Bio: Pojken med cykeln

Foton copyright (c) Folkets Bio

Då var det dags för franskt igen - höll jag på att skriva. Fast det gäller nog mest språket. Det här är bröderna Dardennes senaste film, och de är ju belgare. Liksom dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, Cécile de France, som inte alls är från Frankrike. Fast filmen är en belgisk-fransk-italiensk samproduktion.

Thomas Doret spelar tolvårige Cyril, en grabb som mår allt annat än bra. Hon bor på ett fosterhem, hans slarver till farsa har stuckit och vill inte ta hand om honom. Självklart beter sig Cyril på väntat sätt: han är en asocial och lynnig ungjävel - och jag kände omedelbart att jag ville vrida nacken av honom. Bara hans uppsyn fick mig att bli förbannad på honom.

När Cyril i början av filmen rymmar från skolan för att försöka leta reda på sin älskade cykel som farsan haft hos sig, råkar han på hårfrisörskan Samantha (de France), en kvinna som själv skulle behöva en frisör; vad är det där för jävla kärringfrisyr från 80-talet? I vilket fall, Samantha lyckas snart fixa fram cykeln och snart bestäms det att Cyril ska få vara hos henne över helger.

Cyril spenderar dagarna med att cykla omkring, han letar upp sin farsa, men det leder ingenvart, han bråkar och slåss med jämnåriga, han bråkar med Samantha och hennes pojkvän, han lär känna en småkriminell yngling, vilket förstås leder till dåligheter. Filmaffischen ger intryck av att det här är en trevlig film om glada människor som cyklar på den vackra kontinentala lansbygden, men bilden (se överst i denna recension) kommer från en av slutscenerna. Jodå, det uppstår ett visst hopp på slutet.

... Men dessförinnan är det mest mörker. Jag kan inte påstå att jag tillhör bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes anhängare. De jobbar i en genre jag inte är förtjust med. Och så är fallet även här. POJKEN MED CYKELN är väldigt välspelad. Pojken känns realistisk. Jag är hemligt förälskad i Cécile de France (fast den där frisyren går fetbort). Men på det hela tycker jag att det är lite poänglöst, vi har sett sådant här förr - och jag vet inte riktigt varför jag ska se det här på bio. Eller på TV. Jag tyckte att filmen var rätt tråkig, jag tittade på klockan flera gånger. Jag irriterade mig också en aning på den handhållna kameran, som skakar lätt i scener där den ska vara stilla.

Visst blev jag på något sätt engagerad i filmen, så tillvida att jag blev förbannad på Cyril. Men det innebär ju inte mer än att även jag kan komma på mig med att dansa till musik jag egentligen avskyr.

Mackorna de äter i filmen ser goda ut och i Belgien är visst bilarnas nummerplåtar röd och vita.

POJKEN MED CYKELN kommer att hyllas av mina kollegor, men det struntar jag i.

(Biopremiär 13/1)