DVD: Ring of Death

RING OF DEATH (Warner)

Jösses. Slåssfilm! Jag måste säga att den här filmen gjorde mig nostalgisk.
När jag började recensera videofilmer i NST för snart tjugo år sedan, kändes det som om det kom ett par sådana här filmer varje månad. Då blev jag väl lite trött på dem, men idag, när de flesta actionrullar är mjäkiga historier, känns det här nästan fräscht. Jag vet inte riktigt varför Warner släpper just den här kabel-TV-filmen från 2008 (och varför den gjordes tjugo år efter kickboxartrenden), men det spelar ingen roll.
På den gamla goda tiden var vissa subgenrer vanliga:
* Hemliga, illegala kampsportsturneringar.
* Polis infiltrerar fängelse för att avslöja korrupt chef och personal.
* Cage-fights.
I RING OF DEATH får vi allt av ovanstående! Veteranregissören Bradford May har mest jobbat med TV, men även gjort direkt-på-video-filmer, som DARKMAN II och III. Stacy Keach (!) är fängelsedirektören Golan (!), en brittisk (!!!) före detta boxare som tjänar stora pengar på att arrangera cage-fights mellan sina fångar, fajter som direktsänds på Internet till penningstinna prenumeranter. Eftersom man alltså kan se fajterna på nätet, har ju liksom Golan avslöjat sig själv - polisen torde ju inte ha några problem med att identifiera slagskämparna som fångar och lokalisera dem. Men icke. Man hyser bara misstankar.
Johnny Messner är den hårde snuten Burke Wyatt, som låter sig övertalas att begå ett brott och buras in på Golans anstalt. Burke har lite problem med frugan och den lille sonen, och värre blir det när de inte får veta varför han plötsligt sitter i fängelse. Vår hjälte hamnar genast i bråk med både de sadistiska vakterna och den ondaste fångarna - ledaren för det värsta gänget är en gigantisk svart biff som kallar sig the President.
Burke slängs med jämna mellanrum in i buren och slåss så att blodet sprutar, medan uppklädda människor sitter i en övervakningslounge och pimplar drinkar och skrattar. Och det går förstås som det brukar; Burke blir påkommen, familjen kidnappas, Burke torteras innan slutfajten mot the President. Det gamla vanliga.
Det är en farlig massa fajting här. Kampsport handlar det knappast om, det går mest ut på att mörbulta eller döda varandra. Ibland kastas det in tillhyggen som slagträn och järnstänger. Folk säger hårda saker som "I'm the President!" - "Well, I didn't vote for you...". Killen som finansierar fajterna snortar kokain och omger sig med topplösa silikonbrudar. Som pausunderhållning kommer Ilsa and her Hell-Cats, som fnissande skojboxas innan de strippar av sig kläderna och porrar sig. Den veke, snälle fången knivmördas på gården. Stacy Keachs brittiska accent är lustig och Messner har en lätt läspning. Alla åker på stryk eller blir skjutna på slutet.
Fotot är ibland lite ryckigt för att se häftigt och modernt ut, men det blir mest jönsigt och irriterande.
Jag tittar mycket hellre på sådana här filmer än de flesta actionfilmer som går upp på bio.
Mer slåssfilm åt folket!

Bio: Slutstation: Frihet

Foton copyright (c) Folkets Hus Bio och Parker

Turkisk film. Tja, då tänker vi väl alla på klassikern KARATE GIRL från 1974. Eller på WHITE FIRE med Robert Ginty. Fast mycket mer än så är det väl inte.

Jo, det är det, förstås. Men jag ska inte komma här och påstå att jag sett mängder av turkisk film. För det har jag inte.

Nå. Nu har jag i alla fall sett ännu en. SLUTSTATION: FRIHET är först ut i Folkets Hus Bio och Parkers nya satsning World Wide Cinema, som ska presentera aktuella filmer från hela världen - just den här hade premiär i Turkiet för bara två månader sedan.

Turkar på gränsen till nervsammanbrott är det första jag tänker på efter att ha sett Yusuf Pirhasans svarta komedi. Jag tänker även att den enda anledningen till att filmen går upp på bio i Sverige, är att ämnet antagligen anses vara "angeläget" och att filmen är turkisk och inte från något av de vanliga filmländerna.

... För det här är dåligt. "Fan, vad dåligt," var det första jag sa till en kollega när filmen väl slutade.
SLUTSTATION: FRIHET utspelar sig i ett hyreshus och handlingen kretsar kring ett gäng kvinnor i olika åldrar som bor där. De brukar träffas i en frisersalong och diskutera sina liv - och de flesta av dem har problem med sina karlar. Eylem (Belçim Bilgin) blir historiens mest centrala figur, hon är förbannad och självmordsbenägen efter att hennes slyngel till fästman lämnat henne - dessutom för en kompis till Eylem. Men bland de övriga karlarna hittar vi en gubbe som ständigt misshandlar sin fru och en annan som är något slags mafioso.

Det bär sig inte bättre än att de här kvinnorna råkar ha ihjäl en av männen! Oj. De dumpar kroppen i en brunn, men blir sedda av en av de äkta männen - en av de snälla. Han är dessutom tjock. Och han säger ingenting. Men snart lyckas damerna min själ ha ihjäl ännu en gubbe - och en till. Och alla ska stuvas ner i brunnen.

Det hela leder fram till något slags märklig kvinnokamp. Dessa kvinnor blir hjältinnor och får representera de turkiska kvinnornas kamp mot förtrycket.

... Men den här filmen funkar inte alls.

Filmfotot är okej, det ser ut som en riktig film - om än en väldigt teatral sådan; filmen bygger kanske på en pjäs? Men i övrigt haltar allt, det hela känns märkligt inkompetent. Som om en amatörteatergrupp vill göra film. Jag gissar nog inte fel om jag hävdar att Pedro Almodóvar är en stor inspirationskälla - men Pirhasan har långt kvar till spanjorens nivå.

Tajmingen funkar inte alls. Det som är avsett att vara roligt blir sällan roligt. Mycket blir bara dumt. Det politiska budskapet är naivt. Ibland blir filmmusiken parodiskt dramatisk, men mest ligger det en ensam oboe på soundtracket.

Sedan tror jag att en hel del kulturella skillnader spelar in. Här finns mycket jag inte kan relatera till. En del scener är bara konstiga eller obegripliga. Ibland blir det buskis.

Jag gillade en gammal gubbe i rullstol, jag fattade aldrig vem han var; han dök upp några gånger och sa aldrig något. Han hade ibland en skojig mössa.

Och så kan jag inte säga annat än att Belçim Bilgin är makalöst snygg. Uj. Hon ser lite spansk ut, vilket förstärker draget av Almodóvarfilm. Men hon liknar även en italiensk fotomodell från cirka 1970. Eller en av Crepax seriefigurer. Valentina.

Men inte ens den mest militanta feminist kan väl tycka att detta är vass satir. Och en film är inte per automatik bättre eller ens intressantare bara för att den är på ett språk man inte förstår.

SLUTSTATION: FRIHET kommer bara att biovisas ett par gånger. I Malmö ska filmen få galapremiär på Rosengård.

