att bli för kliniskt - men det är fascinerande. Förr brukade de massera åttaarmade bläckfiskar i 30 minuter, men nu gör de det i 40-50 minuter. En assistent misslyckades konstant med att tillaga en tillfredställande omelett. Efter 200 försök fick han till det, och när Jiro äntligen var nöjd, grät den stackars kocken.

Vi får följa med till en fiskmarknad i Tokyo, ett ställe där alla fiskare verkar vara specialiserade på "sin" fisksort. Fiskauktion på japanska är kul. Ibland börjar de intervjuade att skratta, men jag förstår inte vad det är som är roligt. Herren som levererar ris till Sukiyabashi Jiro berättar att Jiros restaurang är den enda han levererar till, eftersom Jiro är den ende som vet hur man tillagar riset. Sushin serveras på olika sätt beroende på hur man sitter vid bardisken, om man är man eller kvinna, höger- eller vänsterhänt.
David Gelbs dokumentär är med sina 83 minuter alldeles för lång, det hade räckt med 50 minuter. Det blir lite långt och segt, filmen upprepar sig. Men det är onekligen fascinerande, även för mig som alltså är allt annat än sushianhängare. Det här är ren och skär sushiporr.
Undrar hur jag skulle reagera om jag hamnade på Jiros krog och blev istoppad en bit sushi. "För helvete, det smakar ju fisk!"
Den som ser JIRO DREAMS OF SUSHI på Spegeln i Malmö får 20% rabatt på hela menyn på Isakaya Koi på Lilla Torg mot uppvisande av biobiljett.

(Biopremiär 20/4)

Bio: Slåss för livet

Foton copyright (c) Folkets Bio
Då blir det franskt. Igen. Numera går det ju upp en faslig massa franska filmer på bio i Sverige. En ny var eller varannan vecka, känns det som.
SLÅSS FÖR LIVET (LA GUERRE EST DECLARÉE) var Frankrikes Oscarsbidrag. Nej, det vann ju inte priset. Vilket inte är så konstigt.
Skådespelarna Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm (som ibland är märkligt lik James Franco) är - eller var - ett par i verkliga livet. Deras lille son blev svårt sjuk i cancer. Om detta skrev de två ett filmmanus, vilket Donzelli regisserade. Huvudrollerna som Juliette och Romeo (!) innehar de själva. Personalen och läkarna på de sjukhus som förekommer spelas av autentisk sjukhuspersonal. Bland övriga medverkande återfinns många amatörer.
Juliette träffar Romeo på en klubb. De blir kära, det är gulligt, de får en liten son, Adam. När Adam är två har han fortfarande inte börjat gå, han kräker och ser svullen ut. Det visar sig att han har en hjärntumör. Denna tumör behandlas. Föräldrarnas liv blir jobbigt och slitsamt. Allt går bra (vilket inte är en spoiler, eftersom filmen börjar när pågen är åtta och lever). Det är det hela. Storyn känns ungefär som ett "gripande" reportage "direkt ur livet" ur Allers eller Året Runt, eller valfri annan veckotidning.

Dock är SLÅSS FÖR LIVET berättad på ett ovanligt och ganska intressant sätt. Stora delar är rätt lättsamma. Ofta ser filmen ut som en romantisk komedi från 1960-talet. Estetik, klippning, musik. Ibland är det rätt läckert. Då och då blir det lite väl konstlat, det händer att Juliette och Romeo gör saker och ting koreograferat och ibland synkat. Vid ett tillfälle brister de ut i en smäktande chanson. Det dricks mycket vin, det röks mängder av cigarretter. Ibland får de franska utbrott och vrålar rätt ut.
Jag gillar det lättsamma anslaget, jag gillar Valérie Donzelli, och jag tycker att filmens väldigt varierade soundtrack är coolt. Men jag gillar inte själva filmen och dess story. Det blir precis lika odramatiskt och oengagerande som ett Allersreportage. Förvisso brukar jag aldrig gilla omskakande sjukdomsskildringar och läkarfilmer. Men ändå.

Ett par av de medverkande är lite för kassa. Béatrice De Staël är fascinerande usel som barnläkaren dr Prat. Tydligen är det meningen att hon ska vara lite komisk. Telefonen ringer och hon tar fel och svarar i en leksakstelefon. Hi hi hi!
Nog fan måste fransmännen ha producerat något som ansågs lämpligare som Oscarsbidrag än den här? Varför skickade de inte, tja, SNÖN PÅ KILIMANJARO?

