Bio: Simon & ekarna

Foton copyright (c) Dan Lausten/Nordisk Film

Så får den då premiär, Lisa Ohlins "skandalfilm" SIMON & EKARNA, baserad på Marianne Fredrikssons bästsäljande roman. Om jag läst boken? Tror ni verkligen att jag lockas att läsa en bok som heter "Simon & ekarna"? Låter ju otroligt träigt. Stureplansvarianten "Simon & stekarna" ger jag inte heller mycket för. Däremot skulle jag inte ha något emot den skånska köttfrossarversionen "Jöns & söndagsstekarna".

Skandalfilm? Hur menar jag nu? Jo, så här är det: en gång i tiden var Lisa Ohlin filmkonsulent. Björn Runge skulle regissera SIMON & EKARNA och fick ett Letter of Intent på först nio miljoner, en summa som senare höjdes till tio mille. Därefter hoppade Runge av. Ohlin ersattes som filmkonsulent av Lars G Lindström. Ohlin tog över regin av filmen - och Lindström gav den stöd på nytt, tolv miljoner. Turerna är betydligt fler i det här fallet, men självklart har bidragssoppan väckt ont blod hos många i filmbranschen.

Det blev en film till slut, en dyr historia tänkt att bli en blockbuster. Frågan är bara om den blir det utanför Sverige. Eller ens här.

Versionen jag såg i somras hade engelska förtexter. Första textskylten var felstavad. Om den version som nu går upp på bio har svenska förtexter vet jag inte, men det antar jag.

Nå, vad är det då vi får se?

Historien om en ung mans uppväxt i skuggan av andra världskriget. Lille Simon (Jonatan S Wächter, hm, varför har svenska barnskådespelare ofta så udda och högborgerliga namn?) bor i Göteborg med sina fattiga arbetarklassföräldrar. De häckar i en skabbig stuga och farsan (Stefan Gödicke, udda namn även där) knegar och har sig. Simon är en lillgammal typ som mest sitter i sin favoritek och läser böcker, något farsan inte tycker om - han vill att ungen ska bli en rejäl knegare han med, ingen högfärdig typ, och helst ska han kunna boxas som en redig karl. Men modern (Helen Sjöholm) är öm, förstående och kärleksfull. Fast hade jag haft en son som pratade som lille Simon hade jag också blivit orolig.

Simon börjar på en skola för högfärdiga, något farsan absolut inte tycker om. På skolan lär Simon känna en judisk pojke, de blir bästa vänner och tillbringar mycket tid i det judiska hemmet. Föräldrarna är tyskar och farsan driver en bokhandel. Gott om pengar har de också.

Sedan växer Simon upp till Bill Skarsgård och fortsätter att bråka med sin ofta avigt inställda far, men ibland är de sams, men det uppskattas inte att Simon lyssnar på klassisk musik. Och inte accepteras gåvor och pengar från den rike tysken.

Simon upptäcker kärleken, men han upptäcker även att han kanske inte är den han tror han är, så han reser iväg för att ta reda på sitt ursprung.

SIMON & EKARNA försöker vara episk, men den känns förhållandevis minimal. Vart gick alla pengar? Scenerna från 1940-talets Göteborg inskränker sig i stort sett till en gata samt några fasader; skolan och lite annat. Merparten av filmen utspelar sig i det fattiga hemmet. De "påkostade" scenerna med flygplan och tyska soldater och annat är få.

Vad värre är, är att filmen känns som ett sammandrag av en TV-serie. Vissa rollfigurer som spelar viktiga roller i Simons liv medverkar alldeles för lite för att man ska bry sig. Ofta blir det klyschigt och överdrivet, Simons farsa spyr ur sig övertydliga repliker, och den av allt att döma utbredda antisemitismen i Sverige, som är viktig för filmens handling, tar man inte heller vara på - bland annat på grund av det hoppiga berättandet. Emellanåt, när det är tänkt att vara väldigt dramatiskt eller till och med tragiskt, kom jag på mig med att sitta och fnissa lite.

Filmfotot är snyggt på det där typiska svenska sättet. Vykortsbilder men återhållsamt. Påkostad filmmusik, men inte särskilt minnesvärd. Skarsgård har inte många ansiktsuttryck, men Jan Josef Liefers som den judiske bokhandlaren är riktigt bra.

Hur filmen står sig jämförd med romanen har jag förstås ingen aning om, men jag tycker mest att SIMON & EKARNA är småtrist och ointressant.

(Biopremiär 9/12)