Bio: Carnage

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag måste säga att jag blev lite besviken på Roman Polanskis CARNAGE, efter alla lovord jag hört och läst om den - och efter Polanskis förra film, den utmärkta THE GHOSTWRITER.

GHOSTWRITER bygger på den franska pjäsen MASSAKERGUDEN, som spelades i Malmö för några år sedan - nej, jag såg den inte. Handlingen i filmversionen har flyttats från Paris till New York (men filmen är inspelad i Paris, på grund av regissörens relation till USA efter den där gamla våldtäktsdomen). I övrigt lär det inte vara så mycket som skiljer pjäsen från filmen.

Och det är väl detta som är nackdelen.

Fyra vuxna personer i en lägenhet under 79 minuter. Christoph Waltz och Kate Winslet spelar paret Cowan, som besöker herr och fru Longstreet (John C Reilly och Jodie Foster) för att reda ut en händelse som inbegriper deras barn. Cowans unge son har nämligen klippt till Longstreets grabb med en pinne, och det gick så illa att den misshandlade svullnade upp och blev av med ett par tänder.
Det låter som en bagatellartad grej att diskutera, och afärsmänniskorna Cowans tycker också detta, medan Longstreets ser betydligt mer allvarligt på det hela - i synnerhet Fosters lätt överspända författarämne. Maken är gammal knegare.

Cowans försöker flera gånger lämna lägenheten; herr Cowan pratar med jämna mellanrum i mobil och är på väg till ett viktigt möte. Dock lyckas de aldrig komma därifrån, då konversationen hela tiden tar nya vändningar och med tiden övergår kaffedrickandet till whiskypimplande - och fru Cowan lyckas bli illamående och spyr plötsligt över några värdefulla konstböcker! Dessa två vuxna par beter sig alltmer som småbarn som slåss i sandlådan - likt deras söner.

Det märks alldeles för tydligt att filmen bygger på en pjäs. Den är självklart dialogdriven, och denna dialog är rätt konstruerad. Anslaget är aningen teatralt. Och detta teatrala tycker jag påverkar tajmingen; de mdverkande fäller sina välformulerade repliker i tur och ordning och det blir aldrig riktigt realistiskt.

Jag tycker inte heller att Polanski klarar balansgången mellan satiriskt drama och ren fars. Filmen handlar någonstans mittemellan. Det hela är lättviktigt, men inte tillräckligt lättviktigt för att bli en festlig komedi, och det är inte tillräckligt vasst som satir.

Skådespelarinsatserna är förstås bra, i synnerhet Christoph Waltz; en herre som ju kom från ingenstans (rättare sagt, han var okänd utanför Österrike) och blev allas nye favorit efter rollen i INGLOURIOUS BASTERDS. Och jodå, en hel del scener är roliga. Scenerna med Kate Winslets enorma kaskadspyor är direkt bisarra - och känns nästan hämtade ur en annan film.

Jag uppskattar även den föredömligt korta spellängden.

Men detta är en typisk film som vissa människor kommer att tycka är fantastisk skojig och intelligent och jag vet inte vad. Mig gav den ingenting.

En lustig detalj: när det bjuds på whisky pratas det om hur fantastisk denna är, om att den kommer från ett litet privat destilleri i Skottland och så vidare. Varje gång flaskan förekommer i bild är man noga med att ha etiketten vänd från kameran. Men inte nog med att jag känner igen flaskans form, det går alldeles utmärkt att konstatera att de - liksom jag gärna gör - dricker Bruichladdich även om etiketten är spegelvänd.

(Biopremiär 17/2)