Expressen den 29 november 1995

2012 håller på att ta slut - och jag sliter febrilt med att summera bioåret, det vill säga göra den där listan jag gör varje år med samtliga biopremiärer jag recenserat. Men för att ni inte ska bli utan blogginlägg idag, slänger jag upp den här gamla videokrönikan ur expressen, min femtonde. Den handlar om Lance Henriksen - en herre som bara blivit än mer aktiv sedan jag skrev texten. Lite för aktiv.
Den där festivalen i Köpenhamn jag nämner på slutet var en kul grej. Det var Jack Stevenson som höll i den.

Lance lyfter trista rullar

Häromveckan satt jag och tittade på den amerikanska thrillern "Baja", som av någon anledning fått den svenska titeln "Hitman" (Scanbox).

En medioker och halvtrist film, med ett fantastiskt undantag - LANCE HENRIKSEN som hitmannen.

Henriksen är fullkomligt lysande och har dessutom försetts med rätt kul repliker. Samtidigt slog det mig att det är på tiden att någon belyser denne pålitlige skådespelare.

LANCE HENRIKSEN ÄR en av alla dessa skådespelare vars ansikte många känner igen men inte kan placera. Om man inte är vän av så kallade genrefilmer, där Henriksen är en kultfavorit.

Hans födelseår är osäkert - uppgifterna varierar mellan 1940 och 1947. Jag gissar på det förstnämnda, med tanke på hans minst sagt härjade ansikte. Innan han började skådespela var han sjöman - och ej läs- och skrivkunnig. Bara det gör ju honom till en hjälte.

Så började han spela teater i en off-off-off Broadway-uppsättning 1971, innan han året därpå fick sin första filmroll i något som hette "It ain"t easy".

Därefter har det rullat på. Henriksen medverkar i högvis med filmer per år, många av dem med låg budget, och de flesta kommer enbart ut på video. Henriksen tillhör de få som kan lyfta en film alldeles oerhört med sin blotta närvaro. Okej, Albert Pyuns "Knights" (90 minuter slagsmål mellan cyborgs) var nog ett hopplöst fall redan från början, vilket väl även gäller för 1984 års megaskräpiga, men kul, "Savage dawn" (med motorcyklar, taffliga slagsmål, topplessbrudar, en catfight, en skäggig dvärg i cowboyhatt, musik av Pino Donaggio, och ett all star cast: Richard Lynch, Karen Black, Bill Forsythe och George Kennedy i rullstol).

Även med i "stora" filmer

Den gode Lance har medverkat i mindre roller i ett flertal "stora" filmer, som "En satans eftermiddag" (redan 1975, så då borde han väl ha lärt sig läsa), "Prince of the city", "Närkontakt av tredje graden", "Damien - Omen II", och i filmen där jag lade märke till honom på riktigt första gången; "Terminator", där han var trött polis.

Mest känd är han nog som den snälle androiden Bishop i "Aliens", ni vet han som får så grava problem med underlivet mot slutet av filmen. Bishop är en ganska stor roll, och när Henriksen får riktigt stora roller är det oftast som skurk, som i Walter Hills "Johnny Handsome", eller i tjofaderittanfilmen "Stone cold" - och vem minns väl inte hans fantastiske fuling i John Woos "Hard target", i vilken han sprängs i bitar av Van Damme (för övrigt är Van Damme en fjönt enligt Henriksen).

Jojomen. Så långt Lance Henriksen - en man som borde få en stjärna (eller varför inte två?) på Hollywood walk of fame.



THE BIG B-FILM ADVENTURE SHOW

Ni som bevistade Stockholms filmfestival, missade denna betydligt intressantare festival som hölls i Köpenhamn. Vad sägs om...

"MOTOR-PSYCHO", "FASTER PUSSYCAT! KILL! KILL" och "BLACK SNAKE" Tre filmer av Russ Meyer! Sex! Våld! Mopeder! Stora bröst! Tura Satana! Go-go-dancing!

"VILLAGE OF THE GIANTS" av Bert I Gordon. Beau Bridges och hans elaka tonårskompisar dansar go-go, förvandlas till jättar, och dansar go-go igen - i slow motion.

