Bio: Prinsessan Lillifee 2: Den lilla enhörningen

Bilder copyright © 2011 Universum Film GmbH; Princess Lillifee © Coppenrath Verlag GmbH & Co. KG, Germany. All rights reserved. 
Prinsessan Lillifee is da shit!
Da shit!
Med betoning på shit.
Åh, herregud.
Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er. Ni har räknat ner dagarna till den här filmens premiär. Uppföljaren till PRINSESSAN LILLIFEE som hade premiär 2010. En uppföljare som inte pressvisades av säkerhetsskäl.
Nä, där ljög jag. De struntade helt enkelt i att pressvisa filmen. Jag visste inte ens om att den hade biopremiär. Så det blev till att gå på en matinévisning av detta animerade tyska toppraffel. Det var jag, några uttråkade föräldrar och en massa småflickor. Inga pojkar, bara flickor. Barnpedagoger och rättänkande vuxna får säga vad de vill, men rosa fluff och prinsessor är trots allt det småtöser gillar allra mest. Jag har ingen aning om varför, det bara är så.
Okej, vad händer då i den här filmen (som faktiskt är 1977 meter lång enligt pressmaterialet)? Tja ... Jag vet inte så noga. Jag somnade en bit in i filmen. När jag vaknade hade det säkert hänt en massa. Eller ingenting.
Men det är något om att prinsessan Lillifee äter äppelkaka med sina vänner mössen, igelkotten och den feta grisen, och så dyker det upp en enhörningsunge med rosa man, och tydligen har dennas föräldrar försvunnit. Lillifee flyger till ett land någonstans där det bor två prinsar, prins sommar och prins vinter, men den sistnämnde är en le fan och låter frysa in alla han inte gillar i isblock, han är som mr Freeze i Batman. Men Lillifee klarar biffen och tinar upp alla.

Amy Diamond gör Lillifees röst och det är gällt och fnissigt. Alla röster är irriterande, men passar de snuttegulliga miljöerna och figurerna perfekt. Ibland brister de ut i hemska sånger.
Under eftertexterna bjuds det på underhållning. På främsta bänkraden satt en tjej med sina lilla, lilla dotter, och den här tösabiten tyckte att musiken var så bra, att hon började dansa framför filmduken. Hon ville inte gå hem förrän eftertexterna rullat klart. Det var mycket roligare att titta på henne än på filmhelvetet.
Filmen är inte i 3D. Det är väl det enda positiva jag har att säga om det här.
Men ungarna i salongen verkade gilla skiten, och det är ju de som har rätt.

(Biopremiär 10/2)