Bio: En gång i Phuket

Foton copyright (c) Patrick Brown/Nordisk Film

Jag tyckte att Peter Magnussons förra biofilm, SOMMAREN MED GÖRAN, som han skrev manus till och spelade huvudrollen i, var skitrolig. Slarvig, javisst, lite klantigt filmfoto, jodå - men kul! Och hur ofta kan man påstå att en svensk komedi faktiskt är kul?

Under Malmö Filmdagar förra sommaren visades ett par, ofärdiga scener ur Magnussons nya verk, EN GÅNG I PHUKET, återigen i regi av Staffan Lindberg. Och det såg för jävligt ut. Det har en tendens att göra det när man får se filmscener som inte är färdigklippta, färgjusterade och så vidare. Dessa scener sänkte mina förväntningar, så när jag för ett par månader sedan gick på en tidig pressvisning förväntade jag mig att bli besviken.
Oj! Där sket jag mig allt på tummen!

Låt mig säga det på en gång: EN GÅNG I PHUKET är tammefan den mest lyckade romantiska komedi som producerats i Sverige. Någonsin!

Lindbergs och Magnussons film är urtypen för en film man inte får gilla. Ja, herregud, hur skulle det se ut? Här får vi vackra människor i vackra miljöer. Färgsprakande och knivskarpt foto. En väldigt traditionell och gullig romans av sagokaraktär. Sympatiska rollfigurer. Lyckligt slut. Och framför allt - väldigt, väldigt många roliga scener och repliker.

Ja, ni ser själva. Den här filmen är ett hopplöst fall. Den siktar in sig på våra lägsta instinkter. Och det kan man ju inte tillåta.

Peter Magnusson spelar karriärcoachen Sven, som tillbringar dagarna med att lyssna på konstiga människor som inte klarar av ett yrkesliv. Ett jobb han är fruktansvärt trött på. Dessutom har en gammal bekant skrivit en bok som precis kommit ut, vilket får Sven att fundera på att skriva en egen bok - en bok om hur det är att vara man. På ett gym träffar han på snygga bokförläggaren Anja (Susanne Thorson), som inte är det minsta intresserad av Svens ooriginella bok.

Den där äventyraren omkommer plötsligt i svensk filmhistorias festligaste freak accident, och på begravningen träffar Sven den snygga, norska hippiebruden Gitte (Jenny Skavlan), som berättar att hon ska till Phuket i Thailand. Detta får Sven att göra slag i saken - han säger omedelbart upp sig från sitt jobb och åker till Phuket, där han hyr en bungalow av den märklige George (David Hellenius), som även driver en bar och håller i dyk- och bergsklättrarkurser. Nu jävlar ska Sven skriva sin bok. Men det dröjer inte länge innan han träffar på Gitte, som kliver upp ur havet som Ursula Andress, och de inleder något slags romans. Mer komplicerat blir det när även Anja dyker upp. Hon har tagit en paus från sin puckade pojkvän. Eftersom Gitte är en vild hippiebrud med flängda idéer, börjar Sven istället att intressera sig för Anja. Och så följer en rad missförstånd och knasiga situationer.

EN GÅNG I PHUKET känns som den självklara uppdateringen av SÄLLSKAPSRESAN. Då, 1980, skildrade Lasse Åberg dåtidens svenskar. Det fanns fortfarande något slags folkhemstankar, och vi ville ha en trygg tillvara; vi åkte på charterresor med andra svenskar, firade svensk jul under palmerna, ville ha svenskt kaffe, allting skulle vara precis som hemma - fast med varmare väder. Och att åka utanför Västeuropas gränser under semestern var ovanligt.

Dagens svensk är en modern, globetrottande varelse. Världen ser annorlunda ut. Världen har dessutom krympt tack vare modern teknik. Någonstans är vi fortfarande samma människor som vi var 1980, eller 1940, vi är ju trots allt svenskar, men mycket har förändrats. Och Thailand har blivit det nya Mallorca.

Förutom ovan nämnda skådespelare medverkar bland andra Grynet Molvig som Svens morsa; det var ju längesedan vi såg henne, och hon är rolig i sin lilla roll.

Vad som är intressant med EN GÅNG I PHUKET är att om Hollywood fick för sig att göra en remake på den här, skulle de bokstavligt talat kunna göra den rakt av utan att ändra på någonting. Byt ut Peter Magnusson och Susanne Thorson mot, tja, Hugh Grant och Julia Roberts, och saken är biff. Och det säger en hel del om hur underhållande och professionell den här filmen är. I synnerhet jämfört med andra svenska filmer, framför allt underhållningsfilmer. Det här är inte det minsta tråkigt. Alls. Ska jag anmärka på något, är det på de riktigt vissna låtarna på soundtracket (och som även hörs i trailern).

... Sedan hör det förstås till saken att jag attraherades av Susanne Thorson och Jenny Skavlan. De ser liksom inte ut att vara plockade från SVINALÄNGORNA.

Jag skulle bli väldigt förvånad om det kommer en roligare svensk komedi i år.

(Biopremiär 3/2)

-->