"HIGH SCHOOL CONFIDENTIAL" Antiknarkfilm med Russ Tamblyn, Mamie van Doren (Yes!), Michael Landon, Jerry Lee Lewis, Charles Chaplin Jr och Jackie Coogan.

"VIVA LAS VEGAS" Elvis sjunger och kör bil, Ann-Margret lagar mat.

...Samt "MACK", "HELLS ANGELS ON WHEELS", "DRILLER KILLER", "THE TINGLER" med flera.

TOPPRAFFEL! sörjer: Harry Carey Jr.

Det börjar bli alltmer tunnsått bland de gamla legenderna. De där som liksom alltid funnits. De som började dyka upp på film redan under 1900-talets första hälft. Som Harry Carey Jr., en karl som filmdebuterade 1946. Förvisso trodde jag att Carey Jr. redan var död sedan länge - men ändå! Först nu har han hängt av sig cowboyhatten, 91 år gammal.
Harry Carey Jr. tillhörde John Fords fasta skara skådisar som återkom i film efter film, något som innebar att Carey Jr. medverkar i en lång, lång rad filmklassiker.

Harry Carey Sr. var westernhjälte på stumfilmstiden och sonen hette egentligen Henry i förnamn. Jr:s första klassiker torde vara Howard Hawks RED RIVER, som kom 1948. Den första John Ford-filmen blev LARM ÖVER PRÄRIEN (SHE WORE A YELLOW RIBBON), och därefter rullade det på med, tja, vad ska jag välja ur den digra filmografin? Okej: NIAGARA, GENTLEMEN PREFER BLONDES, FÖRFÖLJAREN (THE SEARCHERS, alltså), INDIANERNA, BILLY THE KID VS. DRACULA (!), TRINITY KLIPPER TILL IGEN och MANNEN FRÅN ÖST med Terence Hill, Walter Hills DE LAGLÖSA, GREMLINS, MASK, CHERRY 2000, EXORCISTEN III, TILLBAKA TILL FRAMTIDEN III och TOMBSTONE.
Till detta kommer en oräknelig mängd roller i TV-serier, varav de flesta är vilda västern-serier som KRUTRÖK och HAVE GUN WILL TRAVEL.

HARRY CAREY JR.

1921 - 2012

R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: Cliff Osmond

Cliff Osmond har dött, 75 år gammal. Jaha? Och vem är det?
Osmond är ännu en av de där amerikanska rävarna som medverkat i hur många filmer och främst TV-serier som helst, utan att man lagt hans namn på minnet. Ett känt ansikte som dök upp lite varstans och en kille som främst var verksam som "acting coach", som det heter.
Mest känd är Cluiff Osmond för sitt samarbete med Billy Wilder, han medverkade i fyra Wilder-filmer: STORSVINDLARNA, IRMA LA DOUCE, KYSS MEJ, DUMBOM och STOPPA PRESSARNA! (med Charles Durning, som ju också gick bort i julhelgen).

Vidare har vi sett karln i DR KILDARE, THE TWILIGHT ZONE, THE UNTOUCHABLES, HOGANS HJÄLTAR, LÄDERLAPPEN, IRONSIDE, THE ODD COUPLE (mot Jack Klugman, som ju också gick bort i julhelgen), KRUTRÖK, THE SIX MILLION DOLLAR MAN, LARMET GÅR, DEN OSYNLIGE MANNEN, KOJAK, STARSKY & HUTCH, RHODA, PAR I HJÄRTER, KNIGHT RIDER och MORD OCH INGA VISOR - för att bara nämna sjutton av hur många serier som helst.
Han var också med i den fina filmen INVASION OF THE BEE GIRLS mot William Smith.

CLIFF OSMOND

1937 - 2012

R.I.P.

