TOPPRAFFEL! sörjer: Ken Russell

Visst är det väl märkligt. Förra veckan satt jag som vanligt på Folk å rock med några kollegor och av någon anledning kom vi in på Ken Russells film CHINA BLUE.

... Och så får jag alldeles nyss reda på att karln har gått och dött. Han dog igår söndag, 84 år gammal.

Engelsmannen Russell gjorde inte filmer för vem som helst och ett tag var han lite av den engelska filmbranschens gossen Ruda. Han gjorde sig känd för att göra filmer som var bode chockerande och konstiga. Jag själv hade en period på 80-90-talen då jag gillade Russell, åtminstone vissa filmer, och det var nog det "konstiga" som tilltalade mig. Chockerad blev jag inte, men så är jag också en avkristnad svensk. Jag minns att jag tillhörde de få som verkligen gillade GOTHIC när den kom 1986.

Fast Russell gjorde ju film långt, långt innan dess. Han började köra kortfilmer och TV-dokumentärer redan 1956. Fast det var ju med långfilmena han blev beryktad. Med THE MUSIC LOVERS (1970), MAHLER (1974), TOMMY (1975) och LISZTOMANIA (1975), men framför allt med DJÄVLARNA (1971). I LEGENDEN OM DEN VITA ORMEN från 1986 kinde vi se Hugh Grant i en tidig roll. EN HORAS DAGBOK (1991), vars originaltitel löd WHORE, hade en fräsig tagline: "If you don't dare saying it - see it!".

Ken Russell regisserade filmer och musikvideor fram till bara häromåret, men jag tror inte att jag sett något av det han producerat de senaste tjugo åren. Jag har dock hört att filmerna inte är något vidare, i vissa fall är det visst riktigt illa ställt.

Nåja. Låtom oss hylla karlns minne med att se om CHINA BLUE. Eller DJÄVLARNA.

KEN RUSSELL

1927 - 2011

R.I.P.

 

Bio: The Future

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
En gång i tiden innebar termen "independentfilm" en film, främst en amerikansk sådan, som gjordes utanför de stora studiorna och deras system. Numera har som bekant independentfilm snarare blivit en genre. "American independent". Så fort man hör det ser man bilder framför sig. Några 30-somethings som dricker kaffe och hänger i serietidningsaffärer eller sitter i varandras soffor och pratar och pratar och pratar. Och det är sällan särskilt kul.
Miranda July är visst en av independentfilmens nyare älsklingar, fast jag har inte sett hennes tidigare grejor; främst kortfilmer. Långfilm har hon bara gjort en tidigare, ME AND YOU AND EVERYONE WE KNOW. Jag konstaterar dock att hon skrivit storyn som Wayne Wangs rätt misslyckade (och "vågade") film THE CENTER OF THE WORLD bygger på. Det är inget att vara stolt över. Jag var på urpremiären i Cannes och publiken ryckte mest på axlarna.
THE FUTURE känns nästan som en parodi på independentfilm. Dock är så inte fallet. July har skrivit, regisserat och innehar den ena huvudrollen som Sophie, som sedan några år bor tillsammans med Jason (Hamish Linklater, som är märkligt lik Jessica Harper).

De här två ska adoptera katten Paw-Paw (July gör även kattens röst, den agerar filmens berättare), men det dröjer en månad innan de kan hämta kattskrället. De får av någon anledning för sig att deras liv kommer att ändras totalt när de blir med katt, så de får för sig att, öh, "fånga dagen". För att kunna göra detta säger de upp sig från sina jobb, de säger upp sitt internetabonnemang och börjar ägna sig åt nya saker. Jason blir dörrknackare och säljer träd. Sophie, som är danslärare, hittar på något hon kallar "30 days of dance", hon ska hitta på en ny dans om dagen och lägga ut dem på YouTube (trots att hon alltså saknar internet). Det går inte så bra. Och när Sophie på ett besynnerligt sätt lär känna den äldre Marshall (David Warshofsky) och dennes lillgamla dotter tar saker och ting en ny vändning.

Kort sagt är THE FUTURE en riktigt dåligt film. Det här är löjeväckande pretentiöst. Det ska vara lite absurt och surrealistiskt, är det tänkt. Det är säkert också meningen att det ska vara lite "crazy" här och var. Men det är det förstås inte. Den pratande katten var en sällsynt dum idé. Vi ser bara dess tassar; något slags muppvariant. Marshalls unge var en lika dum idé. Vid ett tillfälle gräver hon en gjup grop i gräsmattan. Sedan ställer hon sig i gropen. Hon har tänkt stå där hela natten. Dumt. Och hon pratar som en förläst 45-åring.
Jason har fått för sig att han kan stoppa tiden, och till slut lyckas han också. Och han kan se vad Sophie har för sig någon annanstans. Till på köpet lyckas han kommunicera med en högre makt; månen, eller vad det nu var, jag minns inte. Otroligt dumt.
Fast jag gillade en scen där Sophie visar rumpan. Men det säger mer om mig än filmen. Av någon anledning är Sophie märkligt lik Linda Lovelace. Eller möjligtvis Desirée Costeau.
Det ligger nära till hands att totalsåga THE FUTURE och sätta en etta, men det tänker jag inte göra. För det här är inte inkompetent gjort. Filmfoto och annat är bra. Och filmen förolämpar inte publiken, som TWILIGHT och I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT.
THE FUTURE är bara en dum, fånig, småtrist, irriterande, superpretentiös konstfilm som lämnade mig fullkomligt likgiltig.