(Biopremiär 1/4)

Bio: Snön på Kilimanjaro

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
 

SNÖN PÅ KILIMANJARO är en amerikansk film från 1952, byggd på en roman av Hemingway och med Gregory Peck i huvudrollen. Förväntar man sig att få se den storyn i ny tappning lär man bli gruvligt besviken på Robert Guédiguians franska drama, som försetts med samma titel, både på svenska och i original (Les neiges du Kilimandjaro).

 
Guédiguians film, som är inspirerad av en dikt av Victor Hugo, utspelar sig i Marseille och inleds med att en fabrik nere i hamnen måste säga upp ett gäng anställda, och dessa väljs ut med lottens hjälp. Michel (Jean-Pierre Darroussin från MANNEN FRÅN LE HAVRE) är en av dem som tvingas gå, men han är inte alltför nedstämd trots detta. Han lever sedan trettio år i ett lyckligt förhållande med Marie-Claire (Ariane Ascaride).  Kort därpå hålls en stor fest för vänner och kollegor eftersom Michel och Marie-Claire firar sin bröllopsdag. Vännerna har samlat ihop till en tjusig present; två flygbiljetter till Kilimanjaro och en väldig massa kontanter.

När Michel och Marie-Claire senare sitter och spelar kort med två vänner, stormar två maskerade män plötsligt in. Rånarna vet att Michel fått mycket pengar och lyckas länsa bankkontot. En av dem stjäler dessutom en Spindelmannentidning som Michel skrev sitt namn i när han var barn.

 
Vi får veta att en av rånarna är en ung kille som bor tillsammans med sina betydligt yngre bröder, medan deras white trash-morsa skiter i dem. Killen var en av dem som fick gå när fabriken i hamnen lades ner och nu är han desperat. Tack vare den där serietidningen råkar Michel få reda på vem rånaren är, och saker och ting tar nya vändningar i denna berättelse om etik, moral och medmänsklighet. Michel förstår varför den unge, före detta kollegan blev så desperat. Vill Michel verkligen skicka honom i fängelse på åtskilliga år?

SNÖN PÅ KILIMINJARO tävlade i Cannes förra året och det är på det hela taget en bra film. Den är robust, skådespeleriet är robust. Darroussin är utmärkt i huvudrollen. Tyvärr tycker jag att filmen faller på slutet, eftersom upplösningen känns allt annat än trovärdig, och det blir dessutom sockersött och fint och allt möjligt på ett sätt som känns väldigt Hollywoodskt. Slutet passar inte ihop med det som föregått det.

 
Med det inte sagt att filmen är ett tungt och deppigt drama innan det glada slutet. Det handlar om vardagsrealism med ups and downs, ett par rollfigurer är roliga och några scener är riktigt kul. Lite Mike Leigh på franska. Jag gillade i synnerhet en ung bartender som vet exakt vad Marie-Claire behöver och som berättar i detalj varför hon ska dricka just det han föreslår. Det är också kul att Michel gillar Spindelmannen.

 
Marseille utgör en intressant skådeplats. Frankrikes näst största stad har ibland jämförts med Malmö. Klassisk arbetarstad, tunga industrier, beryktad för sin kriminalitet. Bitvis ser SNÖN PÅ KILIMANJARO ut att vara inspelad i Malmö, nere i de trista och skitiga hamnkvarteren och i de mest nedgångna bostadskomplexen. Det idylliska Frankrike är inte det första man tänker på. Fast Michel och hans vänner bor i hus och har trädgård, och de konstaterar att de själva gått och blivit de borgarbrackor de brukade förakta. Här tittar även det där trevliga Frankrike med mat och vin fram. Och vädret är förstås bättre än i Malmö.

 
Kort sagt är SNÖN PÅ KILIMANJARO en bra film. Varken mer eller mindre.

(Biopremiär 30/3)

Bio: Piraterna!

Foton copyright (c) Sony Pictures

Efter WALLACE & GROMIT, FLYKTEN FRÅN HÖNSGÅRDEN och BORTSPOLAD ser vi förstås alla fram emot nya produktioner från Aardman (som även låg bakom den inte lika lyckade ARTHUR OCH JULKLAPPSRUSCHEN). I synnerhet de som - till skillnad från datoranimerade BORTSPOLAD och ARTHUR - är gjorda med claymationteknik. Okej, jag vet, det är ett annat material numera. Men ändå. Det handlar om dockor. Och den nya PIRATERNA! är en dockfilm i traditionell Aardmanstil.

Det är 1830-tal och drottning Victoria hatar pirater över allt annat. Hon beordrar sin flotta att utplåna havens alla sjörövare. Piraterna som innehar filmens huvudroller bryr sig inte så mycket om detta - de är mer intresserade av att hålla skinkfester (då man äter skinka och lyssnar på The Pogues) och att vinna tävlingen Årets Pirat - en titel som tilldelas den pirat som stulit mest under året. Piratkaptenen (som bara heter Piratkaptenen) är inget vidare på att röva och på efterlysningsaffischerna är han inte värd mycket mer än en gratis penna. Efter att ha förlöjligats av de tuffa piraterna på Blood Island (där piratgalan senare ska hållas), beger sig Piratkaptenen och hans mannar (inga av dem har namn, det är döpta efter sina utseenden - och en av dem heter Den förvånansvärt kurviga piraten; det är en kvinna med lösskägg) ut på haven för att röva järnet.

Raiderna till sjöss går dock inget vidare, men på ett fartyg hittar de den mystiske vetenskapsmannen Charles Darwin, som de tänker låta gå på plankan i brist på annat att göra med honom. Dock upptäcker Darwin att Piratkaptenens konstiga papegoja inte als är en papegoja - det är en dront! Eftersom dronten anses vara utdöd, kan denna fågel vara väldigt värdefull - så gänget beger sig till London för att delta på en vetenskapsgala.

Väl i London visar sig Darwin - och hans tama apa till betjänt - ha onda avsikter. För att inte tala om drottningen, som tillhör ett, ähum, obskyrt sällskap.

PIRATERNA! är dubbad till svenska och originalversionen verkar inte gå upp på bio i Sverige. Och det är synd. Förvisso är dubbningen hyfsad, till skillnad från den av SPEGEL SPEGEL, och eftersom filmen är animerad är det inte lika irriterande. Men bortsett från att vi inte får höra Hugh Grant, Brendan Gleeson, Jeremy Piven, Brian Blessed och Salma Hayek göra rösterna, känns det som om vi missar en hel del skämt. Peter Lords film är nämligen fulproppad med skämt. Det väller ut skämt precis överallt hela tiden. Inte nog med att jag på grund av dubbningen missade mycket av den verbala humorn, jag måste se om filmen - antagligen flera gånger - för att notera allt annat. Bäst är nog att se filmen på DVD, så att man kan frysa bilden och till exempel läsa vad det står på alla skyltar. Jag noterade ett litet skämt om Brian Blesseds röst - men det blir förstås obegripligt för svenskar, och än mer så när Piratkungen senare gör entré; figuren som i original är försedd med Blesseds röst.

