Istället för ett blogginlägg

Söndag. Solsken, men kallt. Oinspirerad. Istället för att skriva ett blogginlägg här idag, snor jag från mig själv Facebook och återpublicerar detta:

Målningen har inget med texten att göra

Häromåret nämnde jag Miva Gallery i Malmö i ett blogginlägg - och uppmanade till bojkott. Jag har aldrig varit med om mer otrevligt bemötande. Trots detta har jag gått dit ytterligare ett par gånger. Senast i höstas, då jag åter bestämde mig för att aldrig mer gå dit.
Fast i fredags träffade jag på en polare som skulle gå till Miva på vernissage igår. Han tyckte att vi skulle träffas där. Och mot bättre vetande gick jag dit.
Miva ställer i princip alltid ut skit. Ren skit. Kitsch - men omedveten kitsch. Kvinnan som ställde ut igår var förvisso inte en skitkonstnär; det tilltalade förvisso inte mig, inte det minsta, men hon var en seriös konstnärinna. I vanliga fall handlar det mest om tavlor folk köper för att ha att hänga på väggen. Folk som inte är det minsta intresserade av konst. Ofta är det kändisporträtt. En konstnär har ritat eller målat av foton på rockstjärnor etc.
Att kalla Miva för galleri är att ta i. Det är en affär som säljer tavlor. Redan på dörren har de en stor skylt som informerar om att man kan dela upp sin betalning. Hit går inte konstintresserade, hit går folk som ... Ja, det vetefan vilka som går dit.
Okej, JAG gick ju alltså dit igår. Och ångrade mig djupt. Stämningen därinne var otäck. Konstnärinnan själv tog glatt emot och hälsade välkommen. Herr Miva själv gjorde dock som han alltid gör. Gubben följer efter besökarna. Han hänger över axeln på oss. Betraktar alla misstänksamt. Han vill bara sälja, sälja, sälja.
Jag tog ett glas vin och en snitt. Detta gjorde jag väldigt försiktigt. Första gången jag var där blev jag i princip utslängd för att jag hade mage att A) gå dit och B) dricka vin och C) inte köpa något. "Vi bjuder på vin till köpande kunder" sa han.
Min kompis med flickvän dök upp. Herr Miva blev ännu mer misstänksam. Kompisens flickvän såg på mig att det var nåt som inte stod rätt till, jag såg obekväm ut. Jag hade druckit upp mitt vin. "Ta ett glas till," sa hon, och jag väste "Nej, nej, nej!".
Vi pratade en stund med konstnärinnan. För länge, tyckte herr Miva, som gick bort och hämta henne. Vi köpte ju inget.
Det började gå mot stängningsdags. "Nu är vinet slut, nu får ni gå hem!" sa herr Miva. Jag låtsades inte höra honom. Jag gick ut. Min kompis gick fram till herr Miva och ville artigt skaka hand. "Jag tar inte i hand!" fräste herr Miva. Flickvännen försökte också skaka hand med honom, men han vägrade. Och då hade vi, till skillnad från de andra besökarna, gått runt och intresserat tittat på verken och diskuterat dem.
Visst förstår jag att gallerister vill sälja, men för helvete. Ett galleri ska inte vara som Lidl. Med betydligt högre priser. Konstintresserade med väldigt mycket pengar kan ju förvisso slå till på en gång på en vernissage om de ser nåt de omedelbart blir förtjusta i, men de flesta andra vill ju titta i lung och ro, överväga om de ska köpa, och så vidare.
Monix Sjölin, synd att du inte kom dit! Det hade varit fantastiskt!
Hädanefter håller jag mig till stans seriösa och trevliga gallerier och konstmänniskor, Henrik Rönnquist, Galleri Rostrum, Galleri 21, Galleri Persson, Galleri Olson, Makeriet och så vidare.
Efter vernissagen gick vi till Basement Café och hade exceptionellt trevligt. Och utanför det stället träffade vi minsann Malin Norlander, som härom veckan ställde ut Janne Forssells bilder - en annan exceptionellt trevlig tillställning.