(Biopremiär 25/11)

Bio: Oslo, 31 augusti

Foton copyright (c) TriArt Film
Så får den då svensk biopremiär, den ganska hypade OSLO, 31 AUGUSTI av "den andre Trier"; den danskfödde, norske regissören Joachim Trier, som tydligen är släkt med Lars von Trier på långt håll. Detta är hans andra långfilm efter debuten REPRIS från 2006, som jag dock inte sett.
OSLO, 31 AUGUSTI utsågs till bästa film på Stockholm Film Festival häromveckan, där den också fick pris för bästa foto. Trots detta kan jag inte påstå att jag såg fram emot att se filmen - kanske på hrund av att titeln låter lite avskräckande. De senaste åren har det kommit en del trista arthousefilmer med datum i titlarna. Apropå det, så har vi ju ännu inte fått se skräckfilmen 11-11-11 här i Sverige.
King vid gränspolisen, var var jag? Jo, i Oslo. En stad jag inte varit i sedan 1995, då jag och en kompis genade över ett torg och blev uppvakta av en kvinna från ett filmbolag. De höll på med en inspelning i närheten och behövde två killar till en scen och tydligen passade vi perfekt utseendemässigt. Tyvärr föll det på att vi pratade skånska. Tror jag.
Det första som slår mig när Triers film börjar, är hur oerhört likt Sverige Oslo är - och i en intervju med TT Spektra påpekar Trier själv detta faktum, och hoppas att filmen bland annat på grund av detta ska gå hem bättre här, vi har ju annars svårt för norsk film.

Anders Danielsen Lie (som ser märkligt bekant ut trots att jag aldrig sett honom förr) spelar Anders, en före detta narkoman som bor på ett behandlingshem. Anders kommer från en välbärgad medelklassfamilj och han verkar röra sig i fullkomligt "normala" miljöer, men någonstans har det gått snett för honom.
I början av filmen försöker han ta livet av sig på ett ganska ambitiöst sätt, dömt att misslyckas. Han försöker dränka sig i en sjö och håller en tung sten i famnen. Det går inte så bra, så han återvänder till den idylliska villan där hemmet är inhyst.
Den här dagen har han permission och ska in till stan för att gå på en anställningsintervju på ett trendigt magasin. Han tänker även passa på att träffa några gamla vänner, vilket han gör. Han berättar för en gammal kompis att han funderar på att ta livet av sig, han får veta att hans syster är orolig för honom, och så hamnar han på en fest - och hela tiden står det klart att detta är något slags Golgatavandring. Ett tag trodde jag att detta skulle vara något slags variant av "An Occurance at Owl Creek Bridge", det vill säga att Anders verkligen dör i inledningen, men riktigt så är inte fallet. Däremot bygger berättelsen löst på en roman från 1930-talet av Pierre Drieu La Rochelle, som Louis Malle filmatiserade redan 1963 som TAG MITT LIV.

OSLO, 31 AUGUSTI är utomordentligt välspelad. Nu är jag förstås inte karl nog att avgöra huruvida agerandet låter naturligt i norska öron, men jag uppfattar det hela som väldigt realistiskt och långt ifrån stelt och teatralt. Dialogen är välskriven och här finns här och var en viss underliggande humor.
Filmen är aldrig tråkig - men jag kan ändå inte påstå att jag kände att det här gav mig någonting. Jag tyckte att det var intressant medan det varade, men på det stora hela blir det mest ett "jaha?". Jag förstår vad Trier vill berätta, att det kan gå fel för alla, även för en begåvad och normal kille som Anders. Men jag förstår inte riktigt hans handlingar ibland. Dessutom verkar han bara ha vanliga polare, han pratar ibland om att han fortfarande kan känna för att ta en sil, men han hänger inte med pundare. Det förekommer en langare, men han bor i en snygg lägenhet och verkar vara en schysst snubbe. Fast vad vet jag, jag har kanske bara fördomar om hur pundare ska se ut och vara.
Det där uppmärksammade, prisbelönta fotot ... Jag har svårt för att bestämma mig vad jag ska tycka. Det är skickligt, men jag har lite svårt för filmer där stilen liksom är att det saknas stil, extremt genomtänkt enkelhet. Väldigt naturalistiskt. Jag gillar ju flotta filmer med superestetiskt filmfoto. Stora delar av OSLO, 31 AUGUSTI består mest av talking heads och det här skulle kunna vara en teaterpjäs.
Svenska Malin Crépin är med i filmen. Ungefär en minut i början. Hon spelar Anders "svenska flickvän Malin". Hon ligger i en säng och visar brösten, that's it. Apropå det, så lärde jag mig ett nytt norskt ord i filmen: "strutepupper". Det betyder toppiga bröst.
Jag gissar att den här filmen kommer att få fyror och femmor i betyg av många tidningar. Och jo, filmen är ju ... bra ... Men jag kommer nog aldrig att se om den. För min del gjorde den sitt efter en titt.