Jag får väl erkänna att de filmer och figurer jag räknar upp i denna recensions inledning är roligare än PIRATERNA!. Jag blev nog aningen besviken på denna nya film.  Men med det inte sagt att PIRATERNA! är dålig, tvärtom - den lär säkert hamna bland 2012 års bästa animerade långfilmer. Och jag är ganska säker på att jag hade höjt betyget ett snäpp om jag sett filmen på engelska.

Just det, jag höll ju på att glömma: filmen är i 3D. Men numera är jag så avtrubbad vad gäller 3D att jag inte skänkte en tanke på detta faktum. Filmen skulle lika gärna kunna vara platt. Fast då hade ju biobiljetterna blivit billigare, och det är ju inte bra, tycker popcornkrängarna på filmstäderna.

(Biopremiär 30/3)

Bio: Wrath of the Titans

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Nyinspelningen CLASH OF THE TITANS var långtifrån en höjdare (min recension finns HÄR), de flesta verkade hata i synnerhet den pissiga konverteringen till 3D, men trots detta har filmen nu fått en uppföljare, med de flera av skådisarna från den första filmen tillbaka i rollerna som gudar och halvgudar i den grekiska mytologin. Regissören är dock ny, den här gången är det Jonathan Liebesman (THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE: THE BEGINNING, bra, WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES, usel) som hållit i spakarna, och till skillnad från förra gången, var filmen avsedd att visas i 3D redan från början. I intervjuer har filmskapare och skådisar pratat om hur missnöjda de var med första filmen och att det skulle bli rätt den här gången; filmen sades vara skitigare och tuffare.
Efter att ha sett WRATH OF THE TITANS konstaterar jag att ... Nej, det bidde inte så mycket bättre den här gången. Visst - 3D:n är bättre, den är långtifrån perfekt och lite oskarp ibland, men en åkning genom en grotta är effektiv liksom några andra scener med vulkanutbrott och annat, men som oftast är fallet är 3D:n onödig.
Sam Worthington är tillbaka som Perseus, halvgud och son till Zeus (Liam Neeson igen). Perseus är försedd med ny frisyr, men i övrigt är han fortfarande lika trist och träig. En liten son har han också hunnit skaffa sig, men hans älskade Io har gått och dött.

Storyn går visst ut på att människorna inte längre tror på gudarna, vilket är ett måste för att hålla den illasinnade Titanerna i schack. Ralph Fiennes gör åter dödsguden Hades, och denne tillsammans med krigsguden Ares (Édgar Ramírez) ingår något slags förbund med Titanerna och deras ledare Kronos. Eller hur det nu var. Helvetet på Jorden bryter ut, monster och demoner attackerar, och Perseus sitter upp på sin flygande häst Pegasus, för att tillsammans med drottning Andromeda (Rosamund Pike) och några andra vapendragare hitta de tre vapen som tillsammans bildar det mäktiga spjut som kan döda Kronos.
Jag vet inte om jag hängde med riktigt. Turerna i handlingen kändes mest förvirrade. Rättare sagt, handlingen försvinner bland alla strider och specialeffekter. Det är en stor och myllrande film - och aldrig någonsin engagerande, intressant, spännande eller rolig. När jag var barn gillade jag verkligen de grekiska gudasagorna, och jag gillar förstås de där trevliga, färgsprakande matinéfilmerna som gjordes under 1950- och 60-talen. Därför är det lika märkligt som synd att en modern version som WRATH OF THE TITANS blir en stökig och trist soppa som det här.
Hjältarna hamnar i den ena pampiga, svindlande miljön efter den andra, cykloper anfaller i skogen, räliga demoner bär sig åt, enorma arméer marscherar - och jag gäspar.
Plötsligt dyker Bill Nighy iförd stort skägg upp i en liten roll som Hephaestus, mannen som smidde gudarnas vapen, och han är lite rolig och verkar försöka sig på medveten ham acting. Jag gillade även att Kronos ser ut som ett Jack Kirby-monster, när han väl dyker upp på slutet.

Till mångt och mycket ser filmen ut- och känns som ett TV-spel. Hjältarna kämpar sig igenom olika nivåer, på varje nivå möter de olika typer av motstånd i form av monster eller förrädiska gudar, och till slut måste slutbossen Kronos bekämpas. Även estetiskt ser det ofta ut som ett TV-spel - och Worthington är så trist att han lika gärna skulle kunna vara datoranimerad. Bortsett från Andromeda finns här nästan inga kvinnor. Rosamund Pike är söt.
Jag fick även lära mig att när grekiska gudar dör, förvandlas de till en grå sandstaty som visar sig innehålla guldsand när sandkornen vackert blåser iväg.
Jag har ingen aning om hur publiken kommer att ta emot WRATH OF THE TITANS. Vem vet, tonåringar tycker kanske att det här är hur coolt som helst. Nå, filmen är möjligen aningen bättre än CLASH OF THE TITANS, men jag sätter ändå samma betyg som förra gången:

(Biopremiär 30/3)

Istället för en recension - fajting

Jag har varit på pressvisningar precis hela dagen och just nu varken hinner eller orkar jag skriva recensioner av dem. De kommer i morgon och på fredag.
Men - inte en dag utan ett blogginlägg. Det är i alla fall mitt mål. Så här är en trailer för en film om en kille som slåss som fan med karlar i munkkåpor.

Bio: Spegel spegel

Foton copyright (c) Nordisk Film
2012 ser ut att bli Snövits år. The Year of Snow White. Ett faktum som förstås känns betydligt mer udda än de år då det kom två vulkanfilmer eller två meteorfilmer. Snövit? Av alla ämnen? SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN med Kristen Stewart är troligen den av storfilmerna flest ser fram emot; tydligen något slags actionversion. Våra vänner på mockbusterbolaget The Asylum har redan släppt låg-lågbudgetfilmen GRIMM'S SNOW WHITE direkt på DVD (en film de lyckades anlita Jane March till). Jag tycker mig ha sett fler kommande B-filmer listas, men först ut av storfilmerna är IMMORTALS-regissören och Fantomens ärkefiende Tarsem Singhs barnvänliga SPEGEL SPEGEL.
... Och det här är en film det är fruktansvärt svårt att recensera. Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jasså, på så sätt? Är det för att den är konstig? Väldigt komplicerad? Väldigt ojämn?
Nej.
I Sverige biovisas Singhs film dubbad till svenska. Och nej, originalversionen visas inte alls.
Jag kan ta animerade filmer som dubbats till svenska. Visst förlorar de alltid på dubbningen, men det handlar trots allt om tecknade figurer. Och vissa av de där live action-filmerna med talande djur och fantasifigurer som också dubbats; SCOOBY-DOO, GUSTAF, SMURFARNA; det är illa, men jag kan härda ut.
Men den här filmen? Med Julia Roberts som den elaka drottningen? Nej, det funkar inte alls. De svenska rösterna förstör hela filmen! Dubbningen drar ner helhetsintrycket så kraftigt, att jag jag inte kan bedöma filmen. Herregud, jag vet ju hur Roberts låter, hur hon brukar fälla sina repliker! Jag kan se på hennes spel, mimik och läpprörelser hur hon tolkar den här rollen. Hon ser ut att ha kungligt roligt i rollen och levererar sarkasmer med glimten i ögat. Repliker som inte stämmer alls med den svenska versionens tantröst, som Anna Von Rosen står för.

