Bio: Isdraken

Foton copyright (c) Lena Lahti/Nordisk Film

Svensk film är full av klichéer. Det spelar ingen roll vilken genre det handlar om, man måste slänga in socialrealism och helst även lite misär. Vill man vara rebell här, gör man något som EN GÅNG I PHUKET.

ISDRAKEN bygger på en bok jag aldrig hört talas om. Jag har sällan hört talas om alla dessa svenska barn- och ungdomsböcker som filmatiseras, än mindre läst dem. Jag såg trailern för ett tag sedan, och den verkade allt annat än lovande. Det såg riktigt tradigt ut.

Därför är det kul att konstatera att filmen är överraskande bra. Eller åtminstone klart okej. Jag somnade inte en enda gång.

Fast det börjar förstås med misär. Elvaårige Mik bor med sin supande hårdrockare till farsa i Stockholm. Storebrodern är kriminell och hamnar i fängelse för ett rån. Och lille Mik skickas upp till sin faster, som bor i en liten by i Norrland. Mik hatar förstås sin tillvaro där uppe, och det är ju självklart, vem fan vill bo i en liten håla i snöigaste Norrland?

Men så blir han kompis med Pi; en tjej som är adopterad från Asien och klär sig som en mangafigur. Hon och hennes två killkompisar utgör byns gangstagäng. De är duktiga på att lura till sig pengar och de håller på att bygga en farkost; Isdraken, som de ska åka runt på isarna i.

Socialnämnden utgör filmens bad guys. De kommer och plockar Mik för att säta honom i fosterhem, men i den nya familjen behandlas han som slav, så han rymmer. Och väl tillbaka i hålan, slår sig byborna samman för att Mik ska få bo kvar.

ISDRAKEN, som regisserats av Martin Högdahl, är lite märklig på så sätt att den känns som en gammal svensk barnfilm från 1930- eller 40-talen. Frisk luft och natur är lösningen på allt! Alla hjälps åt! Problembarn tycker genast att det är roligare att fiska än spela datorspel! Men detta blandas upp med en modernare estetik; bitvis har man filmat detta som en musikvideo. Det förekommer både hårdrock och en märklig kung fu-scen (Pi vill flytta till Bangkok och gå på en ninjaskola).

Hasse Alfredson har en mystisk roll alldeles i början av filmen, där han sitter i rullstol och håller ett anförande om valar. Senare ersätts han av en högtalare ur vilken samma anförande upprepas. Var Hasse vara en illusion? Ett spöke? Jag inte fatta. Och det förekommer en del andra obegripligheter, lösa trådar och scener som inte följs upp. Vid ett tillfälle går Mik och Pi till ett spöklikt hus ala är rädda för. Det ser ut som en kåk ur MOTORSÅGSMASSAKERN. De går in och därinne hänger det massor av döda duvor från taket. I ett rum sitter en otäck tant med otäcka ögon. Barnen blir rädda och springer ut igen. Vem var tanten? Ingen aning. Hon nämns aldrig igen.

Flickan som spelar Pi bor i Malmö. Under filmens gång bryter hon alltmer på skånska. Det låter rätt roligt. Hon börjar norrländskt.

Mik gillar zombiefilmer och i början av filmen tittar han och brorsan på en skräckfilm. Vi får se två sekunder av denna. Det visar sig vara "Alienscenen" ur SEX, LÖGNER OCH VIDEOVÅLD! Och ja: vi får se Micke Beckman sprejas med blod. Jupp! Beckman på stor duk! I samma film som Hasse Alfredson!

ISDRAKEN är allt annat än helgjuten, den är lite konstig och slarvig, men väldigt trevlig och sympatisk. Till och med lite rolig. Trots alla klyschor. Så jag sätter ett snällt betyg:

(Biopremiär 24/2)