(Biopremiär 25/11)

Bio: At Night I Fly

Foton copyright (c) Folkets Bio
Amerikanska fängelser. I sådana vet vi ju hur det går till. Upplopp! Matkrig i matsalen! Mutade vakter! Homosexuella våldtäkter i duschen! Illegala kampsportsturneringar! Och i kvinnofängelser går det än värre till.
Enligt fångarna i Michel Wenzers svenska dokumentär AT NIGHT I FLY ser det annorlunda ut i verkligheten. Filmen handlar om New Folsom Prison i Kalifornien, ett högsäkerhetsfängelse av grad fyra. Alldeles i början informeras filmteamet om vilka regler som gäller för besök på fängelset. Man får inte medföra tobak, alkohol, droger, skjutvapen och bomber - så tänk på det om ni hade tänkt plocka med er sådant vid besök. Fängelset har dessutom nolltolerans mot gisslantagan. Om någon i filmteamet tas som gisslan av uppretade fångar kommer fängelset inte att tillmötesgå fångarnas krav, no matter what. Trots detta beger sig Wenzer och hans team i i den lika enorma som dystra byggnaden.

Det är en mörk och uppgiven värld som möter dem. Männen här inne ska bara förvaras. Trots att fångarna hävdar att det inte är som på film, förekommer det mycket våld, stämningen är hotfull. Vakterna sitter aldrig stilla och har alltid vapen i högsta hugg, eftersom något kan hända precis när som helst.
Vi får aldrig riktigt veta vad fångarna har gjort, även om det är underförstått att några av de som intervjuas har mördat folk. Detta är en liten nackdel med filmen - är det meningen att vi ska tycka lite synd om de här snubbarna? Vem vet, de är kanske seriemördare, kannibaler, nazipedofiler, vad vet jag. Flera av de intervjuade männen ger ett intelligent intryck, de verkar begåvade, resonabla, sansade, trevliga.
En del av de intagna - ganska många verkar det som - har funnit sig tillrätta i fängelset. En del älskar den brutala världen, medan några mer sansade individer har insett att de troligen kommer att spendera resten av sina liv där och försöker göra det bästa av situationen.
Ett sätt att göra något av situationen är projektet Arts in Correction, som startade 1977. Här träffas en grupp interner och får utlopp för sina kreativa sidor. De skriver, läser och framför poesi, de rappar och sjunger och berättar. En lustig detalj är att de knäpper med fingrarna istället för att applodera, som på ett beatnikcafé för 50 år sedan.

I den här gruppen umgås olika raser och det är ett av kraven. Utanför konstnärsgruppen ligger olika raser i fejd med varandra. Vad som är väldigt intressant är att svarta fångar - enligt de svarta själva - klarar sig bättre än övriga raser. Svarta kommer undan med att vara annorlunda på olika sätt; troende, homosexuella och så vidare.
En grupp interner träffas i fängelsets kapell där de ber och sjunger och har sig. Av denna scen att döma är det bara svarta fångar som går dit - och det är bara gospel de tjoar.
Att jobba på fängelset känns nästan som ett värre straff än att vara intagen. Förvisso får man betalt och kan gå hem efter varje arbetspass, men jösses vilken fruktansvärd arbetsmiljö. Aldrig lugn och ro, aldrig något kul och upplyftande.
På ett par ställen visas videoklipp från övervakningskameror som filmat upplopp, slagsmål och mord. Vi får även se när vakter övar på att bekämpa upplopp.

AT NIGHT I FLY (titeln är en strof från en dikt) är en mycket intressant film. Som så ofta är fallet med dokumentärer, är den dock lite för lång och lite för TV-mässig. Och som jag påpekade ovan - jag vill gärna veta vad de här killarna sitter inne för. Det är väl inte meningen att vi ska sympatisera med extremt grova brottslingar. Och det finns ju en orsak till att de sitter inlåsta på det här stället.

(Biopremiär 25/11)

Bio: Hysteria

Foton copyright (c) Scanbox

Ah, London 1880, det viktorianska England - visst kan man inte annat än älska det. I synnerhet om man heter Stephenie Meyer och verkar tycka att denna inskränkta värld verkligen är något att sträva efter - på riktigt.

Men denna förstoppade, dammiga värld är onekligen en bra bakgrund för bra och intressanta berättelser. Pampiga palats och slumkvarter, herrefolk och horor, extrem prydhet - och extrem dubbelmoral, besatthet av sex, och tekniska framsteg.

Allt detta finns med i Tanya Wexlers nya brittiska komedi HYSTERIA som, hör och häpna, handlar om tillkomsten av vibratorn. Sexleksaken, alltså.

Hugh Dancy spelar den unge dr Mortimer Granville, som ständigt får sparken från de sjukhus han arbetarpå. Mortimer förespråkar nämligen moderna medicinska rön, medan hans chefer insisterar på att åderlåtning är det enda som hjälper. Mot allt. Bakterier är ett fånigt påhitt som inte existerar.

Men så hamnar Mortimer hos dr Robert Dalrymple (Jonathan Pryce), som botar kvinnor som lider av åkomman "hysteri". Mängder av kvinnor, främst medelålders och äldre, söker sig till Dalrymple för att få bukt med detta. Men dessa kvinnors oberäknelighet, humörsvängningar, utbrott och tvångstankar ("Jag fantiserar om att klyva min makes skalle med en yxa" säger en) beror förstås på att de - bland annat - är sexuellt otillfredställda.

Dr Dalrymple botar kvinnorna på ett vetenskapligt sätt. Gynekologi var inte en etablerad vetenskap 1980, men han har byggt en gynekologstol på sin mottagning, och där utför han vad han kallar vulvamassage. Och se, efter en timmes behandling är kvinnorna mer än nöjda och vill omedelbart boka en ny besökstid, helst redan nästa dag.