Än värre är det med övriga röster. Elina Ræder dubbar Phil Collins dotter Lily Collins, som gör Snövit - och pratar med en konstig, halvviskande röst. Halvviskar gör även prinsen, Armie Hammer, som dubbas av Jacob Stadell. Det är fruktansvärt och distraherande. Det enda jag gillar med dubbningen, är att en figur som heter Brightson har döpts om till Bengtsson!
Nå, men vad handlar filmen om? Tja, jag har inte originalsagan - eller Disneys film - i färskt minne, men efter att Den Snälle Kungen (Sean Bean) och hans fruga fått en dotter, dör frugan. Kungen gifter om sig med Den Vackraste Kvinnan i Världen (Roberts), men när kungen lämpligt försvinner i den hemska skogen, tar hustrun över och blir en elak drottning, medan Snövit växer upp inlåst i slottet.
Folket lever i fattigdom, drottningens spegelbild hävdar att Snövit är vackrast, drottningen blir vred och beordrar Bengtsson att döda Snövit, men han låter tösabiten rymma i skogen. Där träffar hon på sju dvärgar, som inte jobbar i en gruva - nej, de är rövare, och de bor i skogen eftersom drottningen inte vill ha fula människor i byn, där de sju förr hade respektabla jobb. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej de heter Krubb och Varg och Napoleon och annat som inte är så kul.
Jo, och så har vi förstås en jönsig prins som inget annat vill än att hitta en prinsessa i nöd så att han kan vara lite ridderlig. Han träffar Snövit på en bal innan hon försvinner och blir störtförälskad, men drottningen vill gifta sig med prinsen, eftersom hon är pank och han är rik.

SPEGEL SPEGEL ser fantastisk ut. Scenografi, kostymer och effekter är riktigt bra; överdådigt, aningen surrealistiskt, ibland finns här drag av Bollywoodfilm - vilket inte är konstigt, eftersom Bollywood är inblandat i produktionen. Eftersom detta är en modern film, är inte Snövit heller den gamla vanliga, väna och veka flickan; dvärgarna tränar upp henne till en rövare som kan både slåss och fäktas. Däremot är prinsen en tvålfager klant som hela tiden råkar illa ut.
Jag kan mycket väl tänka mig att filmen går hem hos barn; vissa scener är skojiga, det är mycket fysisk humor, en del våldsam humor, filmen är grann att titta på, och när drottningen ska förgifta prinsen tar hon fel drog, så att han börjar bete sig som en hundvalp - det borde få telningarna att kissa på sig av skratt.
Men som sagt: dubbningen sabbar allting. Jag hade svårt att koncentrera mig på handingen. Drottningens karaktär går helt förlorad. Det vore onekligen roligt att ge många dvärgar i betyg till en film med så här många dvärgar.
Jag får väl göra så här: jag gissar hur bra jag skulle tycka att filmen är på engelska. Och då gissar jag på det här betyget:

(Biopremiär 30/3)

Bio: Jack and Jill

Foton copyright (c) Sony Pictures

JACK AND JILL nominerades till en hel packe Razzies vid årets gala; filmen var representerad i vad jag gissar är samtliga kategorier. Fast Razzies - en tillställning som belönar årets sämsta filmer och insatserna i dessa filmer - brukar jag inte ge mycket för. Det är sällan vinnarna där verkligen är sämst. Förvisso fick den här filmen, i regi av Dennis Dugan, usla recensioner, men jag hade svårt att tänka mig att den skulle vara 2011 års sämsta film.

Adam Sandler vet man aldrig vad man kan förvänta sig av. Jag gillade hans tidigaste filmer, BILLY MADISON och HAPPY GILMORE; de som släpptes direkt på video i Sverige, och THE WEDDING SINGER är ju bra. Därefter började det att svaja. Filmerna blev alltmer familjetillvända, ofta fläskiga moralkakor, och allt mindre roliga. Fast när Adam Sandler är bra tycker jag att han är rolig. Han kan även funka bra och vara sympatisk i lite mer "seriösa" roller, som i SPANGLISH.

Nu har jag sett JACK AND JILL, på en ordinarie visning eftersom den inte pressvisades i Malmö.

Åh, herregud.

Sandler spelar reklamfilmmakaren Jack Sadelstein och dennes tvillingsyster Jill. Jack lever ett bra liv, med en söt fru (Katie Holmes) och två små barn, varav den ene är en adopterad indisk gosse. Nu har han press på sig, eftersom han måste på Al Pacino att ställa upp i en reklamfilm för Dunkin' Donuts nya kaffe. Men eftersom det är Thanksgiving kommer Jill på besök. Hon ska bara stanna ett par dagar, men dessa dagar blir till veckor, och eftersom Jill är en synnerligen jobbig människa blir Jacks liv kaotiskt.

JACK AND JILL hade premiär samma dag som ALBERT NOBBS - och Adam Sandler är ungefär lika övertygande som kvinna, som Glenn Close är som man. Fast i Sandlers fall är det förstås meningen att han ska se rolig ut. Jill är fet, har usel klädsmak, pratar med hög, jobbig röst, och är så socialt inkompetent man kan bli. Hon får väl även räknas till ännu en i raden av de judiska tanter judiska komiker älskar att driva med.

Problemet med Dugans film är att den inte är rolig. Rättare sagt: Jill är inte rolig. Hon är bara jobbig och framställningen känns som ett inslag i en amatörteatergrupps senaste revy. Sandler tar i för kung och fosterland, och mer än det när det först bjussas på fjärtande och senare på bajshumor.

Al Pacino dyker upp som sig själv i en förhållandevis stor roll. Inte nog med att jag undrar hur han hamnade här, jag undrar även vad filmens Pacino ser i Jill - för det är bland annat det handlingen går ut på; Pacino faller handlöst för denna påfrestande människa. Det hela slutar med inte särdeles nybakade moralkakor om att familjen betyder allt.

Visst finns här roliga inslag. Jacks lille son är rolig, han gillar att tejpa fast saker på sin kropp; löv, pepparkvarnar, djur. Här finns en kakadua som super sig full. En mexikansk trädgårdsmästare är lite skojig. Johnny Depp dyker upp som sig själv, iförd en Justin Bieber-T-shirt. På slutet sjunger och dansar Pacino.

Men detta kan inte rädda JACK AND JILL. Nej, det här är inte förra årets absolut sämsta film. Detta är bara dåligt. När Al Pacino får se kaffereklamfilmen säger han "Ingen får se den här. Bränn filmen!" - det känns som om han åsyftar Dugans film.

Publiken på visningen jag var på tyckte att filmen var hur rolig som helst och skrattade hjärtligt. Av någon anledning var de flesta av dessa medelålders kvinnor. De kände kanske igen sig i Jill?

(Biopremiär 23/3)

En vårhälsning från den vresige mannen

... Där stod jag i vårsolens glans och tyckte det var trevligt med lite värme. Jag vände på huvudet och såg en skäggig man i keps. Han knäppte sin jacka, tittade på mig och sa:
"Dra åt helvete, för fan!"

