Bio: Kairo 678

Foton copyright (c) TriArt Film
Egyptiska filmproduktioner. Fram tills nu inskränker sig dessa till två (2) filmer. Först har vi ISMAIL AND ABDEL MEET FRANKENSTEIN från 1953. Jag har inte sett den, men såhär beskrivs den i Sinister Cinemas katalog: "Well, believe it or not, this is probably the worst comedy-horror film ever made! We are hard-pressed to think of another movie so amazingly bad. In the final lab scene the film’s music director just put on a recording of Stravinsky’s Firebird Suite and let it play. The acting is atrocious with a capital A. Just shows how lack of talent can butcher even the most beloved of concepts. Abdel and Ismael are the worst comedy team EVER."
Sedan har vi DAWN OF THE MUMMY från 1981, en egyptisk-italiensk-amerikansk samproduktion om några fotomodeller som har lite oflyt vid pyramiderna och blir uppätna av kannibalmumier.

 Nu kommer det kanske någon förståsigpåare och påpekar att det gjorts mycket annan film i Egypten. Men det skiter jag i. Jag vill att det bara ska vara dessa två filmer. Det blir mycket roligare då.
Men nu har vi alltså här en tredje film. Egyptens svar på MS. 45. En egyptisk Rape And Revenge-film. Fast egentligen utan rape. Det här är snarare en Tafs And Revenge-film.
KAIRO 678 av regidebuterande Mohamed Diab är inspirerad av ett autentiskt fall. Den gång en kvinna för första gången polisanmälde sexuella trakasserier, något som dessförinnan - och tydligen fortfarande - anses som otänkbart i Egypten; så gör man bara inte, kvinnor får allt finna sig i sådant, det är minsann deras eget fel om något händer. Verkar man anse.
I handlingens centrum återfinns tre kvinnor; Fayza, Seba och Nelly. Den förstnämnda är fattig, bär slöja, lever i ett traditionellt äktenskap och har två barn. Seba anordnar kurser i självförsvar. Nelly är flickvän till en populär komiker, hon försöker själv bli komiker, och det är hon som anmäler att hon utsatts för övergrepp, något som gör att hon uppmärksammas i media. Till skillnad från Fayza klär hon sig västerländskt och är rätt raffig.

En man klämmer Fayza i gumpen ombord på buss 678, osedd hugger hon honom i skrevet med en hårnål. Hon smiter. Senare smyger en annan man efter henne på en gata. Han försöker klämma henne i gumpen, men då hugger hon honom också i skrevet.
En tjock polis och hans kollega letar med ljus och lykta efter galningen som går omkring i Kairo och hugger karlar i skrevet. Vem är denna farliga vigilante? Polisen börjar misstänka de tre ovannämnda kvinnnorna ...
Ett problem med en film som den här, är att en del kommer att uppleva den som viktig. Den handlar om egyptiska kvinnors situation idag, den utgår från ett autentiskt fall. Och då spelar det ingen roll att KAIRO 678 är en rätt klantigt gjord och tafflig film. För det första verkar kameran ha varit felinställd under stora delar av inspelningen - eller så har det hänt något under efterproduktionen. Det finns nämligen fullt av digitala störningar i skådespelarnas ansikten och en del andra ljusa partier; kontrasterna är för skarpa och folk har ringar på kinder och näsa.

Men i övrigt blir KAIRO 678 för mycket. Man tar i för kung och fosterland för att budskapet ska gå fram, ibland till kalkonfilmens gräns. När polisen utan större besvär hittar en hårnål i sanden på en gata är det bara för mycket. Och jag måste erkänna att jag allt fnissade åt sextrakasserierna. Det handlar alltså inte om våldtäkt eller konstant verbal förnedring. De här karlarna går omkring och tafsar. De klämmer damer i gumpen. Mannen som förföljer Fayza på stan är jätterolig. Fast det är förstås inte meningen.
Vi får lära oss att många tafsare använder sig av "citrontricket". De stoppar en liten citron i fickan och om de blir påkomna när de på trånga utrymmen tafsar på den som står framför, säger de att de bara försökte plocka upp citronen.
Vi bjuds även på egyptisk stand up comedy. Sådan är fullkomligt obegripligt.

 
 

(Biopremiär 9/3)