Bio: Lorax

Bilder copyright (c) UIP Sweden

Jag kommer ihåg att när jag var barn läste jag - eller så berättade någon - att Dr. Seuss var Amerikas svar på Astrid Lindgren. Dock var - och är - Seuss i stort sett okänd i Sverige, ja, i större delen av världen utanför USA. Detta lär bero på att doktorns barnböcker är svåra att översätta tack vare deras lek med det engelska språket. Fast Dr. Seuss' böcker lär inte vara speciellt poppis i England heller, så det är kanske inte hela sanningen. Jag vet inte. Men jag kommer ihåg att The Cat in the Hat-böckerna (om det nu finns mer än en) fanns på Landskrona Stadsbibliotek på 1970-talet, den stod på hyllan med barnböcker på engelska.

Jag har nog bara kommit i kontakt med Dr. Seuss via de filmer som gjorts de senaste årtiondena. GRINCHEN - JULEN ÄR STULEN kändes mest som ett bisarrt kokainprojekt (men jag gillade ordet "juljenka" i den svenska texten), KATTEN med Mike Myers såg jag inte, och HORTON minns jag ingenting av. Här har vi så LORAX, en animerad 3D-film som blivit framgångsrik i USA.

LORAX, i regi av Chris Renaud (som gjorde DUMMA MEJ) och Kyle Balda, handlar om tolvårige Ted, som bor i en märklig stad där allting, precis allting, är tillverkat av plast. Hus, träd, buskar. Staden är inhägnad och det är förbjudet att bege sig genom metallväggarna till den okända världen därutanför. Härkare är den småväxte mr O'Hare, som blivit förmögen på att sälja buteljerad frisk luft, och som inte vill veta av en värld med autentisk växtlighet.

Men Ted råkar vara kär i högstadietjejen Audrey, och det hon längtar efter mest av allt, är att få se ett äkta träd - om en kille lyckas skaffa fram ett träd, kommer hon att gifta sig med honom. Således måste Ted få tag på ett träd. Hans mormor berättar att han måste leta upp en viss Once-ler, eftersom denne lär veta var det finns ett träd.

Ted lyckas ta sig ut ur staden och hamnar i ett hotfullt, mörkt landskap där alla träd är nerhuggna. I en fallfärdig kåk sitter den mystiske Once-ler, som motvilligt berättar historien om hur han som ung begav sig ut i den prunkande naturen och råkade orsaka det som ledde fram till skövlandet av skogen. En berättelse i vilken titelns Lorax - trädens mustaschprydde väktare - figurerar, tillsammans med en rad andra lustiga djur och varelser.

Det går inte att missa den här filmens budskap. LORAX kör verkligen ner miljöbudskapet i halsen på publiken, övertydligheten är monumental. Ändå blir det inte så irriterande som jag misstänkte att det skulle bli; jag hade onda aningar och förväntade mig en olidlig film. Men resultatet är fullt sebart, främst beroende på ett ganska skojigt figurgalleri och lustiga händelser i marginalen. Jag är allergisk mot behjärtansvärda filmer (och böcker och serier och musik), men den här gången blev det ganska trivsamt och roligt. Här finns några fåniga nallebjörnar, varav en är tjock och korkad, här finns en anka som äter allt, sjungande fiskar. Bra grejor. Once-lers familj är verkligen odräglig och vidrig.

Tyvärr såg jag LORAX dubbad till svenska, så jag fick inte höra Dany DeVito, Zac Efron, Taylor Swift och de andra som står för originalrösterna. Filmens sånger är ganska vidriga, i synnerhet den sista gospelstyggelsen, och det är svårt att uppfatta sångtexterna - fast det kan ha berott på ljudet i biosalongen. Figurerna har kvar sina engelska namn, vilket gör namn som Once-ler obegripliga.

Figurdesignen är bättre än normalt, 3D:n är inte mycket att hänga i julgranen, och några scener blir lite för LSD-utflippade.

Jag sätter ett snällt, positivt betyg. Barn lär gilla det här.

 

 

 

 

(Biopremiär 23/3)