Bio: Damsels in Distress

Foton copyright (c) Sony Pictures
Stopp och belägg! utbrister vän av ordning. Det var längesedan DAMSELS IN DISTRESS hade biopremiär.
Stopp och belägg! utbrister en annan vän av ordning. DAMSELS IN DISTRESS går ju inte upp i Malmö!
Just det. Whit Stillmans senaste film hade svensk biopremiär i november, men den har ännu inte gått upp i Malmö. Jag har ingen aning om filmen faktiskt kommer att gå upp här. Själv såg jag den i augusti och eftersom det snart är dags för mig att summera årets biopremiärer, tänkte jag att det är lika bra att drämma till med en recension av filmen medan det ännu återstår ett par dagar av året.
...Problemet är bara det att jag alltså såg filmen i somras. Den gjorde inget större intryck på mig. Jag minns att jag då kom fram till att jag skulle sätta en tre i betyg, men jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket av vad filmen handlar om och vad som händer. DAMSELS IN DISTRESS fick ganska ljum, lommevarm och till och med fesjonken kritik när den gick upp på bio, men nu ser jag att åtminstone en tidning (var det Metro?) hävdar att det är en av 2012 års bästa filmer.
Nej, det är den inte.

I en extremt stiliserad film med stiliserade miljöer och rollfigurer, och stiliserad dialog, är Greta Gerwig och några andra söta töser på ett college måna om studenternas psykiska hälsa. De driver ett center för att förhindra självmord och kommer med diverse bisarra råd.
En ny tjej anländer till skolan och det här tjejgänget tar henne under sina vingar för att lära henne hur man klär sig, talar och uppför sig. De upplever några romanser med killar. Och de försöker dra igångn en ny dansfluga.
Jag upprepar: jag minns inte så mycket av den här filmen. Jag kan inte skriva så mycket mer. DAMSELS IN DISTRESS är snygg och småkul, men lite för arty och off-beat för sitt eget bästa. Lite för teatral. Inte riktigt så cool som den vill vara.
Hyfsad underhållning. Inte mer.
Men töserna är söta.

(Biopremiär 30/11)

Bio: Hitta Nemo 3D

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag har inte sett Pixars HITTA NEMO sedan den hade premiär 2003, men jag kommer ihåg den som väldigt rolig. Nu har den gått upp på bio på nytt, konverterad till 3D, vilket innebär att jag varit iväg och sett filmen igen - på en ordinarie visning, eftersom den inte pressvisades.
Hmm. Jasså? Var det inte roligare än såhär? Jag måste säga att jag hade för mig att HITTA NEMO var långt mycket roligare än den visade sig vara så här nio år senare. Nej, missförstå mig rätt. Det är fortfarande en bra film, en rolig film; den tillhör Pixars toppskikt. Men jag skrattade inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra.
En grej som kanske är det som drar ner helhetsintrycket, är det faktum att filmen handlar om fiskar. Varelser vars kroppar inte kan göra så mycket mer än simma omkring. Ansikten med stjärt. Det blir förstås lite begränsat.

Konverteringen till 3D är dock utmärkt och filmen funkar betydligt bättre än förra årets 3D-konvertering från Disney; LEJONKUNGEN. Men så har ju HITTA NEMO aldrig varit en traditionellt animerad, platt tecknad film. Själva handlingen har man inte mixtrat med. Ensamstående och nyblivne fiskfarsan Marlin slår sig samman med den förvirrade Doris för att hitta sonen Nemo, som försvunnit. Nemo befinner sig i ett akvarium hos en tandläkare i Sydney. Scenerna hos tandläkaren är de bästa, och roligast är fiskmåsarna, som hela tiden skränar "Min! Min! Min! Min!".
Det var ganska intressant att betrakta ungarna i publiken. Några av dem var alldeles för små. Vad tänker föräldrar på? En del ungar levde sig in i filmen. Några andra kommenterade allt precis hela tiden. Ett flertal tröttnade på att sitta stilla efter en halvtimme och började att leka och springa omkring.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Mammas pojkar