Mortimer blir omedelbart förtjust i sin nye arbetsgivares söta dotter Emily (Felicity Jones) och han erbjuds dessutom att bli Dalrymples partner och den som en dag ska ta över kliniken. Emily har dock en syster av helt annan karaktär, Charlotte (Maggie Gyllenhaal), som är familjens svarta får. Charlotte är nämligen modern, utåtriktad, självständigt och arbetar på ett härbärge för utslagna och sjuka. Usch och fy. Det är inte släkten Dalrymple värdigt. Sicket beteende!

Kliniken gör stora pengar på att tillfredställa överklasskärringar, men detta leder också till att Mortimer drabbas av en handskada (snacka om musarm - hö hö hö!), inte klarar av sitt jobb och får sparken.

Men nu kommer Mortimers kompis lord Edmund St. John-Smythe (Rupert Everett) in i bilden. Edmund och Mortimer delar lägenhet och Edmund ägnar dagarna åt nya uppfinningar på elektronikfronten, som telefonen. Han håller även på att uppfinna en elektrisk dammvippa. Och plötsligt upptäcker de att denna dammvippa kan användas till annat ...

Filmen inleds med en text som hävdar att den bygger på sanna händelser - med tillägget "Really". Huruvida detta stämmer eller ej har jag ingen aning om. Men det spelar ingen roll. HYSTERIA är en oerhört rolig film! Bitvis hysteriskt rolig. Jag tror inte att jag skrattat så här mycket på bio sedan THE TRIP.

Det hela är väldigt absurt utan att kännas direkt otroligt. Rollfigurerna är fantastiskt roliga och skådespelarna utmärkta - i synnerhet Rupert Everett (som börjat likna Olle Ljungström) är skitkul. Kolla bara när han upphetsat pratar i telefon. Det finns nästan inga andra i London som har telefon, så han blir överlycklig över att få prata med vem som helst som ringer. Lordens gamle far (med härliga polisonger) är också kul, liksom den föredetta prostituerade Molly the Lolly (Sheridan Smith) som fått tjänst som hembiträde hos dr Dalrymple. Och så har vi scenen där vibratorn ska invigas på kliniken och de tre närvarande karlarna tar på sig skyddsglasögon ...

Att Mortimer med tiden kommer att inse att det egentligen är Charlotte och inte Emily han är förälskad i blir ingen överraskning. Dock är Maggie Gyllenhaal den svaga länken i HYSTERIA. Jag gillar Gyllenhaal, som ju är amerikanska, men när hon här ska vara britt tar hon i för kung och fosterland. Hon spelar över och hennes accent är väldigt överdriven på ett irriterande sätt. Det förekommer även en alldeles för hollywoodsk rättegångsscen mot slutet som drar ner helhetsintrycket.

... Men bortsett från detta är HYSTERIA en väldigt, väldigt rolig film.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/11)

Dies irae, baby!

OBS att bilden inte har något med inlägget att göra.

