Bio: Shoo Bre

Foton copyright (c) Nordisk Film

Kampen om titeln Årets Sämsta Svenska Film är stenhård. Och då är det än så länge bara februari!
Åkej. SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA ligger i en klass för sig. Den spelar i en helt annan liga än konkurrensen. Den är så jävla skitdålig att den blir surrealistisk, närmast science fiction.
SHOO BRE är en "vanlig" film. Vad nu en vanlig film är. Vad filmen definitivt är, är fruktansvärt usel. En mer passande titel är G - SOM I GEMENSKAP 2.

Regissören Djengo Esmers långfilmsdebut bygger på en ungdomsbok av Douglas Foley. Tydligen är boken något slags bästsäljare. Jag har aldrig hört talas om den. Jag har aldrig hört talas om Foley. Jag kollar upp karln och konstaterar att han är från Wales, född 1949, kom till Sverige '69, jobbade som skolbibliotekarie och började på 2000-talet att skriva romaner om invandrarungdomar. Dock inte om Walesare, verkar det som.

Jag ogillar uttrycket politiskt korrekt, i synnerhet nu, då det missbrukas av så många suspekta element i samhället. Men SHOO BRE är verkligen så politiskt korrekt den kan bli. Jag har ingen aning om hur nära boken den här filmatiseringen ligger, men här har man verkligen försökt få med allt som är viktigt och angeläget.

Spelplatsen är en gymnasieskola i en Stockholmsförort, samt några av de inblandades hem. Berättarröst är Elias, en kille från något land i mellanöstern (jag tror inte det nämns varifrån han kommer). Hans familj är kristen, han bor med sin ensamstående mor och lillebror, storebrodern sitter i fängelse. Fast även Elias är småkriminell och hänger med två andra invandrarkillar han planerar stötar med "för att kunna köpa kebab".

Oscar är från Latinamerika, men har aldrig varit där. Hans hemförhållanden är bättre och han är redaktör för skoltidningen. Han är lovande som journalist.

Skolans favoritlärare var inte behörig och har tvingats sluta. Ersättare är den unga, nyutbildade, söta Kristina som genast blir impopulär. Ungarna vill ha den gamle läraren tillbaka!

Plötsligt blir det erotiskt laddat!

Så. Nu är det meningen att det ska bli lite handling och intriger och grejor.

Filmen börjar exakt likadant som Sean Banan-filmen: vi får se en jakt och Elias' berättarröst säger "Hur fan hamnade jag här?" - och så följer händelserna som ledde till jakten.

Elias har något slags flickvän han tydligen inte gillar. Han är kär i en tös vars namn jag inte uppfattade, men det lät som Zündapp. Fast hon är muslim, så förhållandet blir problematiskt. Lite Romeo och Julia. De måste träffas i smyg. De gillar att ligga på toppen av en skidlift och Elias pratar om UFO:n. En gång på en brygga knuffar hon ner Elias i vattnet! Men så får Elias i uppdrag att köra en lastbil full med whisky till ett krematorium (?!). Vilket han gör tillsammans med sina polare. Elias och hans polare avslutar varje mening med "mannen" och lägger ofta till "jalla" och "shoo" (och de kallar varandra ofta för "din idiot"). Men de klantar sig när de ska köra bilen!

Kristina tog jobbet i förorten som en utmaning. Hon är inte bara lärare utan även konstnär - så hon tror att hon har mycket att tillföra eleverna. Oscar blir betuttad i henne! Han vill intervjua henne för skoltidningen och gör detta hemma i hennes pittoreska lägenhet en kväll. Hon bjuder på vin (Palazzo, 49 spänn på Bolaget, fem postryttare i Sydsvenskan och klart rekommendabelt). Hon tappar sitt glas och när hon och Oscar ska plocka upp skärvorna kysser han henne! Oj. Sedan upptäcker han att han missat sista tåget hem. "Du kan sova över här," säger hon. "Ja, på soffan, alltså." Men inte fan sover han på soffan, han lägger sig ovanpå henne. Utan kläder. Senare i sängen säger han "Du är så fin, får jag fotografera dig?" och så gör han det - och hon plåtar honom. Och de plåtar varandra tillsammans. Han lovar att radera bilderna, men det gör han inte. Detta kommer förstås att leda till elände.

Och, ja, det går väl åt helvete för alla inblandade i den här historien. Även för de som gjort filmen.
Snacka om magplask. SHOO BRE är en fantastiskt amatörmässig film. Allting är undermåligt. Filmfoto, ljud (som är burkigt), regi. Skådespeleriet är riktigt, riktigt ruttet - liksom dialog. Och manus. Det här känns som Bullens Brevfilm. Gjord på ett manus hämtat från Postis (Sydsvenskans avdelning för insändare från ungar under sjutton). Men har slängt in alla ingredienser man tror krävs för att göra en engagerande ungdomsfilm som målgruppen känner igen sig i. Men man har inte lyckats bygga en fungerande historia kring elementen och alla rollfigurer är stereotyper.

Filmens actionscen.

Lisa Werlinder spelar Kristina och hon är uppenbarligen en riktig skådespelerska. Hon har ett hyfsat imponerande CV, som inkluderar en liten roll i Spielbergs MÜNCHEN. Hon gör vad hon kan, men det blir hopplöst med dessa tafatta repliker och situationer. Hon är väldigt söt och sympatisk, och lite lik en tjej jag var kär i för tjugo år sedan, men den här Kristina känns som hämtad ur en svensk 70-talsfilm. Hennes sätt att vara, hennes hem, hennes allt. Hon får mig att tänka på Ewa Fröling i gamla filmer. Eller Lena Nyman.

Oscar är en fullkomligt hopplös figur. Han är inte trovärdig någonstans. Stor komik uppstår när han blir arg eftersom Kristina inte vill fortsätta att träffa honom ("Du är ju så ung"). Då knycker han en flaska Bacardi från sin morsa, som han sedan halsar på gatan utanför Kristinas lägenhet. I regn. Och motljus. När han tömt flaskan krossar han den och går upp till Kristina. Hon öppnar dörren och vill inte släppa in honom, men då trillar han omkull. Han har blivit alkoholförgiftad och hamnar på intensiven!

I en smäktande romantisk scen står Elias och Zündapp ensamma på en gräsplan mitt i natten. Då tar han fram en bensindunk (hade han den med sig?) och häller ut innehållet i en ring runt de två. Han tänder på och så kysser de varandra, omgärdade av flammorna. Åååh!

Filmens bovar är rätt fantastiska. Lustiga typer. Vid ett par tillfällen träffas de och gör upp sina planer på en vanlig pub med vanliga gäster närvarande. Vid ett tillfälle träffas de på en märklig svartklubb.
Ja, herregud. Jag skrattade skitmycket när jag såg den här filmen. Inkompetensen är bedövande. En del tänker kanske att de här kommer att gå hem hos ungdomar som känner igen sig - men ska vi verkligen underskatta ungdomarna så pass? Kommer de inte att märka hur taskigt allting är? Fast det är ju klart, den unga publiken älskade ju G - SOM I GEMENSKAP när den kom. Vem vet. SHOO BRE saknar dock sångnummer. Filmen hade blivit ännu mer bäng om de plötsligt brustit ut i sång och dans.

Spänning och raffel när man ska leta upp en lastbil och Securitas passerar!

Jag konstaterar att slutet är väldigt ologiskt och att berättarrösten egentligen är omöjlig. Men på något sätt passar detta perfekt tillsammans med allt flängt som föregår detta slut.

Filmen har antagligen filmhistoriens snabbast rullande eftertexter och jag kunde omöjligt läsa vem som spelade vem - vilket de inblandade kanske ska vara glada över. På Nordisk Films hemsida står det inte heller vilka roller skådisarna har, och på IMDb står det ingenting alls mer än filmtiteln! Jag uppfattade bara Lisa Werlinder.

Jag har förstått att SHOO BRE tydligen är en bred release. Många biografer. Steven Soderberghs hårda actionraffel HAYWIRE kommer inte att gå upp på bio i Sverige. Inte GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE heller (okej, den är jag väl inte så sugen på). En massa andra filmer dumpas direkt på DVD. Men den här smörjan tror man tydligen på. Fråga mig inte varför.

Efter pressvisningen satt de närvarande och stirrade tomt på duken och på varandra. Och så började vi att skratta. Och så gick vi igång och återgav alla high-lights. Eller low-lights, får vi väl säga att det är. Diskussionerna under promenaden från Entré till Spegeln och nästa pressvisning lät "Shoo, mannen, vaffan var det här? Sämsta skiten ju, mannen! Fucking kalkon, mannen. Jalla!".

(Biopremiär 24/2)