Bio: Oslo, 31 augusti

Foton copyright (c) TriArt Film
Så får den då svensk biopremiär, den ganska hypade OSLO, 31 AUGUSTI av "den andre Trier"; den danskfödde, norske regissören Joachim Trier, som tydligen är släkt med Lars von Trier på långt håll. Detta är hans andra långfilm efter debuten REPRIS från 2006, som jag dock inte sett.
OSLO, 31 AUGUSTI utsågs till bästa film på Stockholm Film Festival häromveckan, där den också fick pris för bästa foto. Trots detta kan jag inte påstå att jag såg fram emot att se filmen - kanske på hrund av att titeln låter lite avskräckande. De senaste åren har det kommit en del trista arthousefilmer med datum i titlarna. Apropå det, så har vi ju ännu inte fått se skräckfilmen 11-11-11 här i Sverige.
King vid gränspolisen, var var jag? Jo, i Oslo. En stad jag inte varit i sedan 1995, då jag och en kompis genade över ett torg och blev uppvakta av en kvinna från ett filmbolag. De höll på med en inspelning i närheten och behövde två killar till en scen och tydligen passade vi perfekt utseendemässigt. Tyvärr föll det på att vi pratade skånska. Tror jag.
Det första som slår mig när Triers film börjar, är hur oerhört likt Sverige Oslo är - och i en intervju med TT Spektra påpekar Trier själv detta faktum, och hoppas att filmen bland annat på grund av detta ska gå hem bättre här, vi har ju annars svårt för norsk film.

Anders Danielsen Lie (som ser märkligt bekant ut trots att jag aldrig sett honom förr) spelar Anders, en före detta narkoman som bor på ett behandlingshem. Anders kommer från en välbärgad medelklassfamilj och han verkar röra sig i fullkomligt "normala" miljöer, men någonstans har det gått snett för honom.
I början av filmen försöker han ta livet av sig på ett ganska ambitiöst sätt, dömt att misslyckas. Han försöker dränka sig i en sjö och håller en tung sten i famnen. Det går inte så bra, så han återvänder till den idylliska villan där hemmet är inhyst.
Den här dagen har han permission och ska in till stan för att gå på en anställningsintervju på ett trendigt magasin. Han tänker även passa på att träffa några gamla vänner, vilket han gör. Han berättar för en gammal kompis att han funderar på att ta livet av sig, han får veta att hans syster är orolig för honom, och så hamnar han på en fest - och hela tiden står det klart att detta är något slags Golgatavandring. Ett tag trodde jag att detta skulle vara något slags variant av "An Occurance at Owl Creek Bridge", det vill säga att Anders verkligen dör i inledningen, men riktigt så är inte fallet. Däremot bygger berättelsen löst på en roman från 1930-talet av Pierre Drieu La Rochelle, som Louis Malle filmatiserade redan 1963 som TAG MITT LIV.

OSLO, 31 AUGUSTI är utomordentligt välspelad. Nu är jag förstås inte karl nog att avgöra huruvida agerandet låter naturligt i norska öron, men jag uppfattar det hela som väldigt realistiskt och långt ifrån stelt och teatralt. Dialogen är välskriven och här finns här och var en viss underliggande humor.
Filmen är aldrig tråkig - men jag kan ändå inte påstå att jag kände att det här gav mig någonting. Jag tyckte att det var intressant medan det varade, men på det stora hela blir det mest ett "jaha?". Jag förstår vad Trier vill berätta, att det kan gå fel för alla, även för en begåvad och normal kille som Anders. Men jag förstår inte riktigt hans handlingar ibland. Dessutom verkar han bara ha vanliga polare, han pratar ibland om att han fortfarande kan känna för att ta en sil, men han hänger inte med pundare. Det förekommer en langare, men han bor i en snygg lägenhet och verkar vara en schysst snubbe. Fast vad vet jag, jag har kanske bara fördomar om hur pundare ska se ut och vara.
Det där uppmärksammade, prisbelönta fotot ... Jag har svårt för att bestämma mig vad jag ska tycka. Det är skickligt, men jag har lite svårt för filmer där stilen liksom är att det saknas stil, extremt genomtänkt enkelhet. Väldigt naturalistiskt. Jag gillar ju flotta filmer med superestetiskt filmfoto. Stora delar av OSLO, 31 AUGUSTI består mest av talking heads och det här skulle kunna vara en teaterpjäs.
Svenska Malin Crépin är med i filmen. Ungefär en minut i början. Hon spelar Anders "svenska flickvän Malin". Hon ligger i en säng och visar brösten, that's it. Apropå det, så lärde jag mig ett nytt norskt ord i filmen: "strutepupper". Det betyder toppiga bröst.
Jag gissar att den här filmen kommer att få fyror och femmor i betyg av många tidningar. Och jo, filmen är ju ... bra ... Men jag kommer nog aldrig att se om den. För min del gjorde den sitt efter en titt.

(Biopremiär 25/11)