Jag är inte en kyrkans man. Långtifrån. Men igår konstaterade jag att sedan jag flyttade till Malmö har jag nog besökt kyrkor fler gånger än jag sammanlagt gjorde under mina fyra decennier i Landskrona. Och då räknar jag in alla de gånger man tvingades gå när man konfirmerades.
här kan man förstås undra varför jag konfirmerades. De gör jag också. Men vaffan, jag ville ju ha presenter. Och en moped. Dessutom tror jag inte att jag kände till att det var frivilligt. Jag trodde det var ett tvång, eftersom alla andra konfirmerades. På den tiden. Jag kommer fortfarande ihåg svaret på frågan jag fick i kyrkan: "Att han vill behålla kontakten med oss människor." tyvärr minns jag inte frågan. Och ja, vi fick frågorna med svar i förväg. Efter att jag fällt den memorerade meningen fick jag en Puch Dakota.
Nå. Anledningen till att jag besökt Malmös kyrkor så ofta är förstås konserterna. För det går ju inte att komma ifrån att kyrkor, åtmistone gamla sådana, är mäktiga, vackra platser, utmärkta för mäktig musik.
Igår besökte jag S:t Petri där Mozarts Requiem framfördes. Fri entré och allting. Klockan 18 skulle det börja, men jag trillade in redan en timme tidigare, jag mistänkte att det snabbt skulle bli fullt och jag tänkte att jag ju allting kunde strosa runt och titta på grejor i denna enorma och nyrenoverade kyrka. Men det blev att sätta sig på en gång, folk vällde in, och jag tvingades sitta och vänta i en timme. Fatta vad obekväma kyrkbänkarna är! Jag hade ryggont långt innan konserten började. De borde installera biografstolar.
Typiskt nog satte sig en lång, fet kvinna framför mig - till på köpet med håret uppsatt i en slarvig bulle på huvudet. Hon lyckades dölja det mesta av sikten. Bakom mig slog sig ett par i övre medelåldern ner. Var de italienare? Det lät som italienska de pratade. Men uttalet och intonationen var lite udda. Nä, det där var nog inte italienska. Och inte spanska. Portugisiska? Nä, det var nog italienska ändå. I vilket fall luktade mannen svett och surt. Det eleganta paret som glidit in och satt sig bredvid mig verkade tro att det var jag som luktade.
Tio minuter i sex informerades vi om att kyrkan var överfull och åtminstone hundra pers stod utanför och kom inte in. Prick 18:00 tutade konserten igång och den varade i ganska exakt 47 minuter. Lustigt, jag har alltid inbillat mig att Mozarts Requiem är ett mastodontverk som varar fyra timmar. Minst. Trots att jag har den på CD. En skiva som varar kanske 50 minuter. Men nog låter det som att, tja, Mozarts dödsmässa, jösses folk, den håller på hela kvällen!
Har ni förresten tänkt på att väldigt många yngre, manliga kyrkomusiker ofta ser ut som ungmoderater? Oavsett vilka politiska åsikter jag har som vuxen, går det inte att komma ifrån att jag fortfarande avskyr ungmoderater. Dessa små lillgamla muf:are som inte verkar kunna stava till råckenråll eller kunna drälla runt och liksom bara hänga som vanliga ungdomar. Och nog fan ser de hällörade ut. Det är lite mormon över dem. Ungmoderaterna, allts. Som liknar unga kyrkomusiker. De må vara duktiga på att framföra musik, men jag undrar om det går att umgås med dem. Gillar de actionfilmer? Skräck? Serietidningar? Unken humor? Eller sitter de bara och diskuterar döda kompositörer dagarna i ända?
... Fast det får de gärna göra, sitta hemma och diskuterar döda kompositörer, så länge det låter så här bra när de spelar. För gårdagens konsert var verkligen mindblowing. Jag fick gåshud och glömde den stinkande italienaren bakom mig och fettot framför mig.
Dirigenten Alexander Einarsson liknade Bingo Rimér, åtminstone lite grann, och han höll ordning på orkestern Cappella Lundensis, S:t Petri kyrkokör, samt solosångarna. Sopranen såg rätt snygg ut, åtminstone upplyst av levande ljus och från den plats jag satt på. Fast jag kan ju ha sett fel. Men jag imponerades av hennes klackar.
För den allsångsbenägne hade det delats ut ett häfte med verkets texter. På latin, förstås. "Dies irae", det är ett seriealbum av Milo Manara. Men det sjungs det förstås här - följt av "Dies illa". Illa? Låter lite skojigt. Men i övrigt består texten mest av "sanctum" och "memoriam" och grejor. Flera rader skulle kunna vara titlar på Dario Argento-filmer. Eller mystiska böcker och människor i Dario Argento-filmer.
För den som ville fuska fanns det en svensk översättning på högersidorna i häftet. Men det var mest rappakalja. Lite torftigt och osammanhängande. Det låter inte alls lika coolt på svenska.
Fantastisk konsert var det i alla fall. Jag var alldeles svettig efteråt.
På väg hem från kyrkan gick jag bakom en man iförd svart överrock och med snäckor i öronen. I högra handen höll han en cigarrett, medan han i den vänstra bar en genomskinlig påse med åtminstone ett kilo vindruvor och en burk Red Bull.
Det såg inte klokt ut.
Vindruvor och en burk Red Bull? Det är ju en sak att komma gående med en genomskinlig påse med nudlar eller pasta eller två burkar krossade tomater, eller vad man nu kan tänka sig ha köpt med på väg hem för en snabbt middag. Men den här snubben hade tydligen spontantköpt vindruvor. Vilka han ska skölja ner med Red Bull.
Den som vill ha mer requiem rekommenderas se (om) Jean Rollins REQUIEM FOR A VAMPIRE. Mer naket och fler vampyrer än i Mozarts verk.

TOPPRAFFEL! sörjer: Lasse Brandeby

Det var nära att jag skrev "TOPPRAFFEL! sörjer Kurt Olsson" i rubriken.
Lasse Brandebys död får mig osökt att tänka på fluortanten på den den lågstadieskola i Landskrona jag gick på under 1970-talet. Det var en ståtlig kvinna, denna fluortant, med stor frisyr. Elsie, hette hon. Elsie Rahlskog.
Sommaren 1980 var jag i Italien på mitt livs första - och hittills enda - sällskapsresa, självklart tillsammans med min familj. En dag när vi stod i en liten italiensk butik klev plötsligt Elsie Rahlskog in. It's a small world. Tack och lov tvingade hon oss inte att skölja med fluor.
Sju år senare började KURT OLSSONS TELEVISION att visas på TV; ytterligare ett sådant där underhållningsprogram som "alla" tittade på. I programmet figurerade en damorkester och en av medlemmarna i denna hette Gudrun. Hon gjordes av Anki Rahlskog - dotter till min gamla fluortant. Med förflutet i Nationalteatern. Anki, inte fluortanten.

Jag kommer även osökt att tänka på min gode vän, serietecknaren David Nessle. Han var en av manusförfattarna till Semics serietidning Kurt Olssons tidning, som kom ut med fem nummer och ett julalbum åren 1991-92. Ingen större succé.
Frågan är väl om de olika Kurt Olsson-programmen egentligen var speciellt kul. Figuren själv dök visst upp redan 1979 på lokalradion i Göteborg, och han uppträdde på lokala scener, men det är förstås inget jag sett eller hört. Men när snuttar ur Kurt Olssons TV-program dykt upp i repris har jag mest tyckt att det är erbarmligt taffligt - med undantag för Kurtan själv. Ibland.
För sketchen där han entusiastiskt rapporterar från Göteborgs central när tågen ankommer är ju fantastisk. En del andra infall är också kul. Som när han frågar Patrik Sjöberg hur brett han har hoppat. Och visst är det trevligt att han tolkar Siw Malmkvist.
Men den där Arne som assisterade honom var aldrig kul. Märkligt unfunny typ. Långfilmen om Kurt Olsson minns jag inte mycket av.
Övriga saker Lasse Brandeby varit inblandade i har jag knappt sett. Jag såg ett par avsnitt av RENA RAMA ROLF, i vilken han var spårvagnschaufför - och det var minst sagt avslaget. Serien HEMMA HOS OLSSONS fråm '97 visste jag inte ens att den gjordes. LET'S DANCE har jag aldrig tittat på.
Det sista Brandeby gjorde var att spela med i TV-filmerna om Irene Huss. Och nej, de tittar jag inte heller på.
Redan när han gjorde sin julkalender 1990 pratade Brandeby ofta om sina krämpor och ryggproblem och allt vad han hade, och i en intervju från den tiden sa han att han är hypokondriker. Och igår tog krämporna kål på honom. Han blev 66.