Angående vuxna filmkritiker

I samband med premiären på THE HUNGER GAMES har det på diverse ställen skrivits en del om den filmens - och liknande filmers - målgrupp och om vad "vuxna filmkritiker" tycker om den här typen av film; filmer riktade till en väldigt ung och fanatisk publik. Nu fick förvisso THE HUNGER GAMES överraskande bra kritik, jag var ganska ensam om att inte vara så förtjust. Men det beror på helt andra saker än bara det faktum att jag är en "vuxen filmkritiker".
Målgruppen för till exempel THE HUNGER GAMES och TWILIGHT-filmerna är inte bara 20 år yngre än jag, de är snarare 30 år yngre. Och de tycker förstås som de vill, ungar gillar ju sällan vad äldre generationer föredrar. Dessutom har tonåringar en tendens att uppskatta fullkomligt flängd dynga om de känner igen sig någonstans, minns att G - SOM I GEMENSKAP blev en stor framgång när den kom. Själv tyckte jag redan då att den var dum och usel, men alla andra gillade den. Och detta är förstås en orsak till att unga människor inte ska få recensera filmer - eller böcker - i stora, seriösa forum. Herregud, idag tycker jag ingen under 40 borde få  tycka till om film. En gräns jag hela tiden höjer ju äldre jag själv blir - medan tyckarna i media blir yngre och yngre.
Jag var 25 när jag började skriva professionellt i dagspress. När jag läser om gamla texter blir jag lätt generad. Jag var ju alldeles för ung då. Referensramarna var snävare och jag kunde älska sådant ungdomar snöar in på under perioder i sina liv. Jag tyckte att THE CROW var världens bästa film när den kom, den filmen innehöll allt jag var inne på. Då. Samtidigt kunde jag förakta en väldig massa "finkultur", ofta utan att egentligen ha tagit del av den.
Som medelålders (åtminstone yngre medelåldern) man konstaterar jag att jag blivit bredare, mycket bredare. Men! Samtidigt har det inte hänt så mycket. Jag växte aldrig ifrån det jag älskade när jag växte upp. Jag gillar fortfarande actionfilmer - våldsamma, testosteronstinna actionfilmer. Jag gillar fortfarande skräck och splatter. Självklart slutade jag aldrig att läsa serietidningar. Skillnaden är väl att jag blandat upp allt det här med annat.
Men det märkliga är att det är dagens ungdomar som blivit de där moralkärringarna vi alla har svårt för. De flesta av oss 60-talister avskydde det vuxengenerationen försökte tvångsmata oss med på 70-talet. Jag känner ingen som faktiskt läste de där proggiga barnböckerna jag såg samla damm på biblioteket. Jag tyckte att barnprogrammen var skittråkiga. Jag och mina kompisar gillade ju bara superhjältar och västern och MÅNBAS ALPHA och SNOBBAR SOM JOBBAR och BARETTA. Och tecknade filmer från Hanna-Barbera och Warners. Vi föredrog KISS framför skäggmuppar med tvärflöjt. Runda glasögon kallades "kommunistglasögon" och de som bar sådana var per automatik trista glädjedödare.
Senare sparkade vi bakut mot allt. På 80-talet hatade vi verkligen Statens Biografbyrå över allt annat. I stort sett alla spänningsfilmer naggades i kanten, vissa mer än andra, och som bekant förbjöds en hel del. Ett av dåtidens stora censurbråk gällde barnfilmen E.T., som filmcensuren tyckte var för otäck för barn.
Dagens 80- och 90-talister har anammat mycket av det vi hatade förr, det vi försökte bekämpa, allt vi tyckte var höjden av tråkighet. Det vetefan vad som har hänt. Det känns som om jag är omgärdad av små proggare och små moraltanter. Om de nu inte tillhör den direkta motsatsen; ytliga puckon har av någon anledning blivit ännu mer ytliga - och kan bli kändisar på att vara dumma i huvudet.
Den största anledningen till att jag inte gillade THE HUNGER GAMES, bortsett från att den är för lång, tråkig och ologisk, är att den inte levererar på actionfronten. Vilket inte heller TWILIGHT-filmerna gör. Och det är ju detta som är lite lustigt - och här närmar jag mig poängen med denna möjligtvis osammanhängande drapa.
De vuxna filmkritikerna.
Jag kan också tycka att äldre filmkritiker är rövtrista och att deras åsikter är oanvändbara, åtminstone när de skriver om genrefilm. De har fortfarande en tendens att bli upprörda eller fördömande. Men nu pratar jag om de som är 20-30 år äldre än jag.
Jag och mina polare, som skulle kunna vara föräldrar till de tonåringar som klagar på de vuxnas åsikter, tycker tvärtom att dagens tonårsfilmer är åt helvete för mjäkiga och tillrättalagda. Bland de stora, populära spänningsfilmer (action, thriller, skräck etc) som kom när jag var i det vi kan kalla TWILIGHT-åldern hittar vi JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN, THE ROAD WARRIOR, CONAN - BARBAREN, FIRST BLOOD, THE TERMINATOR och en massa andra filmer som levererade på alla plan. Vi hade krävt pengarna tillbaka om vi fått urvattnade PG-13-filmer. När jag växte upp innehöll filmer blod, svordomar och naket. Det var naket överallt då. I dagens samhälle torde Samantha Fox vara hur kontroversiell som helst. Den senaste TWILIGHT-filmen ansågs vara sexig och vågad, när den i praktiken var hur kysk som helst.
En hel del av dagens unga vuxna, de som är 20-30 eller så, klagar på att THE HUNGER GAMES fått en alldeles för låg åldersgräns.
Det är inte utan att man undrar vad det är som hänt.
Och nej, självklart tycker jag inte att en ny film blir bra bara den innehåller en massa blod och action - se bara på UNDERWORLD: AWAKENING.
Jag vet inte om den här texten makes sense, jag satte mig bara ner och bluddrade på, kanske blev det här bara förvirrat och osammanhängande. Men skit samma. Det här är grejor jag funderar på när kidsen klagar på vuxnas åsikter.
Förresten, visst hade väl vi tuffare musiksmak förr.
Och hur kommer det sig att pellejönsmode har blivit så trendigt.
De borde skämmas, de där ungdomarna.
Nu är det minsann jag som skriver en insändare.

Expressen den 2 maj 1995

Här är min andra videokrönika i Expressen. Nej, jag minns inte att jag skrivit den här. Bortsett från påpekandet att Rutger Hauer slåss med korvar. Se den här texten som antik kuriosa snarare än ... Ja, jag vet inte. Gamla serievänner noterar kanske en extremt obskyr referens till en Lasse Andreasson-serie i fanzinet Banzai! - märkligt att den kom med ...

Amerikaner sätter färg på grådaskiga Polen

När jag var liten tyckte jag alltid att brittiska TV-serier såg lite konstiga ut - allting var lite grådaskigt, och till och med personerna såg gråa ut. Att detta berodde på att programmen gjordes på video begrep jag förstås
inte.

FILMER GJORDA I öststaterna har också en förmåga att se gråa ut - också de som inte filmas på video. Många av dessa grådaskiga, ofta polska, filmer
kan förvisso vara bra, men jag vägrar tro att Polen alltid ser ut som ett
grustag utanför Kävlinge en mulen novemberförmiddag. Nej, jag har alltså
inte varit i Polen.

