Bio: Molly och Julmonstret

Foton copyright (c) Folkets Bio

Ännu en gång har jag sett en så kallad Knattefilm. Den här gången en svensk animerad film av Michael Ekblad och Ted Sieger. Okej, svensk-tysk stämmer bättre.

Lilla Molly Monster bor med familj och vänner i något konstigt bergslandskap. De verkar inte ha hus, utan har alla möblerna utomhus. Trots att det är snö.

Det går mot jul, men i monsterlandet tror man inte på jultomten, utan på julmonstret. Molly och hennes bästis, den mekaniska leksaken Edison, beger sig ut för att hitta julmonstret. Vilket de lyckas med. Det är en stor varelse täckt av stjärnor. Julmonstret är snällt och hjälper Molly och Edison hem igen. Färgglada lampor tänds, alla sjunger och så är det slut. Julstämning saknas helt och hållet.

Jag vet inte. Jag är kanske dum i huvudet. Men jag begrep inte riktigt den här filmen. Visst. Jag är 40 år för gammal. MOLLY OCH JULMONSTRET riktar sig till barn som precis lärt sig gå. Men ändå. Det här är ju bara ... konstigt.

Filmen varar i 35 minuter, men känns ändå en halvtimme för lång. Världens simplaste och tunnaste story har dragits ut rejält. Figurerna ser väl lite skojiga ut, men äventyret och upptågen är inte kul. Antar att målgruppen kommer att skratta när monstren trillar av kälkar.

Molly pratar finlandssvenska. Ingen annan pratar finlandssvenska. Inte hennes föräldrar heller. Är Molly adopterad?

Som så ofta när det gäller barnfilm för de allra, allra minsta kan jag inte betygsätta det här. För även om jag själv tycker att det är skittråkigt kan ju telningarna mycket väl uppskatta filmen. Och om inget annat är det färgglatt.

Men en korvmacka kan väl filmen få.

(Biopremiär 3/12)