DVD/TV: I vår herres hage

I VÅR HERRES HAGE, säsong 1 - 7 (PAN Vision)

TOPPRAFFEL! Toppraffel? Är inte I VÅR HERRES HAGE så långt från toppraffel man kan komma?

Äh, skit samma.

Jag sitter här med två feta DVD-boxar med härligt rundade sidor. Den ena innehåller säsongerna ett till tre av I VÅR HERRES HAGE, medan den andra fyllts med resten; säsongerna fyra till och med sju. Sammanlagt 73 timmar brittisk TV-underhållning inspelat mellan 1978 och 1990. Nej, självklart har jag inte sett allt.

Jag minns inte när serien började visas på svensk TV, men det bör ha varit runt 1980 - och det här var ju en sådan där serie alla tittade på, åtminstone när den var ny. Alla tyckte det var kul och trevligt, härligt mysigt. Förvisso tittade vi ju på alla TV-program på den tiden, det fanns inte så många alternativ. Men ändå.

Den här serien har säkert gått i repris åtskilliga gånger sedan dess, antagligen eftermiddagar på kanaler jag aldrig tittar på. Men själv har jag inte sett I VÅR HERRES HAGE på närmare 30 år - och det slog mig att jag ju faktiskt inte minns någonting alls av serien, förutom miljöerna, ett avsnitt där karlarna äter korv varje dag i en vecka, samt att huvudpersonerna för jämnan fick fara ut och köra upp armen i röven på kor som ska kalva och hästar som ska föla (något som omnämns på omslagens baksida).

Det är lustigt hur gamla TV-program kan fungera som tidsmaskiner. Dessutom som tidsmaskiner man har användning av. Jag menar, när man tycker att omvärlden är alltför trist och irriterande, med våldsamma gängkrig, folk med dålig musiksmak, folk som har för stora byxor och annat - då kan man stoppa till exempel I VÅR HERRES HAGE i DVD-spelaren och plötsligt känns det som om ingenting har hänt och det är 1980. För att förstärka illusionen äter man lämpligen något passande till. Som ostmackor. Absolut inte sushi.

När jag började titta på det första avsnittet, såg förtexterna och hörde ledmotivet, kändes allt igen. Ja, just det! Det var ju så låten gick! Ledmotivet signalerar verkligen att nu jävlar kommer det att bli trevligt! Och nog för att det blir trevligt - åtminstone om man är lagom medelålders. Eller äldre.

James Herriot hette egentligen James Alfred Wright, läser jag mig till, och levde 1916 - 1995. Han var veterinär och författare, och skrev berättelser om djur och deras ägare. Jag har aldrig läst något av Herriot, och vet därför inte om han hade sig själv som huvudperson, men den här TV-serien handlar i alla fall om James Herriot (Christopher Timothy) själv, som 1937 anländer till dylliska Yorshirebyn Darrowby - och jösses, jag kom inte ihåg att serien utspelar sig på 30- och 40-talen. Jag hade för mig att det var 70-tal. Fast det är klart, på den engelska landsbygden ser det ju fortfarande ut som 40-tal. Se bara på HEM TILL GÅRDEN (fast där ljuger jag, HEM TILL GÅRDEN har uppdaterats rejält, har jag förstått).

Herriot är ung och entusiastisk, men konstaterar att kliniken han hamnat på är långtifrån modern, och han måste kämpa för att få igenom sina idéer. Byborna ser på honom med misstänksamhet, men han lyckas med tiden också bli kär, minsann. Och så äts det korv. sådana där äckliga engelska korvar.

Redan 1975 kom det en TV-film byggt på Herriots böcker; ALL CREATURES GREAT AND SMALL (vilket även TV-serien heter i original). I denna spelades James Herriot av Simon Ward, medan kollegan Siegfried gestaltades av Anthony Hopkins, av alla människor.

Sven Melander är tillbaka!

Den här kan ju bli hur som helst. Men Sven Melander är visst tillbaka som Berra - efter 31 år!

Bio: The Twilight Saga: Breaking Dawn, del 1

 Foton copyright (c) Nordisk Film

Äntligen! Som ni har väntat - men nu slipper ni ligga sömnlösa om nätterna. Nu är den här! Den nya TWILIGHT-filmen!

Eller ... Vänta nu ett tag ... Känner jag mina läsare rätt, är det väl inte en kotte som har sett fram emot denna styggelse. Och om någon av er verkligen har längtat efter denna film, del ett av det sista kapitlet i vampyrsagan, måste jag säga att jag är väldigt överraskad. Jag trodde nämligen inte att fjortonåringar läser TOPPRAFFEL!

Under det senaste åren har det förstås skrivits spaltmil om vad vi skulle få uppleva i BREAKING DAWN. Oj, oj, oj - här skulle det bjussas på heta sexscener! Och sedan skulle det vräkas på med en blodig förlossning!

