Bio: Shame

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Den unge (född 1977) tysk-irländske skådespelaren Michael Fassbender verkar ha kommit från ingenstans, men snacka om genombrott. Killen blev inte bara en flavor of the year, tvärtom har han gjort sig känd som en robust karaktärsskådespelare som inte drar sig för att medverka i både superkommersiella blockbuster, som X-MEN: FIRST CLASS, och smalare - betydligt smalare! - filmer som den här. Dessutom har han, till skillnad från Ryan Gosling som också är överallt, ett bra, manligt ansikte.
SHAME är en film av Steve McQueen - en man som verkligen borde skaffa sig ett artistnamn, så att man slipper lägga till "nej, inte den döde filmstjärnan!". Jag har inte sett McQueens förra film, debuten HUNGER, även den med Fassbender, men den rönte stor uppmärksamhet på festivaler när den kom.
Det tog ett bra tag innan jag kopplade att SHAME utspelar sig i New York. The British Film Councils logga är det första som dyker upp. McQueen är engelsman. Carey Mulligan, som har den kvinnliga huvudrollen, är också från England. Och filmfotot år murrigt, grynigt, blågrått och för tankarna till brittisk independentfilm. Miljöerna är neutrala. Först under ett längre samtal en bit in i filmen hörde jag att de ju faktiskt pratar med amerikansk accent. Märkligt. Jag undrar om detta är meningen. För SHAME skulle kunna utspela sig i princip var som helst.

Fassbender spelar Brandon, som verkar vara en hyfsat normal och sympatisk man, med ett bra jobb. Han är framgångsrik. Han lever ensam i en flott men klinisk lägenhet; stora vita ytor, få prylar, inget personligt. Men det är något udda med Brandon; hans beteende, hans hem, hans blick, och tankarna går osökt till AMERICAN PSYCHO. Brandon är sexmissbrukare. Av stora mått. Han inte para konsumerar mängder med porr, han ligger ofta med prostituerade. Däremot har inga inga kärleksrelationer, äkta känslor klarar han inte av.
Men så dyker Brandons yngre syster Sissy (Mulligan) plötsligt och oväntat upp (och på ett bisarrt sätt). Sissy är en trasig själ, självdestruktiv, Brandons direkta motsats på många plan. Men hon är duktig på att sjunga jazz, och Brandon tar med sig sin vidrige chef på ett framträdande, som slutar med att chefen raggar upp den lättövertalade Sissy.
Sissys uppdykande innebär mycket, men framför allt börjar Brandon att inse att han nog trots allt är sjuk, att han inte kan bete sig som han gör.

Någonstans är nog SHAME en sexvariant av AMERICAN PSYCHO. Dock utan satir och de drag av thriller eller skräck som Bret Easton Ellis story innehåller. SHAME innehåller förvisso en gnutta humor, men det är ett väldigt mörkt och skitigt drama. Besatthet, uppgivenhet, vilsenhet. Brandon kan tyckas vara en ganska vidrig och tragisk person, men hans chef visar sig vara en långt värre människa. Denne är gift och har familj, men utnyttjar sina pengar och makt för att få det han vill. Hans grabbiga beteende på krogen är precis det beteende jag - och de flesta, hoppas jag - avskyr.
McQueens film har blivit känd för att vara "vågad". Och jo, tack, det är den. Det dröjer inte länge innan vi får se Michael Fassbender traska runt näck i sin lägenhet. Och herregud, han har ett fullkomligt enormt organ! Han ser ut att vara tecknad av Richard Corben! Hädanefter får man väl referera till honom som "hästkuken". McQueen verkar fascinerat av denna dolme, eftersom han ofta filmar sin stjärna så att vi tydligt ska se utrustningen. Vi får till och med se honom kissa. I realtid.

Men Carey Mulligan är inte sämre, hon är helnäck i sin första scen. Och de flesta av filmens övriga kvinnor visas upp utan kläder. Det bjuds på flera hyfsat grafiska sexscener, varav en homosexuell, hela tiden helt utan känslor. Förutom vid ett tillfälle - men då får akten avbrytas, eftersom Brandon inte klarar av det; han har känslor för tjejen.
Det här är långtifrån en upplyftande film, men Michael Fassbenders insats är något alldeles otroligt stark. Precis som filmen. Den är ganska långsam, trampar ibland vatten, och jag vet inte om jag har lust att se den igen, men det är en jävligt stark film det här, väldigt svår att glömma. Och självklart gör även Carey Mulligan bra ifrån sig - som vanligt.

(Biopremiär 6/12)