Bio: The Hunger Games

Foton copyright (c) Nordisk Film

Förra sommaren fick jag romanen "Hungerspelen" när Nordisk Film promotade den då kommande filmatiseringen. Suzanne Collins trilogi har visst sålt 20 miljoner ex världen över. Mitt ex av denna den första delen blev liggande i en hög med böcker jag kanske läser någon gång. Men allvarligt talat var jag inte speciellt lockad. Än mindre när böckerna - och nu filmatiseringen - marknadsförs och omtalas som en ny TWILIGHT, med samma målgrupp.

THE MOST DANGEROUS GAME (1932). DEATH RACE 2000 (1975). THE RUNNING MAN (1987). HARD TARGET (1993). SURVIVING THE GAME (1994). Italienska varianter som ENDGAME (1983), för att inte tala om de japanska BATTLE ROYALE-filmerna (2000 & 2003). I Australien gjordes HELVETESJAKTEN 1982. Temat i THE HUNGER GAMES är långtifrån nytt, SEABISQUIT-regissören Gary Ross' film känns som ett hopkok av ovannämnda filmer. I THE MOST DANGEROUS GAME och dess inofficiella remakes HARD TARGET och SURVIVING THE GAME jagas människor som villebråd av excentriska jägare som vill uppleva något extra. I mediasatirer som DEATH RACE 2000 och THE RUNNING MAN har forna tiders gladiatorspel återuppstått i nya varianter som något slags bisarr TV-underhållning där de tävlande kämpar till döds, vilket även är handlingen i Joe D'Amatos ENDGAME (fast där saknas satiren). I BATTLE ROYALE tvingas skolelever slakta varandra.

THE HUNGER GAMES utspelar sig i en dystopisk framtid där folket (troligen amerikaner) revolterade mot de regeringen. Revolten slogs ner och Hungerspelen infördes. För att undvika framtida revolter och för att folket ska leva i fred, tvingas landets tolv olika distrikt att skicka en pojke och en flicka som "tributes"; spelare i Hungerspelen som utkämpas till endast en deltagare är i livet. Dessa spelare ska vara mellan tolv och arton år, och de väljs ut med hjälp av lottdragning.

Sextonåriga Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) bor med sin mor och lillasyster i Distrikt 12; en fattig gruvarbetarby. När lillasysterns namn dras, räddar Katniss henne genom att kliva in som frivillig Tribute, vilket aldrig hänt tidigare. Pojken som också skickas till spelen är Peeta Mellark (Josh Hutcherson), som alltid varit hemligt förälskad i Katniss. I Distrikt 12 häckar även en viss Gale (Liam Hemsworth) som verkar vara den lokale hunken, men han har inte mycket mer att göra än att dyka upp ibland och vara ... hunk.

Katniss och Peeta skickas till den gigantiska, lyxiga huvudstaden, som ser ut som en kombination av antikens Rom och Albert Speers våtaste drömmar.

Presidenten Snow (Donald Sutherland) välkomnar dem, Woody Harrelsen är en försupen mentor för de två representanterna från Distrikt 12, Lenny Kravitz är något slags PR-kille och kläddesigner, och så får de 24 deltagarna under ett par veckor lära sig allt om hur man dödar och överlever i vildmarken.

Den stora tävlingsdagen, den 74:e i ordningen, anländer, kombattanterna hissas upp till en stor skog som utgör arenan, och där drabbar de samman. Vapen och förnödenheter finns utspridda här och var, TV-kameror bevakar varje rörelse, befolkningen följer det som sker, och problem uppstår när de tävlande bildar pakter för att bli mer effektiva, medan Katniss, beväpnad med pilbåge, hjälper de som är svaga och rädda.

Först och främst måste jag säga att THE HUNGER GAMES är betydligt mer uthärdlig än jag trodde den skulle vara. Jag fruktade att filmen skulle vara lika hemsk som TWILIGHT-serien, men så är inte fallet - det här är väldigt mycket bättre. Med det inte sagt att THE HUNGER GAMES är bra. För det här är en film med stora problem, framför allt vad gäller handling, händelser och logik. Vore det en renodlad, fläskig actionrökare hade man kunnat ha överseende med detta, logiska luckor hade täckts över med feta slagsmål. Men så är inte fallet här.

Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning? Jag kan acceptera att vuxna som slåss på liv och död kan utvecklas till kommersiell underhållning i en urspårad, bisarr framtid - med vad är det för pervon som vill se barn slakta varandra? Hur lyckades man genomföra en sådan idé? Slipper de rika barnen i huvudstaden tävla?

Frågorna fortsätter att hopa sig. De här spelarna som bildar en pakt och beter sig som vänner - hur tänkte de där? För när de dödat alla utanför pakten, måste de ju börja slakta varandra. Och när spelets arrangörer och kontrollanter skapar virtuella, mordiska jättehundar - hur fanken blir de levande och kan äta upp sina offer i skogen? Flera andra enskilda scener är märkliga och svårförklarliga. Det är möjligt att logiken fungerar bättre i boken, men: man ska inte behöva läsa boken för att förstå och uppskatta filmatiseringen! Då har filmskaparna misslyckats.

Förutom logiken, är filmens längd ett annat problem. Två och en halv timme! Varför? Det går inte att motivera denna spellängd, filmen blir bara seg och tråkig, och trots denna längd utvecklas få av rollfigurerna. Ofta känns det som om det inte händer någonting alls. Folk går omkring i samma gråa, regnvåta skog som förekommer i TWILIGHT - och som Rambo gjorde osäker för trettio år sedan. Känns det som.

THE HUNGER GAMES har åldersgränsen PG-13 i USA. Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns. I Storbritannien censurklipptes filmen för att kunna förses med gränsen 12A. Just våldet och temat - barn tvingas att döda barn - har diskuterats vilt. Filmen är förhållandevis ångestladdad, betydligt mer än andra, liknande filmer, och denna ångest kan nog vara i tuffaste laget för de yngsta biobesökarna - snarare än våldet. Förvisso sprutar det en del blod under actionscenerna, men dessa är förhållandevis få, de är korta, de är filmade med ryckig handkamera och extremt snabbt klippta. Jag gissar att det är dessa engelsmännen klippt i, men i praktiken ser man inte speciellt mycket. Under öppningsscenerna är förresten den handhållna kameran fruktansvärt irriterande.

PG-13-gränsen bidrar också till filmens tråkighet - i alla fall vad gäller mig som vuxen karl. Vi vet ju att rollfigurerna inte kan göra något "coolt", det kan aldrig bli ordentligt röj, inga spektakulära avlivningar följda av oneliners. Inga utdragna martial arts-strider, inga COMMANDO-fajter, inga halshuggningar.

Vad som lyfter filmen är skådespelarna. Sutherland och Harrelson äger sina scener, men bäst är Stanley Tucci som Caesar Flickerman, exemplariskt slajmig programledare för TV-sändningarna av spelen - han är filmens motsvarighet till Damon Killian i THE RUNNING MAN. Jennifer Lawrence (från WINTER'S BONE) ska vara en vanlig tjej, hon ser onekligen ut som en vanlig tjej och är sympatisk, men samtidigt lite trist.

Jag kan nog tänka mig att det här kommer att gå hem hos målgruppen, vilken främst utgörs av unga tjejer. Återstående två böcker lär filmatiseras även de. Jag hade hellre sett en version av THE HUNGER GAMES med Rhona Mitra och Jason Statham.

Steven Soderbergh var Second Unit Director.

(Biopremiär 23/3)