Bio: Hotell Marigold

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Om THE HUNGER GAMES är en film som vänder sig till juniorerna i biopubliken, är HOTELL MARIGOLD en som vänder sig till seniorerna.

Ibland vill filmstjärnor unna sig lite välbetald semester. Michael Caine tackade ju inte nej till att spendera ett par veckor i Bahamas för att sova sig igenom HAJEN 4. Julia Roberts hade mer påtaglig semester i LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET, som mest kändes som en filmatiserad resebroschyr. För att inte tala om MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER, en film som snarast är en förolämpning.

Men även eliten bland brittiska karaktärsskådespelare verkar vilja unna sig lite betald semester. Varför inte i Indien? För det är där John Maddens (SHAKESPEARE IN LOVE) "bitterljuva" dramakomedi HOTELL MARIGOLD utspelar sig. Och precis som fallet är med liknande filmer, är det här tunt. Det är väldigt tunt.

Judi Dench är Evelyn, vars make sedan 40 år nyligen har dött i en hjärtattack. Tom Wilkinson är Graham, en domare som visar sig vara homosexuell och som 30 år tidigare träffade sitt livs kärlek i Indien; en historia som slutade i elände. Maggie Smith är den rasistiska och fördomsfulla Muriel, som hamnat i rullstol efter en höftledsoperation. Ronald Pickup är Norman, en ensam gammal festprisse. Bill Nighy och Penelope Wilton är Douglas och Jean, som snart varit gifta i 40 år utan att riktigt veta varför. Celia Imrie är Madge, som ... Tja, hon verkar mest vara en ensam kvinna som vill ragga upp en rik karl.

Dessa sju rollfigurer, som inte känner varandra, läser om The Best Exotic Marigold Hotel, ett lyxhotell för äldre i Indien; tanken är att outsourca pensionärer till ett billigare land. Dessa britter åker således iväg till hotellet - som visar sig vara så långt från beskrivningen i broschyren man kan komma.

Hotellets föreståndare Sonny (Dev Patel) är i 20-årsåldern, han har ärvt det fallfärdiga hotellet av sin far, hans bröder vill sälja, hans stränga mor gillar inte grillorna, och hon gillar inte heller Sunaina (Tena Desae), Sonnys kalaskex till flickvän. Men han är glad och positiv, Sonny. Sicken en!

Jag behöver väl knappast redogöra för handlingen när de tvära och trötta britterna väl är på plats. Nu finner de sig själva och det blir upplyftande. Är det tänkt. Evelyn börjar jobba, vilket hon aldrig gjort, Graham söker efter sin kärlek, Muriel kommer på bättre tankar vad gäller lokalbefolkningen, och så vidare. Det uppstår en del fnurror på tråden, allting löser sig till det bästa.

Det är svårt att tro att Judy Dench går mot de åttio, Bill Nighy är en lustig spelevink, Ronald Pickup har ett par kul scener - det är skådespelarna som lyfter den här filmen. Är jag snäll kan jag tillstå att det bitvis är rätt trivsamt. Men det finns ingen som helst orsak till att det här ska vara över två timmar. Manuset är fruktansvärt banalt och här finns inga som helst överraskningar. Det är inga problem att räkna ut hur allt kommer att gå, och därmed kändes filmens sista femton minuter fullkomligt onödiga och trista.

Hantverksmässigt är det kompetent, miljöerna är intressanta - jag har aldrig varit i Indien, jag har aldrig lockats att åka dit, och nej, efter den här filmen har jag fortfarande ingen större lust att sitta där och häcka. Inte när man kan sitta på en uteservering i Provence och dricka vin och lyssna på Saint-Saëns. Eller i Malmö, om det är fint väder.

HOTELL MARIGOLD är en förhållandevis renodlad tantfilm, och jag blir inte förvånad om den målgruppen kommer att uppskatta det här. Men i realiteten är det här lika spännande som lättglögg med ett russin. eller ett nummer av valfri damtidning.

(Biopremiär 23/3)