Häromveckan gjorde jag en intressant iakttagelse. Jag satt hemma i soffan,
drack kaffe (av den vidriga sorten O"Lacy"s Grand Royal - jag köpte det enbart för att det hette just Grand Royal), och tittade på "Den vita filmen" (Sandrews).

Nej, jag tyckte inte att filmen var något speciellt, vilket den skulle vara enligt recensionscitaten på omslaget. Det skulle väl vara för Julie Delpys medverkan då, men filmen är alldeles för blek för att hennes skönhet ska framgå.

Direkt efter såg jag "Beyond forgiveness" (Egmont). Jag hade inte omslaget
till hands, och visste därför inte riktigt vad det var, förutom en actionfilm med den ganska sympatiske actionhjälten Thomas Ian Griffith, filmen till ära iförd Glenn Hysén-frisyr.

"Beyond forgiveness" är standardaction. Våldsam, men lite småtrist och totalt ointressant. Griffith spelar en hård Chicago-snut, som jagar sin brors mördare. Men! Nu visar det sig att filmens skurkar är polacker. Griffith beger sig till Polen.

Filmen är verkligen inspelad i Polen, och hör och häpna - Polen ser riktigt trevligt ut sett genom en amerikansk filmkamera. Allting har fått färg, frukterna på torget ser goda ut, och människorna ser inte ut som Döden i "Sjunde inseglet". Är det någon som vet hur det kan ha blivit så här?

På plats i Polen nedgör Griffith horder av skurkar, innan han till slut konfronteras med den illasinnade kirurgen doktor Lem (?!), spelad av Rutger "Tittut! Jag är med i den här filmen också" Hauer. Speciellt
spännande eller häftigt blir det inte, men jag gillade scenen där man slåss med korvar.

Den som är trendmedveten och väl bevandrad i actionfilm, vet säkert att
världens främste actionregissör är kinesen John Woo, mannen bakom epos som "The killer", "Hard-boiled" (totalförbud i Sverige - kulturskymning!), och
den lätt misslyckade USA-debuten "Hard target" (CIC).

Nu har Filmco släppt Albert Pyuns hyllning till Woo, "Hong Kong "97". Filmen är amerikansk, men inspelad i Hongkong. Tyvärr misslyckas Pyun med det mesta. Woos storhet ligger inte enbart i hundratals lik, tusentals pistolskott och hjältar i kostym.

Dessutom kör Pyuns alldeles för många scener i slowmotion, vilket tar kraften ur actionsekvenserna.

Vill man göra en film inspirerad av Woo, bör man nog hålla sig ifrån Hongkong. Nä, nu väntar vi i stället på "Broken arrow", Woos nästa Hollywoodfilm med Den Store John Travolta och Christian Slater.

BÄST JUST NU...

Bröllopsfesten (Egmont). Ha ha! Bög! Rolig Didrik i dag!

The Crow (Filmco). "So I say I’m dead...and I move"

Den mustaschprydde vädergubben i Femmans nyheter. Wow, snacka om entusiasm och inlevelse! Mannen är lysande.

Babylon 5, Lois & Clark. Pilotavsnitten finns på video.

Bio: Hotell Marigold

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Om THE HUNGER GAMES är en film som vänder sig till juniorerna i biopubliken, är HOTELL MARIGOLD en som vänder sig till seniorerna.

Ibland vill filmstjärnor unna sig lite välbetald semester. Michael Caine tackade ju inte nej till att spendera ett par veckor i Bahamas för att sova sig igenom HAJEN 4. Julia Roberts hade mer påtaglig semester i LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET, som mest kändes som en filmatiserad resebroschyr. För att inte tala om MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER, en film som snarast är en förolämpning.

Men även eliten bland brittiska karaktärsskådespelare verkar vilja unna sig lite betald semester. Varför inte i Indien? För det är där John Maddens (SHAKESPEARE IN LOVE) "bitterljuva" dramakomedi HOTELL MARIGOLD utspelar sig. Och precis som fallet är med liknande filmer, är det här tunt. Det är väldigt tunt.

Judi Dench är Evelyn, vars make sedan 40 år nyligen har dött i en hjärtattack. Tom Wilkinson är Graham, en domare som visar sig vara homosexuell och som 30 år tidigare träffade sitt livs kärlek i Indien; en historia som slutade i elände. Maggie Smith är den rasistiska och fördomsfulla Muriel, som hamnat i rullstol efter en höftledsoperation. Ronald Pickup är Norman, en ensam gammal festprisse. Bill Nighy och Penelope Wilton är Douglas och Jean, som snart varit gifta i 40 år utan att riktigt veta varför. Celia Imrie är Madge, som ... Tja, hon verkar mest vara en ensam kvinna som vill ragga upp en rik karl.

Dessa sju rollfigurer, som inte känner varandra, läser om The Best Exotic Marigold Hotel, ett lyxhotell för äldre i Indien; tanken är att outsourca pensionärer till ett billigare land. Dessa britter åker således iväg till hotellet - som visar sig vara så långt från beskrivningen i broschyren man kan komma.

Hotellets föreståndare Sonny (Dev Patel) är i 20-årsåldern, han har ärvt det fallfärdiga hotellet av sin far, hans bröder vill sälja, hans stränga mor gillar inte grillorna, och hon gillar inte heller Sunaina (Tena Desae), Sonnys kalaskex till flickvän. Men han är glad och positiv, Sonny. Sicken en!

Jag behöver väl knappast redogöra för handlingen när de tvära och trötta britterna väl är på plats. Nu finner de sig själva och det blir upplyftande. Är det tänkt. Evelyn börjar jobba, vilket hon aldrig gjort, Graham söker efter sin kärlek, Muriel kommer på bättre tankar vad gäller lokalbefolkningen, och så vidare. Det uppstår en del fnurror på tråden, allting löser sig till det bästa.

Det är svårt att tro att Judy Dench går mot de åttio, Bill Nighy är en lustig spelevink, Ronald Pickup har ett par kul scener - det är skådespelarna som lyfter den här filmen. Är jag snäll kan jag tillstå att det bitvis är rätt trivsamt. Men det finns ingen som helst orsak till att det här ska vara över två timmar. Manuset är fruktansvärt banalt och här finns inga som helst överraskningar. Det är inga problem att räkna ut hur allt kommer att gå, och därmed kändes filmens sista femton minuter fullkomligt onödiga och trista.

Hantverksmässigt är det kompetent, miljöerna är intressanta - jag har aldrig varit i Indien, jag har aldrig lockats att åka dit, och nej, efter den här filmen har jag fortfarande ingen större lust att sitta där och häcka. Inte när man kan sitta på en uteservering i Provence och dricka vin och lyssna på Saint-Saëns. Eller i Malmö, om det är fint väder.

HOTELL MARIGOLD är en förhållandevis renodlad tantfilm, och jag blir inte förvånad om den målgruppen kommer att uppskatta det här. Men i realiteten är det här lika spännande som lättglögg med ett russin. eller ett nummer av valfri damtidning.

