Bio: Sean Banan - Inuti Seanfrika

Foton copyright © 2012 Happy Fiction

En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag skrev spaltmil om en massa filmer varav många egentligen inte alls var några kultfilmer. Ofta handlade det bara om jävligt konstiga filmer som jag och mina polare rotat fram och blivit fascinerade av. Och i stort sett samtliga av de här filmerna är rätt gamla. Det handlar om mer eller mindre bortglömda filmer från 1960- och 70-talen. Konstigaste filmen av dem alla - åtminstone vad gäller svenska filmer - är tveklöst SOUND OF NÄVERLUR från 1971. En film som trotsar all beskrivning. Och då har jag beskrivit filmen i diverse krönikor och artiklar.

Men i framtiden kommer SOUND OF NÄVERLUR att få konkurrens. Om fyrtio år kommer framtidens Pidde Andersson, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe att lokalisera SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA, se den, häpna och undra vad i helvete det är. Filmen kommer även att släppas på framtidens videoformat av framtidens motsvarighet till Klubb Super 8.

Det dröjde inte länge innan jag på pressvisningen av SEAN BANAN tänkte att, herregud, det här är ju för fan SOUND OF NÄVERLUR 2!

SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA är en av de sämsta svenska filmer som gjorts. Det är mycket möjligt att detta är den allra, allra sämsta svenska film som gjorts. Givetvis är detta en fantastiskt fascinerande film. Hur gick det till? Hur gick det till när Peter Possne och de andra på Sonet Film godkände detta projekt? När SF beslutade sig för att sätta upp filmen på bio på bred front? Var någon överhuvudtaget närvarande vid dessa sammanträden? Mer än Sean Banan? Nej, detta är alltså ingen liten independentfilm; det är några av Filmsveriges största spelare som ligger bakom.

Inte för att det märks.

För regin står ... Vänta. Tillåt mig att korrigera mig själv. För regin står inte Jesper Andersson. Någon regi finns här nämligen inte. Efter att ha gjort en del grejor för TV, som avsnitt av MÄKLARNA och STARKE MAN, gör Andersson här sin långfilmsdebut. Han har även skrivit manus (nåja) tillsammans med Sean Banan. Filmen ser förresten ut att vara skjuten med mobilkamera.

Okej, och vem är denna Sean Banan? Ni får ursäkta mig, men jag har passerat 40 med marginal. Jag vet inte vem Sean Banan är. Jag vet att han är med i Melodifestivalen. Jag vet att han har haft hits. Men jag har aldrig hört dem. Jag har aldrig sett honom. Jag inbillar mig att han är en ny variant av Markoolio och i pressmaterialet läser jag att herr Banan egentligen heter Sean Samadi och är bördig från Iran.

SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA börjar med en massa stillbilder och TV-klipp, i vilka Bananen presenterar sig själv och berättar att han är Sveriges populäraste artist och grejor, och nu har han spelat in en låt tillsammans med Kikki Danielsson, som beskrivs som Sveriges största schlagerstjärna. Banan ville spela in videon till låten i Los Angeles, men eftersom den handlar om Afrika - och landet Seanfrika - ansågs Afrika vara en lämpligare plats för inspelningen. Banan har investerat alla sina pengar i projektet, stålarna har skickats till en mystisk, maskerad affärsman i Afrika.

Nu upphör arkivmaterialet (under vilket vi även fick se dansande sälar) och handlingen börjar med att Banan och Kikki, som är iförd en väldigt konstig dräkt, anländer till Afrika (bara Afrika, inget specifikt land) i en Cessna. En afrikansk filmfotograf i rastamössa och dreadlocks tar emot, han ska plåta videon. Fotografen och Banan måste bära ut den väldigt tjocka Kikki ur planet, men hon är för tung, så de trillar omkull och man har lagt på skojiga ljudeffekter, som BOINGGG! Så låter det även när Kikki reser sig upp och råkar så huvudet i en flygplansvinge.

Taxin till hotellet visar sig vara en cykel med flak. När de passerar några barn, kastar ungarna citroner på Sean Banan och Kikki. Fråga mig inte varför.

Hotellchefen verkar vara spanjor eller något ditåt, och han börjar genast stöta på Kikki. Banan springer omkring i leopardmönstrade tangas. Kikki äter falukorv. Hotellchefen vill ha Kikki för sig själv och ser till att Banan kastas ut från hotellet. Han tvingas flytta in i ruinerna efter ett höghus. Men han har även skaffat sig ett entourage som hjälper honom. Entouraget är två äldre män som inte verkar begripa vad det är för film de hamnat i.

