Bio: Jack and Jill

Foton copyright (c) Sony Pictures

JACK AND JILL nominerades till en hel packe Razzies vid årets gala; filmen var representerad i vad jag gissar är samtliga kategorier. Fast Razzies - en tillställning som belönar årets sämsta filmer och insatserna i dessa filmer - brukar jag inte ge mycket för. Det är sällan vinnarna där verkligen är sämst. Förvisso fick den här filmen, i regi av Dennis Dugan, usla recensioner, men jag hade svårt att tänka mig att den skulle vara 2011 års sämsta film.

Adam Sandler vet man aldrig vad man kan förvänta sig av. Jag gillade hans tidigaste filmer, BILLY MADISON och HAPPY GILMORE; de som släpptes direkt på video i Sverige, och THE WEDDING SINGER är ju bra. Därefter började det att svaja. Filmerna blev alltmer familjetillvända, ofta fläskiga moralkakor, och allt mindre roliga. Fast när Adam Sandler är bra tycker jag att han är rolig. Han kan även funka bra och vara sympatisk i lite mer "seriösa" roller, som i SPANGLISH.

Nu har jag sett JACK AND JILL, på en ordinarie visning eftersom den inte pressvisades i Malmö.

Åh, herregud.

Sandler spelar reklamfilmmakaren Jack Sadelstein och dennes tvillingsyster Jill. Jack lever ett bra liv, med en söt fru (Katie Holmes) och två små barn, varav den ene är en adopterad indisk gosse. Nu har han press på sig, eftersom han måste på Al Pacino att ställa upp i en reklamfilm för Dunkin' Donuts nya kaffe. Men eftersom det är Thanksgiving kommer Jill på besök. Hon ska bara stanna ett par dagar, men dessa dagar blir till veckor, och eftersom Jill är en synnerligen jobbig människa blir Jacks liv kaotiskt.

JACK AND JILL hade premiär samma dag som ALBERT NOBBS - och Adam Sandler är ungefär lika övertygande som kvinna, som Glenn Close är som man. Fast i Sandlers fall är det förstås meningen att han ska se rolig ut. Jill är fet, har usel klädsmak, pratar med hög, jobbig röst, och är så socialt inkompetent man kan bli. Hon får väl även räknas till ännu en i raden av de judiska tanter judiska komiker älskar att driva med.

Problemet med Dugans film är att den inte är rolig. Rättare sagt: Jill är inte rolig. Hon är bara jobbig och framställningen känns som ett inslag i en amatörteatergrupps senaste revy. Sandler tar i för kung och fosterland, och mer än det när det först bjussas på fjärtande och senare på bajshumor.

Al Pacino dyker upp som sig själv i en förhållandevis stor roll. Inte nog med att jag undrar hur han hamnade här, jag undrar även vad filmens Pacino ser i Jill - för det är bland annat det handlingen går ut på; Pacino faller handlöst för denna påfrestande människa. Det hela slutar med inte särdeles nybakade moralkakor om att familjen betyder allt.

Visst finns här roliga inslag. Jacks lille son är rolig, han gillar att tejpa fast saker på sin kropp; löv, pepparkvarnar, djur. Här finns en kakadua som super sig full. En mexikansk trädgårdsmästare är lite skojig. Johnny Depp dyker upp som sig själv, iförd en Justin Bieber-T-shirt. På slutet sjunger och dansar Pacino.

Men detta kan inte rädda JACK AND JILL. Nej, det här är inte förra årets absolut sämsta film. Detta är bara dåligt. När Al Pacino får se kaffereklamfilmen säger han "Ingen får se den här. Bränn filmen!" - det känns som om han åsyftar Dugans film.

Publiken på visningen jag var på tyckte att filmen var hur rolig som helst och skrattade hjärtligt. Av någon anledning var de flesta av dessa medelålders kvinnor. De kände kanske igen sig i Jill?

(Biopremiär 23/3)