Foton copyright (c) Scanbox
Jag har alltid varit svag för filmer om film; filmer om filminspelningar. Nej, jag är väl inte så förtjust i filmer om autentiska, levande eller döda skådespelare, det är skapandet jag är intresserad av. Därför är jag lite mer positivt inställd till MY WEEK WITH MARILYN än många andra, jag noterar ganska ljumma recensioner utomlands, främst i England - detta är för övrigt en engelsk-amerikansk samproduktion i regi av engelsmannen Simon Curtis.
Eddie Redmayne spelar 23-årige Colin Clark, som inget hellre vill än jobba med film. Tack och lov kommer han från ett fint, rikt hem och på en tillställning har han träffat Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) och dennes hustru Vivien Leigh (Julia Ormond), vilka lovat honom jobb på någon inspelning i framtiden.
Den kvinnliga huvudrollen mot Olivier ska - förstås - spelas av Marilyn Monroe (Michelle Williams), som anländer tillsammans med sin make, den uppburne författaren Arthur Miller (Dougray Scott). Inspelningen går dock inget vidare, eftersom det visar sig att det är extremt besvärligt att arbeta med Monroe, som dels har fått för sig att hon ska köra med method acting, och därför har med sig Paula Strasberg (Zoë Wanamaker) som coach, och dels går på alla möjliga sorters piller. Laurence Olivier sliter sitt hår när Monroe konstant är flera timmar försenad och konstant glömmer sina repliker.Colin har börjat uppvakta den näpna garderobsflickan Lucy (Emma Watson), men hans liv förändras radikalt när den djupt olyckliga och osäkra Marilyn Monroe fattar tycke för honom och vill spendera så mycket tid som möjligt med honom medan Arthur Miller rest hem till USA. Colin blir förstås förälskad i filmstjärnan, men självklart kommer romansen inte att hålla.

Den svaga länken i MY WEEK WITH MARILYN är Michelle Williams. Jag köper henne inte riktigt som Marilyn Monroe, trots porträttlikhet i vissa vinklar. Det känns mest som om hon spelar Monroe, imiterar Monroes manér - hon är inte riktigt Marilyn Monroe. Monroe gjorde ju ofta något konstigt med överläpparna när hon pratade, och detta göra Williams för jämnan, vilket ser onaturligt ut. Dessutom låter hon ibland som en polsk immigrant när hon pratar.
Men i övrigt är detta en riktigt underhållande och gullig kärleksfilm som bygger på Colin Clarks memoarer, vilka publicerades 1995. Curtis går inte på djupet med Marilyn Monroes problem; hennes missbruk och psyke, utan romansen får hamna i fokus. Det är trevligt mest hela tiden. Ibland dessutom riktigt roligt. Inte blir det sämre av alla utmärkta skådespelare som medverkar, förutom de ovan nämnda hittar vi även Judi Dench och Derek Jacobi, och många andra.
En lite lustig detalj är rollfigurernas och skådespelarnas åldrar. Monroe ska vara 30 i filmen, och Williams var 31 när filmen gjordes, medan Eddie Redmayne fyllde 30 häromdagen. I en scen säger Vivien Leigh att hon är 43. Julia Ormond, som spelar henne, är 47 men ser i filmen ut som 65! Och lilla rara Emma Watson har hunnit bli 21, men ser fortfarande ut att vara 15.
I vilket fall: jag är generös med betyget här. Tjoflöjt!
(Biopremiär 13/1)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar