Bio: This is Not a Film

Foton copyright (c) Folkets Bio
THIS IS NOT A FILM smugglades till filmfestivalen i Cannes på ett USB-minne inbakat i en kaka. Dess upphovsman sitter nämligen i husarrest i Teheran.
... Och detta är väl det mest intressanta med den här filmen.
Den iranske regissören Jafar Panahi är belagd med ett tjugoårigt yrkesförbud och får inte lämna landet. Eller sin lägenhet. Där har han suttit sedan december förra året. Han har även en rättegång framför sig.
Så kan det gå om man gör obekväma filmer i Iran. Även om de verkar vara jävligt tråkiga. Vi får se ett par klipp ur karlns filmer. De verkar inte vara något vidare.
Men man kan väl inte påstå att det går nöd på karln. Stackars Jafar bor nämligen i en stor lyxlägenhet. Hans familj är inte hemma och han dokumenterar sitt liv. En kollega kommer på besök och hjälper till att filma.
Jafars senaste filmmanus är en skittråkig historia som blir inlåst i sitt hus. Han fick inte tillstånd att spela in filmen, men istället försöker han i denna dokumentär återge manuset, läsa högt och berätta vad det hela ska gå ut på. För att göra det begripligare ritar han upp flickans rum med hjälp av tejp på en matta. Det blir lite DOGVILLE. Fast Jafar avbryter sin story ganska snart, eftersom han inser att det var en dum idé. Det tackar jag för. Filmidén sög.
Jafar sitter i sin soffa. Du kommer familjens iguana och klättrar på honom. Jafar säger till iguanan att den har vassa klor!

En granne ringer på och frågar om Jafar kan passa en liten hund. Hunden skäller som fan och Jafar tackar nej.
Därefter börjar Jafar att med sin iPhone videofilma sin kollega. Men kollegan ska gå hem. Snart ringer det dock på dörren igen. Det är en snubbe som ska hämta soporna i huset. Jafar intervjuar sophämtaren i hissen.
Slut.
Just det, det är visst något slags firande på gång också. Folk skjuter upp raketer när mörkret fallit. Men redan dessförinnan knallar det lite då och då ute på gatan. Är det skjutvapen? Sirener hörs.

THIS IS NOT A FILM har verkligen en passande titel. Nej, det här är ingen film. Jösses, ska folk betala för att titta på det här?
Vissa delar av Jafars verk kan vara bland det tråkigaste jag någonsin sett. Jag menar, vem fan vill betala 90 spänn för att se en medelålders gubbe sitta vid ett köksbord och bre mackor och prata i telefon?
Emellanåt blir det nästan lite intressant. Men bara nästan. Poängen med den här filmen är hur den gjordes och hur den hamnade på bio, inte dess innehåll. För den har inget innehåll. Fast jag gillade eftertexterna. Varför filmen ingick i den officiella serien i Cannes förstår jag inte. Fast å andra sidan, det här är en typisk festivalfilm. Och eftersom den är från Iran tycker folk att den är intressant och ängelägen.
Nå. Hur betygsätter jag det här? Det gör jag inte, eftersom det inte går.

THIS IS NOT A RATING

(Biopremiär 4/11)