Bio: Slutstation: Frihet

Foton copyright (c) Folkets Hus Bio och Parker

Turkisk film. Tja, då tänker vi väl alla på klassikern KARATE GIRL från 1974. Eller på WHITE FIRE med Robert Ginty. Fast mycket mer än så är det väl inte.

Jo, det är det, förstås. Men jag ska inte komma här och påstå att jag sett mängder av turkisk film. För det har jag inte.

Nå. Nu har jag i alla fall sett ännu en. SLUTSTATION: FRIHET är först ut i Folkets Hus Bio och Parkers nya satsning World Wide Cinema, som ska presentera aktuella filmer från hela världen - just den här hade premiär i Turkiet för bara två månader sedan.

Turkar på gränsen till nervsammanbrott är det första jag tänker på efter att ha sett Yusuf Pirhasans svarta komedi. Jag tänker även att den enda anledningen till att filmen går upp på bio i Sverige, är att ämnet antagligen anses vara "angeläget" och att filmen är turkisk och inte från något av de vanliga filmländerna.

... För det här är dåligt. "Fan, vad dåligt," var det första jag sa till en kollega när filmen väl slutade.
SLUTSTATION: FRIHET utspelar sig i ett hyreshus och handlingen kretsar kring ett gäng kvinnor i olika åldrar som bor där. De brukar träffas i en frisersalong och diskutera sina liv - och de flesta av dem har problem med sina karlar. Eylem (Belçim Bilgin) blir historiens mest centrala figur, hon är förbannad och självmordsbenägen efter att hennes slyngel till fästman lämnat henne - dessutom för en kompis till Eylem. Men bland de övriga karlarna hittar vi en gubbe som ständigt misshandlar sin fru och en annan som är något slags mafioso.

Det bär sig inte bättre än att de här kvinnorna råkar ha ihjäl en av männen! Oj. De dumpar kroppen i en brunn, men blir sedda av en av de äkta männen - en av de snälla. Han är dessutom tjock. Och han säger ingenting. Men snart lyckas damerna min själ ha ihjäl ännu en gubbe - och en till. Och alla ska stuvas ner i brunnen.

Det hela leder fram till något slags märklig kvinnokamp. Dessa kvinnor blir hjältinnor och får representera de turkiska kvinnornas kamp mot förtrycket.

... Men den här filmen funkar inte alls.

Filmfotot är okej, det ser ut som en riktig film - om än en väldigt teatral sådan; filmen bygger kanske på en pjäs? Men i övrigt haltar allt, det hela känns märkligt inkompetent. Som om en amatörteatergrupp vill göra film. Jag gissar nog inte fel om jag hävdar att Pedro Almodóvar är en stor inspirationskälla - men Pirhasan har långt kvar till spanjorens nivå.

Tajmingen funkar inte alls. Det som är avsett att vara roligt blir sällan roligt. Mycket blir bara dumt. Det politiska budskapet är naivt. Ibland blir filmmusiken parodiskt dramatisk, men mest ligger det en ensam oboe på soundtracket.

Sedan tror jag att en hel del kulturella skillnader spelar in. Här finns mycket jag inte kan relatera till. En del scener är bara konstiga eller obegripliga. Ibland blir det buskis.

Jag gillade en gammal gubbe i rullstol, jag fattade aldrig vem han var; han dök upp några gånger och sa aldrig något. Han hade ibland en skojig mössa.

Och så kan jag inte säga annat än att Belçim Bilgin är makalöst snygg. Uj. Hon ser lite spansk ut, vilket förstärker draget av Almodóvarfilm. Men hon liknar även en italiensk fotomodell från cirka 1970. Eller en av Crepax seriefigurer. Valentina.

Men inte ens den mest militanta feminist kan väl tycka att detta är vass satir. Och en film är inte per automatik bättre eller ens intressantare bara för att den är på ett språk man inte förstår.

SLUTSTATION: FRIHET kommer bara att biovisas ett par gånger. I Malmö ska filmen få galapremiär på Rosengård.

(Biopremiär 1/4)