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Disneys anledning till att inte pressvisa Ulf Malmros' nya film MAMMAS POJKAR i Malmö var så långsökt och jönsig att ni inte skulle tro mig, så jag struntar i att redogöra för den här (och fortsätta att misstänka att de helt enkelt inte kände för att betala biografpersonal för att köra filmen för oss). Men i och med att filmen inte förhandsvisades, råkade jag utsättas för ett par recensioner innan jag såg den. Jag försökte låta bli att läsa texterna, men rubriker och betyg gick inte att undvika. Recensionerna var inte vidare positiva. Tvärtom - till exempel drog Aftonbladet till med ordet "kass".
Kass?
Jamen kom igen, det är ju Ulf Malmros. Inget namn man förknippar med "kass". Precis som svenska filmkritiker i allmänhet verkar utgå ifrån att en ny film av Jan Troell eller Lars Von Trier är Bra (per automatik bra), utgår jag ifrån att en ny film av Ulf Malmros är Bra. Jag brukar anse att han är den intressantaste svenske regissören just nu. Eller de senaste tio-femton åren. Han besitter en humor, lekfullhet, stil, kompetens och approach som är väldigt ovanlig i det här landet. Nej, TJENARE KUNGEN var kanske inte så lyckad, men det var å andra sidan DEN BÄSTA SOMMAREN, SMALA SUSSIE och BRÖLLOPSFOTOGRAFEN - och jag följde hans besynnerliga TV-serier med stort intresse.

MAMMAS POJKAR skulle först heta BRÖDERNA HÅRDROCK, men det gick de riktiga Bröderna Hårdrock, som figurerade i en dokumentär från 90-talet, inte med på. Johan Östling och Björn Starrin är tvåäggstvillingarna Oden och Thor, som bor i en liten idyllisk ort i Värmland (Värmland i Trollhättan, läser jag i eftertexterna). De fyller 35, de jobbar på byns outlet och de är hårdrockare. Hårdrockare av det gamla gardet. Så metal de kan bli.
När den dryge stockholmsjäveln PG (Kjell Bergqvist) köper outleten och tvingar bröderna att inte bara bara jönsiga kläder med fluga, utan även att sitta i kassan ("Ett klassiskt homosexuellt bögyrke!"), säger de upp sig. Det är bara det att PG äger lägenheten bröderna bor i, så de kan inte bo kvar där. De tvingas flytta hem till sin överbeskyddande morsa; byns präst Gunilla (Lotta Tejle). En Curlingmorsa med stort C. Hon är hårt prövad, men ställer ändå upp till hundra procent. Oden och Thor dyrkar bandet Ludor, som nästan hade en hit 1984, och försöker anordna ett Ludorkonvent i byn - och Gunilla hjälper till.
Gunilla bor granne med PG och en del andra prominenta människor i byn, vilket ställer till med problem. Grannarna uppskattar inte hårdrocksbrödernas omogna beteende. I byn bor även lågstadiefröknen Jenny (Mia Skäringer), som båda bröderna kärar ner sig i. Oden lyckas få ihop det med henne, vilket Thor inte fattat, så han fortsätter att uppvakta henne på bisarra sätt. Gunilla försöker styra upp situationen genom att leta upp en lämplig partner till Thor - och hittar den tungsinta norska dödsmetallbruden Evil Bitch (Tuva Novotny).

Okej. Är MAMMAS POJKAR kass?
Nej.
Visningen jag var på var fullsatt, de flesta i publiken var vuxna, och det skrattades gott och hjärtligt. Vad Ulf Malmros har gjort är något slags ÅSA-NISSE I HÅRDROCKSFORM. Och här ska vi ju komma ihåg att Åsa-Nisse alls icke är det sämsta. Jag tittar hellre på Åsa-Nisse-filmer än mycket annat.
Nå - MAMMAS POJKAR når aldrig samma höjder som Malmros' tidigare filmer. Emellanåt är den märkligt avslagen. Filmen är lite spretig och ofokuserad, handlingen är tunnare än brukligt.
Men jag skrattade lik förbannat en hel del. Det var trivsamt. Kjell Bergqvist är skön när han sitter i en soffa och bara har på sig en ful jacka utan något inder; hans solariebruna mage väller ut. Oden och Thor ägnar sig åt en hel del jönsiga saker hårdrockare har en tendens att ägna sig åt - och då hör det till saken att jag förstås lyssnar en del på hårdrock jag med. Det är möjligt att jag hänfaller åt samma jönserier när andan faller på - men jag hade vett att klippa mig i tid.

