1986, när Ewa Cederstam var 18 år, blev hon våldtagen i sin lägenhet i Malmö. 25 år senare gör hon denna dokumentär för att bearbeta upplevelsen som hon fortfarande inte kommit över.
Visst. Det är förstås fruktansvärt att hon råkade ut för detta, men vad vill hon med filmen? Vilka har hon tänkt ska titta på detta? För i slutändan leder det hela absolut ingenvart. Ewa berättar samma historia om och om igen; för sin sambo, för sin bästa kompis, för sin mor, för en polis, och för några andra. Ibland fälls det några tårar.
Det är möjligt att det känns bra för Ewa att ha gjort den här filmen, men hon kunde ha låtit den vara en privat angelägenhet. Förutom att filmen inte leder någonstans, brister det i strukturen. Filmen skiftar mellan snöig vinter och solig sommar. Vinter, sommar, vinter, sommar; händelserna visas inte kronologiskt. Först mot slutet får vi veta att vinterscenerna är inspelade i Stockholm, dit Ewa flyttade efter våldtäkten; ett faktum som är viktigt för berättelsen men som helt glöms bort.
Vid ett tillfälle berättar Ewas far att han blev misshandlad när han var ung, något han aldrig tidigare berättat. Där har vi plötsligt en betydligt mer intressant historia.
Några scener ser ut att vara inspelade vid Järavallen eller möjligtvis Barsebäck, men jag vet inte säkert.
VÅGA MINNAS är en samproduktion med Sveriges Television; estetiskt är detta ett TV-program som inte har på bio att göra. Filmen varar 75 minuter men känns som tre timmar.
Jag struntar i att betygsätta det här.
(Biopremiär 9/3)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar