Bio: Lejonkungen 3D

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är bara ett par månader sedan LEJONKUNGEN släpptes på Blu-ray och DVD. Då recenserade jag filmen i Nya Upplagan, och min korta text löd så här:

"Tro’t om ni vill, men jag har aldrig tidigare sett Lejonkungen. Jag såg den aldrig på bio 1994, jag såg den aldrig på video eller DVD. Ärligt talat lockades jag aldrig att se den, den verkade lite vissen, platt animerad - och jag avskydde den fruktansvärda sången “Hakuna Matata”, som inte gick att undvika.
    Efter att nu ha sett den, så … Nja. Jag är väl inte så imponerad. Förvisso är jag förespråkare för traditionell tecknad film framför dagens plastiga 3D-animationer, men det är ju den livfulla stilen och känslan från 40- och 50-talen jag gillar. LEJONKUNGEN ser så platt och trist ut som jag föreställde mig. Och musiken av Tim Rice och Elton John är hemsk. Detta innebär att jag aldrig riktigt engageras av storyn om Simba. Däremot är LEJONKUNGEN bättre än många Disneyfilmer som följde åren därpå, som POCAHONTAS (Argh!) och TARZAN (Huga! Dubbelt huga tack vare Phil Collins-tortyren)."

Nu har filmen plötsligt gått upp på bio på nytt. I 3D. Så nu har jag sett filmen på bio för första gången. Och förutom att filmen nu fått en tredje dimension (nåja), så var det inte samma version jag såg. När jag klämde DVD:n såg jag den förstås med originalröster på engelska - och jag snabbspolade sångnumren. Det gick inte att snabbspola på bio, så jag fick allt stå ut med de vissna sångerna. Däremot är den svenska dubbningen inte helt oäven - rättare sagt, Rikard Wolff, som gör det ondskefulla lejonet Scar, gör att filmen känns lite grann som en gammal klassisk Disneyfilm; han låter som till exempel prins John i ROBIN HOOD (förvisso inte en av Disneys större klassiker, men ändå).
Men jag kan inte påstå att filmen är speciellt rolig; det finns inte mycket att skratta åt, och på många sett är LEJONKUNGEN något av en Best Of baserad på tidigare succéer, de olika inslagen känns hämtade från främst DJUNGELBOKEN.

3D:n? Njä, den är inte mycket att hänga i julgranen. Det ser mest ut som olika utskurna pappbitar som ställts framför varandra de gånger 3D:n gör sig påmind, och det är sällan.
Själva visningen var dock intressant. Jag inbillar mig att de flesta ungar och barnfamiljer redan sett LEJONKUNGEN - åtskilliga gånger - och att den nya DVD-utgåvan låg i många av fjolårets julklappspaket. Ändå var det fullsatt på den eftermiddagsvisning jag bevistade (filmen pressvisades inte). Många barnfamiljer. De blev till att se filmen med besynnerlig audio commentary. Tio minuter in i filmen sa en liten unge "Nu börjar filmen!". En kvart senare sa samma unge "Nu börjar filmen!". En annan unge sa "Det är mörkt, kan du inte säga till att de tänder?". En tredje unge sa mot slutet "Men där är ju Simbas pappa!" varpå föräldern sa "Nej, det är ju Simba som blivit stor.".
Under den sista halvtimmen hördes plötsligt skrik från en av de bakre raderna. Spädbarnsskrik. En kvinna hade tagit med sig sin bebis på visningen! Hallå? Hur korkad får man vara? Jag är förvånad över att personalen släppte in kvinnan med ett spädbarn i barnvagn. Dels har ju ungen inte det minsta utbyte av ett biobesök och det är väl knappast bra för en bebis att sitta i ett mörkt rum med högt ljud och flimrande duk (om ungen försetts med 3D-glasögon vet jag inte). Och det är oansvarigt mot övriga i publiken. Det är illa nog med den vanliga snackande och SMS:ande publiken, en skrikande och jollrande bebis gör det inte bättre.

 


(Biopremiär 6/1)