Sean Banan upptäcker plötsligt Sveriges ambassad. Det är en rödmålad kiosk med vita knutar. Därinne sitter ambassadören, som spelas av Johannes Brost - iförd svensk folkdräkt. Han är fruktansvärt vresig och rasistisk och kallar en kypare för "lakritstomte". Banan blir sur när han upptäcker att ambassadören är rasist. Men allvarligt talat är Banan minst lika fördomsfull. I en skitkonstig scen vill Banan hitta en sjaman som kan hjälpa honom att leta upp den mystiske, maskerade producenten. Brost tar då Banan till en skum källare och i olika rum där sitter en massa märkliga trollkarlar och beter sig som i gamla djungelraffel. Fast en trollkarl bär kostym och ger Sean Banan en get.

Kikki har flytt från hotellchefen och dyker upp för att hjälpa Banan att hitta producenten, och de åker iväg i ambassadens gamla Volvo 245, tillsammans med Brost, fotografen och geten. En kalkon bajsar på motorhuven.
Plötsligt hamnar de på en soptipp, och då blir det minsann social comments, eftersom de upptäcker att det bor folk där, och de som bor där blir ju sjuka och dör, och plötsligt måste Sean Banan och hans vänner assistera vid en begravning på soptippen! Förlåt? Och nu blir ambassadör Brost så rörd att han inser att han haft fel, så han väljer att stanna kvar på soptippen och - fortfarande iförd folkdräkt - hjälpa lokalbefolkningen.
Just det, innan detta har de även varit inne på ett postkontor med dansande posttjänstemän, och av någon anledning var de på en polisstation där det jobbar två smällfeta, kvinnliga poliser, varav den ena oavbrutet skjuter med luftgevär. Jag minns inte varför, men de feta poliserna jagar ut Banan & Co och skjuter i luften.

Nå. Det dyker upp en liten pojke som vet var den mystiske, maskerade affärsmannen bor. Mannen bor i ett stort tält på en strand tillsammans med några sexiga dansöser och en machetebeväpnad dvärg iförd basker. Den mystiske demaskerar sig och visar sig vara dr Alban! Han bär uniform och pratar ofta om sig själv i tredje person. Han bara skriker och svär och har blivit en diktator. Han har tjänat skitmycket pengar och har lagt beslag på Sean Banans investerade kapital. Alban pekar på alla lyxprylar och sina omgivningar och skriker "Det är Albans! Det är mitt! Det är mitt!". Alban bjuder på middag och kastar en skitstor fisk på Banan och skriker "Du ska ha fisk!" (Kikki äter medhavd falukorv), men när Banan vill diskutera pengarna, säger Alban "Nu ska Alban sova!" och går och lägger sig.

Efter detta uppträder Alban lite med sina brudar och Sean Banan måste slåss med dvärgen, som kastar sand på Banan, och därefter rider dvärgen på Banans rygg, och så händer det lite till, och så blir det en musikvideo till slut och alla kan vara glada, och det bjuds på falukorv.

Låten "Seanafrika" slutar innan eftertexterna rullat klart, så ett par minuter av dessa visas ljudlöst. Gudruns chark tackas i eftertexterna.

Vaddå, tycker ni att jag sabbar filmen genom att berätta hela handlingen? Men herregud, ni hade väl inte tänkt gå och se detta? Trots att jag såg filmen på en pressvisning och därför inte betalade för en biobiljett, ville jag ha pengarna tillbaka. Alla biobesökare vid sina sinnes fulla bruk bör kräva pengarna tillbaka - om de nu går och ser SEAN BANAN.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att jag hittat på den här texten, att jag bara fabulerat ihop handlingsreferatet ovan. Den här filmen kan omöjligt existera på riktigt. Den är nog bara en hallucination.

Jamen för helvete - vad fan är det här?

Jag erkänner att jag skrattade när jag såg filmen. I synnerhet när dr Alban kastade fisk och när Sean Banan slogs med dvärgen. Jag tror inte att jag skrattade för att scenerna var speciellt roliga, det var väl snarare för att filmens inkompetens och uselhet gick så långt att det här blev roligt.

Som sagt. Om fyrtio år kommer kultfilmsforskare och kännare av konstig film att gräva fram SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA och upphöja filmskrället till en milstolpe.

Tyvärr lever vi i nutiden och inte framtiden.

Går man på bio och betalar och ser den här filmen är man av allt att döma fullkomligt dum i huvudet.

Mitt självklara betyg:

(Biopremiär 15/2)