Den sistnämnda ledde till att Bill Condons film ... Hallå, stopp ett tag. Bill Condon? Jodå. Samme kille som 1998 gjorde den utmärkta GODS AND MONSTERS. Okej, filmen försågs med en 15-årsgräns här i Sverige. Unga tonårsflickor grät floder. Många planerade att åka till Norge för att kunna se filmen, eftersom den tillåtits från elva år där. Det var de chockerande, ångestfyllda och blodiga förlossningsscenerna som gjorde att filmen barnförbjöds i Sverige. Men - dagen innan premiären kom beskedet att åldersgränsen sänkts till elva även här. Vilket är en självklarhet. Inte bara därför att filmens huvudsakliga målgrupp är väldigt, väldigt ung - men även därför att de "chockerande" bilderna är så tama och korta att jag inte hade noterat att det skulle vara något speciellt med dem, om jag inte läst om dem. Var det här allt? Man såg ju nästan ingenting alls! Våldsamma actionfilmer barntillåts, men småtöser ska skyddas från en till större delen antydd förlossning med kejsarsnitt?

Nå. Ska vi ta det från början? Nej, det ska vi tammefan inte! Ska vi ta det från förra filmen; ECLIPSE? Ja, kanske det. Vad hände då i den?

Hmm.

Det minns jag inte. Jag får kolla upp min recension av den filmen.

(Kollar upp recensionen - spela lämplig pausmusik. Varför inte ledmotivet till I, THE JURY av Bill Conti?)

Nu har jag läst vad jag skrev förra året. ECLIPSE handlade ... inte om någonting alls. Fröken Valium 2010, Bella Swan (Kristen Stewart) visste inte vem hon skulle välja. Vampyren Edward (Robert Pattinson) eller varulven Jacob (Taylor Lautner)? Edward eller Jacob, Jacob eller Edward ... Fram och tillbaka, fram och tillbaka, om och om och om igen. I hela filmen. Det var fullkomligt olidligt. Ingenting ledde någonstans. Det blev lite fajting med onda vampyrer, men det kändes mest inslängt för att inte hela filmen skulle bestå av tom dialog och tomma blickar. En usel film.

... Men frågan är om inte BREAKING DAWN faktiskt är ännu sämre. Breaking dawn? Snarare breaking wind! Och då inte en fläskig brakare, utan en smygare som obemärkt gör folk illamående.

Nu ska Bella gifta sig med Edward, och Jacob blir så putt att han drar till skogs. Förvisso bor han ju redan i skogen, men han beger sig så långt in i skogen att han hamnar i norra Kanada. Och Bella drömmer mardrömmar om hur blodet rinner på hennes bröllop. Och hon har problem med att gå in sina nya, fina skor! Vojne, vojne!

Edward säger plötsligt att han inte berättat allt om sig själv för Bella. I flashbacks får vi se hur han på 1930-talet blev nyfiken på människoblod - och jagade mördare som han bet ihjäl. Varför fick vi inte se en film om detta istället? Det är ju betydligt intressantare än Edwards och Bellas anemiska förhållande.

Det blir dock bröllop - i trendig skogsmiljö. Bland gästerna finns både människor och vampyrer - och några varulvar (fast i människoskepnad). En del vampyrer gillar inte att varulvarna är där. Varulvarna hade visst haft ihjäl en vampyr i förra filmen, fast det kommer jag förstås inte ihåg. Folk håller tal. Bellas farsa (Billy Burke som blir mer och mer lik Tom Skerrit) säger att han är polis. Men åh nä, Jacob kommer inte! Men det visar sig att han gömmer sig i skogen och får träffa Bella i smyg.

Sedan åker Bella och Edward på bröllopsresa till Brasilien. Nu ska det bli göka av! De ska förlora sina oskulder. Bella borstar tänderna och rakar benen - och så traskar hon ut till Edward och de badar nakna i månsken. Och så går de in i sovrummet och kör loss så att sängen bokstavligt talat går i småbitar. Hej vad det går!

Fast vi får förstås knappt se något. Detta är väldigt kysk älskog. Fast i en scen, när Bella kryper upp i Edwards famn, skymtar minsann Kristen Stewarts vänstra bröstvårta i en halv sekund. Stoppa pressarna! Ring Celebrity Sleuth! Varning får kåtslag!

Vad händer sedan? Jo, må ni tro, Bella går minsann och blir gravid. Omedelbums! Och hon blir kass. Fostret växer skitsnabbt och Bellas kropp klarar inte av det. Är hon döende? Alla blir arga på varandra. Bella lurar i farsan att hon är kvar på semester, när hon egentligen är hemma hos vampyrfamiljen, som sköter om henne. Jacob vill döda Edward! Varulvarna vill döda vampyrerna!

De kommer på att fostret vill ha blod - så de häller blod i en plastmugg med lock som Bella dricker ur. Med sugrör! Direkt från McBlood's?

Graviditeten håller på nästan hela filmen, tills de får nog och skär upp magen på Bella och plockar ut ungen. Och detta är ju ingen spoiler, eftersom alla tack vare åldersgränsbråket vet att detta ska hända, även om man inte har läst böckerna.

Sedan händer lite till och så poff! så får vi en cliffhanger inför del två, som kommer nästa år.

Jaha. Och vad var det här? Jo, det här är ... illa. Inte nog med att filmen riktar sig till elvaåringar. Manuset - främst dialogen - verkar skriven av elvaåringar. Sexscenerna känns som något en elvaåring kan tycka är snuskigt.