(Biopremiär 23/3)

Bio: The Hunger Games

Foton copyright (c) Nordisk Film

Förra sommaren fick jag romanen "Hungerspelen" när Nordisk Film promotade den då kommande filmatiseringen. Suzanne Collins trilogi har visst sålt 20 miljoner ex världen över. Mitt ex av denna den första delen blev liggande i en hög med böcker jag kanske läser någon gång. Men allvarligt talat var jag inte speciellt lockad. Än mindre när böckerna - och nu filmatiseringen - marknadsförs och omtalas som en ny TWILIGHT, med samma målgrupp.

THE MOST DANGEROUS GAME (1932). DEATH RACE 2000 (1975). THE RUNNING MAN (1987). HARD TARGET (1993). SURVIVING THE GAME (1994). Italienska varianter som ENDGAME (1983), för att inte tala om de japanska BATTLE ROYALE-filmerna (2000 & 2003). I Australien gjordes HELVETESJAKTEN 1982. Temat i THE HUNGER GAMES är långtifrån nytt, SEABISQUIT-regissören Gary Ross' film känns som ett hopkok av ovannämnda filmer. I THE MOST DANGEROUS GAME och dess inofficiella remakes HARD TARGET och SURVIVING THE GAME jagas människor som villebråd av excentriska jägare som vill uppleva något extra. I mediasatirer som DEATH RACE 2000 och THE RUNNING MAN har forna tiders gladiatorspel återuppstått i nya varianter som något slags bisarr TV-underhållning där de tävlande kämpar till döds, vilket även är handlingen i Joe D'Amatos ENDGAME (fast där saknas satiren). I BATTLE ROYALE tvingas skolelever slakta varandra.

THE HUNGER GAMES utspelar sig i en dystopisk framtid där folket (troligen amerikaner) revolterade mot de regeringen. Revolten slogs ner och Hungerspelen infördes. För att undvika framtida revolter och för att folket ska leva i fred, tvingas landets tolv olika distrikt att skicka en pojke och en flicka som "tributes"; spelare i Hungerspelen som utkämpas till endast en deltagare är i livet. Dessa spelare ska vara mellan tolv och arton år, och de väljs ut med hjälp av lottdragning.

Sextonåriga Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) bor med sin mor och lillasyster i Distrikt 12; en fattig gruvarbetarby. När lillasysterns namn dras, räddar Katniss henne genom att kliva in som frivillig Tribute, vilket aldrig hänt tidigare. Pojken som också skickas till spelen är Peeta Mellark (Josh Hutcherson), som alltid varit hemligt förälskad i Katniss. I Distrikt 12 häckar även en viss Gale (Liam Hemsworth) som verkar vara den lokale hunken, men han har inte mycket mer att göra än att dyka upp ibland och vara ... hunk.

Katniss och Peeta skickas till den gigantiska, lyxiga huvudstaden, som ser ut som en kombination av antikens Rom och Albert Speers våtaste drömmar.

Presidenten Snow (Donald Sutherland) välkomnar dem, Woody Harrelsen är en försupen mentor för de två representanterna från Distrikt 12, Lenny Kravitz är något slags PR-kille och kläddesigner, och så får de 24 deltagarna under ett par veckor lära sig allt om hur man dödar och överlever i vildmarken.

Den stora tävlingsdagen, den 74:e i ordningen, anländer, kombattanterna hissas upp till en stor skog som utgör arenan, och där drabbar de samman. Vapen och förnödenheter finns utspridda här och var, TV-kameror bevakar varje rörelse, befolkningen följer det som sker, och problem uppstår när de tävlande bildar pakter för att bli mer effektiva, medan Katniss, beväpnad med pilbåge, hjälper de som är svaga och rädda.

Först och främst måste jag säga att THE HUNGER GAMES är betydligt mer uthärdlig än jag trodde den skulle vara. Jag fruktade att filmen skulle vara lika hemsk som TWILIGHT-serien, men så är inte fallet - det här är väldigt mycket bättre. Med det inte sagt att THE HUNGER GAMES är bra. För det här är en film med stora problem, framför allt vad gäller handling, händelser och logik. Vore det en renodlad, fläskig actionrökare hade man kunnat ha överseende med detta, logiska luckor hade täckts över med feta slagsmål. Men så är inte fallet här.

Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning? Jag kan acceptera att vuxna som slåss på liv och död kan utvecklas till kommersiell underhållning i en urspårad, bisarr framtid - med vad är det för pervon som vill se barn slakta varandra? Hur lyckades man genomföra en sådan idé? Slipper de rika barnen i huvudstaden tävla?

Frågorna fortsätter att hopa sig. De här spelarna som bildar en pakt och beter sig som vänner - hur tänkte de där? För när de dödat alla utanför pakten, måste de ju börja slakta varandra. Och när spelets arrangörer och kontrollanter skapar virtuella, mordiska jättehundar - hur fanken blir de levande och kan äta upp sina offer i skogen? Flera andra enskilda scener är märkliga och svårförklarliga. Det är möjligt att logiken fungerar bättre i boken, men: man ska inte behöva läsa boken för att förstå och uppskatta filmatiseringen! Då har filmskaparna misslyckats.

Förutom logiken, är filmens längd ett annat problem. Två och en halv timme! Varför? Det går inte att motivera denna spellängd, filmen blir bara seg och tråkig, och trots denna längd utvecklas få av rollfigurerna. Ofta känns det som om det inte händer någonting alls. Folk går omkring i samma gråa, regnvåta skog som förekommer i TWILIGHT - och som Rambo gjorde osäker för trettio år sedan. Känns det som.

THE HUNGER GAMES har åldersgränsen PG-13 i USA. Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns. I Storbritannien censurklipptes filmen för att kunna förses med gränsen 12A. Just våldet och temat - barn tvingas att döda barn - har diskuterats vilt. Filmen är förhållandevis ångestladdad, betydligt mer än andra, liknande filmer, och denna ångest kan nog vara i tuffaste laget för de yngsta biobesökarna - snarare än våldet. Förvisso sprutar det en del blod under actionscenerna, men dessa är förhållandevis få, de är korta, de är filmade med ryckig handkamera och extremt snabbt klippta. Jag gissar att det är dessa engelsmännen klippt i, men i praktiken ser man inte speciellt mycket. Under öppningsscenerna är förresten den handhållna kameran fruktansvärt irriterande.

PG-13-gränsen bidrar också till filmens tråkighet - i alla fall vad gäller mig som vuxen karl. Vi vet ju att rollfigurerna inte kan göra något "coolt", det kan aldrig bli ordentligt röj, inga spektakulära avlivningar följda av oneliners. Inga utdragna martial arts-strider, inga COMMANDO-fajter, inga halshuggningar.

Vad som lyfter filmen är skådespelarna. Sutherland och Harrelson äger sina scener, men bäst är Stanley Tucci som Caesar Flickerman, exemplariskt slajmig programledare för TV-sändningarna av spelen - han är filmens motsvarighet till Damon Killian i THE RUNNING MAN. Jennifer Lawrence (från WINTER'S BONE) ska vara en vanlig tjej, hon ser onekligen ut som en vanlig tjej och är sympatisk, men samtidigt lite trist.

Jag kan nog tänka mig att det här kommer att gå hem hos målgruppen, vilken främst utgörs av unga tjejer. Återstående två böcker lär filmatiseras även de. Jag hade hellre sett en version av THE HUNGER GAMES med Rhona Mitra och Jason Statham.