(Biopremiär 20/4)

Bio: Project X - Hemmafesten

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
PROJECT X - HEMMAFESTEN är en unik film. Verkligen ensam av sitt slag. Detta är nämligen en komedi helt utan antydan till humor, inte den minsta anstymelse till skämt och underhållning. Även om man tycker att en komedi inte är rolig, brukar man ju förstå vad som är avsett att vara roligt. Så är inte fallet här. Om filmen inte lanserats som "komedi" hade jag haft svårt att gissa det.
Regidebuterande Nima Nourizadehs film, som producerats av Todd Phillips (BAKSMÄLLAN), är ännu en Found Footage-film. Rättare sagt, det är väl ingen som "hittat" den här filmen, men den är gjord med handhållna video- och mobilkameror; huvudpersonerna filmar varandra, det ska se dokumentärt ut, att skådespelarna är okända ska förstärka den dokumentära känslan.
High School-eleven Thomas (Thomas Mann) i Pasadena fyller år samma helg som hans föräldrar ska resa bort. Perfekt, då blir den stora, flotta villan - komplett med pool - tillgänglig för en rejäl fest. Kompisen Costa (Oliver Cooper) ska fixa festen. Eftersom han misstänker att ganska få människor vill komma och festa hos dem mesige nörden Thomas, kör Costa igång en fet marknadsföringskampanj. Detta leder till att uppskattningsvis 1500-2000 pers (enligt Thomas) dyker upp och röjer inte bara i villan, utan i kvarteret.

Festen spårar snabbt ur. Hus, trädgård och allt i närheten vandaliseras. När halva grannskapet sätts i brand och när polisen omringar området, direktsänds den upploppsliknande festen i TV:s nyhetsrapporteringar.
Det är det hela.
Först och främst är detta en film om jääävligt osympatiska typer. Den där Costa är bara ett as. Jag hatade honom så fort han dök upp. Men de andra är inte mycket bättre. De är så där fånigt omogna som tonåringar bara är i amerikanska filmer. De kan inte prata om något annat än sex och droger, samtidigt som de själva är så bakom flötet att inga tjejer skulle vilja ta i dem med tång. Tycker i alla fall jag. De här befinner sig på ett intellektuellt neandertalstadium. Fast det är kanske att förolämpa neandertalare. Thomas, som tappar kontrollen och får panik, är det bara synd om - men mest synd är det om föräldrarna. Allvarligt talat: det är väl inte roligt att sätta eld på sitt hus och förstöra inredningen? Springa runt och misshandla folk?

Spoiler: Detta är en av slutscenerna

PROJECT X är en film som kan sammanfattas med orden "rå men hjärtlös". Om man jämför med en annan bioaktuell komedi; AMERICAN PIE: REUNION, så är det en film gjord med hjärta. I den festas det hejvilt, och även om Stiffler är en omogen fjönt, gillar man honom. Rollfigurerna i Nourizadehs film hade gjort sig bäst som statister i SALÒ - ELLER SODOMS 120 DAGAR.
PROJECT X är en fruktansvärt film. Jag undrar vad som krävs för att man ska tycka att den är rolig. Jag vet inte om jag vill känna någon som tycker att den är rolig. Jag skrattade inte en enda gång. Skulle jag inte recensera filmen, hade jag gått.
De enda som verkade ha kul, är alla de festande och hårt krökande statisterna. Jag antar att de festar på riktigt.
För övrigt innehåller PROJECT X filmhistoriens mest rasande dvärg, som stoppas in i en köksugn. Elakt skämt, obehagligt våldsam dvärg.

(Biopremiär 20/4)

TOPPRAFFEL! sörjer: William Finley

Under sin 50-åriga film- och TV-karriär medverkade William Finney bara i tjugo produktioner. Men man måste tillstå att merparten av dessa filmer är titlar värda att komma ihåg. Finney tillhörde nämligen Brian De Palmas stall och figurerade i flera av regissörens mest kända titlar - men även i de minst kända; de tidigaste som jag inte sett. Som kortfilmen WOTON'S WAKE, som kom 1962, THE WEDDING PARTY med Robert De Niro från 1969, och DIONYSOS från 1970.

Därefter gick De Palma och blev känd som thrillermästare - och Finley följde med. Först i DJÄVULENS BLODSBAND (1973, bättre käns under originaltiteln SISTERS), och året därpå innehade han titelrollen i den bisarra, märkliga och - enligt mig - egentligen rätt dåliga PHANTOM OF THE PARADISE.

Finley var med i ytterligare några De Palma-filmer: MARDRÖMSJAKTEN (1978, bättre känd som THE FURY), I NATTENS MÖRKER (1980) och DEN SVARTA DAHLIAN, som kom 2006 och som blev William Finleys sista filmframträdande.

Förutom Brian De Palma, jobbade Finley med Tobe Hooper några gånger, först i den från Studio S kända EATEN ALIVE (1977), tre år senare i THE FUNHOUSE, och så var han med i 1995 års NIGHT TERRORS.

1979 sågs Finley i John Hustons ONT BLOD, och 1982 mötte han Chuck Norris i DÖDSMASKINEN (SILENT RAGE i original). 2006 dök han oannonserat upp i Lucky McKees SICK GIRL, av avsnitt av TV-serien MASTERS OF HORROR.
Nu har denne karaktärsskådespelare slutat att dyka upp.

WILLIAM FINLEY

1942 - 2012

R.I.P. 

-->