Bio: Yo también - Jag med

Foton: Yo también -- Jag med, regi Álvaro Pastor och Antonio Naharro - distribution novemberfilm
Vill ni se en väldigt kort film, kan jag rekommendera Álvaro Pastors och Antonio Naharros JAG MED. Under förtexterna får vi nämligen se och höra filmens huvudperson hålla ett anförande i vilket han berättar vad han upplevt, det vi efter dessa första minuter ska få se i en lång flashback. Eftersom killen alltså redan berättat allting, finns det ingen anledning att sitta kvar. Det går utmärkt att lämna salongen. Men vem vill betala runt en hundring för knappa fem minuter?
Denna huvudperson är Daniel (Pablo Pineda), en 34-åring i Sevilla som efter studier på universitet får jobb på ett socialkontor. Där ska han jobba med handikappfrågor - ett ämne han har erfarenhet av. Daniel har nämligen Downs syndrom.
På kontoret jobbar även Laura (Lola Dueñas), som ger ett aningen slampigt intryck. Tycker jag. Och hon har färgat håret i en smutsigt kycklinggul nyans. I vilket fall, Daniel och Laura blir kompisar, han fattar verkligen tycke för henne. Men deras relation blir ju märklig - deras omgivning accepterar inte att de två umgås, och ett kärleksförhållande kan absolut inte komma på fråga. Daniel är ju "annorlunda".

Annorlunda är en underdrift - herregud, han har ju Downs syndrom! Fast han skiljer sig rätt mycket från de övriga med samma syndrom som förekommer i filmen, och de jag själv träffat på i verkliga livet. Daniel kan uttrycka sig, han ger inte intryck av att vara förståndshandikappad, han ser mest ut som en liten knubbig asiat med konstig röst. Medlemmarna i en dansgrupp för ungdomar med samma kromosomproblem som också förekommer i filmen, är betydligt mer handikappade och befinner sig på småbarns intelligensnivå. Två av dessa blir förälskade och rymmer för att ha sex på ett skabbigt hotellrum.
JAG MED får mig att tänka på Brumma. Bamses yngsta dotter. Hon som inte är som andra barn ("Nej, vi vet - hon är mycket snällare!"), eftersom hon är utvecklingsstörd. Jag tänker även på en del proggiga barnböcker från 1970-talet om familjer med handikappade barn. Nej, jag läste aldrig proggiga barnböcker, det gjorde ingen, men jag minns att de fanns på bibblan.
Álvaro Pastors och Antonio Naharros film är extremt välmenande. Oj oj oj, vad det vill väl. Den nästan slår knut på sig själv i sin politiska korrekthet. Manuset skulle lika gärna kunna vara ett plakat i ett demonstrationståg, eller ett tal på en lämplig kongress. Vid närmare eftertanke verkar så vara fallet, med tanke på filmens första scen.
Det spelar ingen roll att Pablo Pineda är en intressant aktör och människa. Det här är inget vidare. Och rent filmtekniskt är det rudimentärt.

(Biopremiär 2/3)