Steven Soderbergh var Second Unit Director.

(Biopremiär 23/3)

TOPPRAFFEL! sörjer: Robert Fuest

En av 1970-talets populäraste - och bästa - skräckfilmer är klassikern THE ABOMINABLE DR. PHIBES, som i Sverige fick heta DEN BLODTÖRSTIGE HÄMNAREN. Vincent Price var i toppform som filmens titelfigur, och denna film från 1971 fick ett år senare en lika kul uppföljare; DR. PHIBES RISES AGAIN/DR PHIBES KOMMER TILLBAKA.

Regissör till dessa var Robert Fuest, en engelsman som inledde sin karriär 1961 med att regissera några avsnitt av THE AVENGERS; agentserien och inte Marvels superhjältar, förstås. Fuest fortsatte att främst arbeta med TV-serier, något hans sysslade med fram till mitten av 1980-talet, men en och annan långfilm hann han med, förutom de om dr Phibes. Han stod för 1970s års version av SVINDLANDE HÖJDER (en ny version är ju bioaktuell just nu), och 1975 regisserade han något som här döptes till I SATANS KLOR. I original heter den THE DEVIL'S RAIN. Detta är en lågbudget-djävulsdyrkarhistoria; en rätt skräpig sak med Ernest Borgnine, Eddie Albert, Ida Lupino, William Shatner, Tom Skerritt - men mest känd är filmen för att John Travolta är med någonstans. Man måste verkligen veta vem som är Travolta för att överhuvudtaget upptäcka honom.
Men nu har Robert Fuest gått och dött.

ROBERT FUEST

1927 - 2012

R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: Tonino Guerra

Idag avled en av Italiens främsta filmmanusförfattare; Tonino Guerra, som fyllde 92 förra veckan. Jag tittar på hans filmografi och vet inte riktigt var jag ska börja, vad jag ska nämna. Karln skrev - eller var inblandad i - 104 filmer, av vilka den första - KVINNA BLAND VARGAR - kom 1957.
Mest känd är Guerra för sina samarbeten med Antonioni och Fellini. Han skrev bland andra NATTEN, BLOW-UP - FÖRSTORINGEN, ZABRISKIE POINT, AMARCORD, OCH SKEPPET GÅR och GINGER & FRED. Vid sidan av dessa och andra prestigeprojekt författade han till exempel gangsterfilmer som LUCKY LUCIANO.

Coolaste titeln i Tonino Guerras filmografi, är tveklöst Paul Morrisseys FLESH FOR FRANKENSTEIN. Förvisso stod Morrissey även för filmens manus - eller vad de nu hade. Antonio Margheriti kallades ju in för att reda ut inspelningen och regissera delar av filmen, eftersom allt var en enda improviserad röra. Guerra var den som stod för filmens italienska dialog - för liksom mången annan italiensk film från den här tiden, dubbades förstås dialogen i efterhand. Åtminstone den italienska.
Guerras sista film kom 2009; EVERYBODY'S FINE med Robert DeNiro. Bland filmens övriga tre författare fanns Giuseppe Tornatore.

TONINO GUERRA

1920 - 2012

R.I.P.

 

Bio: Lorax

Bilder copyright (c) UIP Sweden

Jag kommer ihåg att när jag var barn läste jag - eller så berättade någon - att Dr. Seuss var Amerikas svar på Astrid Lindgren. Dock var - och är - Seuss i stort sett okänd i Sverige, ja, i större delen av världen utanför USA. Detta lär bero på att doktorns barnböcker är svåra att översätta tack vare deras lek med det engelska språket. Fast Dr. Seuss' böcker lär inte vara speciellt poppis i England heller, så det är kanske inte hela sanningen. Jag vet inte. Men jag kommer ihåg att The Cat in the Hat-böckerna (om det nu finns mer än en) fanns på Landskrona Stadsbibliotek på 1970-talet, den stod på hyllan med barnböcker på engelska.

Jag har nog bara kommit i kontakt med Dr. Seuss via de filmer som gjorts de senaste årtiondena. GRINCHEN - JULEN ÄR STULEN kändes mest som ett bisarrt kokainprojekt (men jag gillade ordet "juljenka" i den svenska texten), KATTEN med Mike Myers såg jag inte, och HORTON minns jag ingenting av. Här har vi så LORAX, en animerad 3D-film som blivit framgångsrik i USA.

LORAX, i regi av Chris Renaud (som gjorde DUMMA MEJ) och Kyle Balda, handlar om tolvårige Ted, som bor i en märklig stad där allting, precis allting, är tillverkat av plast. Hus, träd, buskar. Staden är inhägnad och det är förbjudet att bege sig genom metallväggarna till den okända världen därutanför. Härkare är den småväxte mr O'Hare, som blivit förmögen på att sälja buteljerad frisk luft, och som inte vill veta av en värld med autentisk växtlighet.

Men Ted råkar vara kär i högstadietjejen Audrey, och det hon längtar efter mest av allt, är att få se ett äkta träd - om en kille lyckas skaffa fram ett träd, kommer hon att gifta sig med honom. Således måste Ted få tag på ett träd. Hans mormor berättar att han måste leta upp en viss Once-ler, eftersom denne lär veta var det finns ett träd.

Ted lyckas ta sig ut ur staden och hamnar i ett hotfullt, mörkt landskap där alla träd är nerhuggna. I en fallfärdig kåk sitter den mystiske Once-ler, som motvilligt berättar historien om hur han som ung begav sig ut i den prunkande naturen och råkade orsaka det som ledde fram till skövlandet av skogen. En berättelse i vilken titelns Lorax - trädens mustaschprydde väktare - figurerar, tillsammans med en rad andra lustiga djur och varelser.

Det går inte att missa den här filmens budskap. LORAX kör verkligen ner miljöbudskapet i halsen på publiken, övertydligheten är monumental. Ändå blir det inte så irriterande som jag misstänkte att det skulle bli; jag hade onda aningar och förväntade mig en olidlig film. Men resultatet är fullt sebart, främst beroende på ett ganska skojigt figurgalleri och lustiga händelser i marginalen. Jag är allergisk mot behjärtansvärda filmer (och böcker och serier och musik), men den här gången blev det ganska trivsamt och roligt. Här finns några fåniga nallebjörnar, varav en är tjock och korkad, här finns en anka som äter allt, sjungande fiskar. Bra grejor. Once-lers familj är verkligen odräglig och vidrig.

Tyvärr såg jag LORAX dubbad till svenska, så jag fick inte höra Dany DeVito, Zac Efron, Taylor Swift och de andra som står för originalrösterna. Filmens sånger är ganska vidriga, i synnerhet den sista gospelstyggelsen, och det är svårt att uppfatta sångtexterna - fast det kan ha berott på ljudet i biosalongen. Figurerna har kvar sina engelska namn, vilket gör namn som Once-ler obegripliga.

Figurdesignen är bättre än normalt, 3D:n är inte mycket att hänga i julgranen, och några scener blir lite för LSD-utflippade.

Jag sätter ett snällt, positivt betyg. Barn lär gilla det här.

 

 

 

 

(Biopremiär 23/3)