Thor har ett städ på rummet, Lodurs maskot är ett brinnande foster, Evil Bitch är så bisarr att hon blir rolig, Mia Skäringer är också bra, här finns en fantastisk (och överraskande blodig) cat-fight, vilket det finns för lite av i svensk film, och vem kan motstå repliker som "Sluta kasta gifflar på mamma!"? I vanlig ordning har Malmros tagit fasta på vissa riktigt vissna företeelser i det svenska samhället. Som att Gunilla köper en tårta som heter Succétårta. Väldigt skojigt - och väldigt visset.
MAMMAS POJKAR är inte lika bra och rolig som jag hade hoppats på, men jag tycker ändå att den är helt okej - och till skillnad från de flesta andra, hyllade svenska filmer, kommer jag att se om MAMMAS POJKAR vad det lider. Kanske flera gånger. Till skillnad från till exempel ÄTA SOVA DÖ, som jag aldrig kommer att ens skänka en tanke på att se om. Varför skulle jag det?
MAMMAS POJKAR är inte kass, den är bara mindre vass. Och den är bättre än TJENARE KUNGEN.

(Biopremiär 25/12)

TOPPRAFFEL! sörjer: Jack Klugman

Charles Durning var inte ensam om att dö på julafton. Då satte även Jack Klugman tofflorna efter att ha hunnit bli 90 år gammal.
Nyhetsbyrån Stupido lät genast meddela att i och med Klugmans bortgång är nu alla tolv edsvurna borta. Det vill säga alla de som medverkade i Sidney Lumets klassiker 12 EDSVURNA MÄN från 1957. För väldigt många är tydligen Jack Klugman synonym med Quincy i TV-serien QUINCY ME, som fick 1976 till 1983. Själv har jag nog aldrig sett QUINCY - däremot har jag hört seriens ledmotiv, eftersom det brukar förekomma på samlingar med TV-signaturer.

Klugman TV-debuterade 1950 och precis som fallet var med många amerikanska skådisar av hans generation, följde en farlig massa roller i en farlig massa TV-serier varav de flesta är helt okända för mig som svensk. Bland de bekanta serierna hittar vi INNER SANCTUM, ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, KRUTRÖK, THE UNTOUCHABLES, THE TWILIGHT ZONE, THE FUGITIVE, I DREAM OF JEANNIE och THE LOVE BOAT. 1970 till '75 spelade han en av de två huvudrollerna i OMAKA PAR, TV-serien som byggde på långfilmen med samma namn, som i sin tur byggde på en pjäs av Neil Simon. Den här TV-serien känns bekant - gick den på svensk TV?
Jack Klugman gjorde sin sista roll 2010 i något som heter CAMERA OBSCURA.

JACK KLUGMAN

1922 - 2012

R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: Charles Durning

På julafton avled Charles Durning, 89 år gammal. Durning var en av alla de där robusta birolssskådisarna som verkar ha funnits i alla tider; de där som dyker upp överallt, som har ett välbekant ansikte och som oftast gör bra ifrån sig. Det är inte alltid man minns vad det heter - men just Charles Durning brukar man komma ihåg. En rejäl bit, typiskt irländskt utseende, han tillhörde ungefär samma liga som Joe Don Baker och Brian Dennehy. Före detta proffsboxare och veteran från andra världskriget. Ursprungligen scenskådespelare och det dröjde förhållandevis länge innan han fick sina första film- och TV-roller.

Durning medverkade i några TV-serier och obskyra långfilmer på 1950- och 60-talen, och 1970 dök han upp i Brian De Palmas lustiga HI, MOM!. Därefter rullade det på med tre, fyra, fem roller om året, både i långfilmer och TV-serier. Vi minns väl honom främst från De Palmas DJÄVULENS BLODSBAND (vilket SISTERS tydligen hette i Sverige), BLÅSNINGEN, Billy Wilders STOPPA PRESSARNA!, EN SATANS EFTERMIDDAG, MOT FORT HUMBOLDT, TIMMEN NOLL (en av de första filmer jag såg på video), den klassiska TV-rysaren DARK NIGHT OF THE SCARECROW, DET BÄSTA LILLA HORHUSET I TEXAS, TOOTSIE, SCARFACE (det blev flera filmer för Brian De Palma), bröderna Coens STREBERN och O BROTHER, WHERE ART THOU? och många andra.
Trots in höga ålder slutade han aldrig att jobba. Han medverkade i två filmer som släpptes under 2012, och enligt IMDb är ytterligare en film under inspelning.

CHARLES DURNING

1923 - 2012

R.I.P.