Som vanligt undrar man vad Edward och Bella ser i varandra. De tillhör de tristaste rollfigurer vi sett i modern tid. Herregud, de spenderar större delen av sin bröllopsresa med att spela schack! Liksom tidigare är det vampyrbruden Alice (Ashley Greene) som är den som är värd att åtrås. Hon är ett kalaskex och har utstrålning. Edward och Bella verkar vilja trada ihjäl varandra och publiken. Fast det är ju klart, den här filmens publik skiter i om Bella och Edward är tradiga, de vill bara se Robert Pattinson och Kristen Stewart. Röra på sig.

En scen fick mig att skaka av skratt och jag slog mig på knäna. Varulvsgänget förvandlar sig till vargar och har något slags råd. Då står i en ring och morrar argt åt varandra. Men för att förstå vad de säger, hör vi deras mänskliga röster som voice overs! Det är fullkomligt sanslöst. De vräker ur sig högtravande repliker om vem som är ledare och om makt och lagar och jag vet inte vad, men det känns mest som en bortklippt scen ur Mupparna. Kakmonstret revolterar! (Fast Kakmonstret var ju med i Sesam. Sorry!)

Ashley Greene. Med SMÖR PÅ!

De tidigare filmerna innehöll lite action och spänningsinslag, med onda vampyrer som drog runt och hade ihjäl folk - men sådant saknas totalt i BREAKING DAWN. Som sagt, i stort sett hela filmen handlar om att Bella plågas av sin växande mage.

... Och det där gothbandet från 80-talet, då? Det vill säga de där mäktiga vampyrerna i lustiga frisyrer som tillbringar dagar och nätter med att sitta på antika stolar i ett fuktigt slott i Italien? Nä, de är knappt med alls. De figurerar som hastigast i en mardröm i början, och återkommer först under eftertexterna som något slags comic relief.

Detta är verkligen skitdåligt. BREAKING DAWN är usel på de flesta sätt, skittråkig (breaking yawn) och kan bara uppskattas av en fullkomligt okritisk ung publik. En publik som självklart inte läser denna recension - eller andra recensioner. Självklart skiter de blankt i eventuella kvaliteter eller brist på sådana. Bara de får se sina idoler är de nöjda.

I vanlig ordning genomsyras storyn och dialogen av författarinnan Stephenie Meyers religiösa livsåskådning, mormon som hon är. Och enligt henne verkar det viktorianska 1800-talet vara det vi ska sträva efter.

Nya TWILIGHT - nu ännu sämre! Frågan är hur nästa del, den allra sista, kommer att se ut. Lyckas de göra en ännu sämre film förtjänar de något slags pris ...

(Biopremiär 16/11)

Bio: Drive

Foton: Richard Foreman copyright © 2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.
 
Den danske regissören Nicolas Winding Refns karriär har ju gått lite hit och dit, upp och ner. Debuten PUSHER från 1996 var ju en stor succé, men därefter svajade det - främst vad gäller Refns engelskspråkiga filmer. FEAR X med John Turturro råfloppade, BRONSON var irriterande pretentiös, och den blodiga och skitiga vikingarullen VALHALLA RISING fick mig att somna.
Refns senaste epos, den USA-producerade DRIVE, roffade åt sig priset för bästa regi i Cannes i våras, och det är en väldigt, väldigt hypad film. Är filmen värd denna hype?

Ja!

DRIVE är med råge Nicolas Winding Refns bästa film. Detta är en utmärkt liten film som förtjänar en stor publik världen över - vilket den dock inte lär få, på grund av en del orsaker. Jag återkommer till dessa.

Ryan Gosling (även aktuell i den mer än utmärkta MAKTENS MÄN) spelar en stuntförare, enbart listad som "driver" i rollistan. Han är duktig på sitt jobb. Mer än duktig - han är fantastisk. Men förutom att utföra stunts i filmer extraknäcker han som "wheelman" - han kör flyktbilen när rånare tar sig från brottsplatsen. Vår bilförare tillhör ingen liga, han frilansar; bovar anlitar honom och måste hålla sig till hans regler. Fem minuter. Om rånarna inte är tillbaka i bilen efter fem minuter, kör föraren sin väg.

Den lugna, tysta, vänlige föraren flyttar in i en ny lägenhet och lär känna sin nya granne Irene (den underbara Carey Mulligan) och hennes lille son. Irenes make sitter i fängelse och föraren spenderar en hel det tid tillsammans med den ljuva Irene; hon representerar värme och oskuldsfullhet i hans mörka, kalla och brutala värld. Föraren verkar allt bli förälskad i sin ljuvliga granne.

Så en dag släpps Irenes gubbe ut ur finkan. Det visar sig att han är skyldig några väldigt, väldigt onda män pengar, så han behöver förarens hjälp. Kuppen som följer går snett och föraren upptäcker att han plötsligt har ett pris på sitt huvud. Föraren, Irene och hennes son är i stor fara.

Den som förväntar sig en stuntspäckad actionrulle i stil med FAST AND THE FURIOUS-serien eller TRANSPORTER-trilogin lär bli besviken. DRIVE är långtifrån en genomsnittslig actionthriller. Jag vill inte kalla detta en actionfilm - eller en thriller. Detta är ett drama, om än fullt av gangsters och våld. Det är ett existentiellt kriminaldrama.

Okej, orsakerna till att jag inte tror att Refns film kommer att bli en enorm kioskvältare ... Tja, för det första är DRIVE lite för arty för mainstreampubliken. Detta är trots allt till mångt och mycket en arthousefilm. Den är ganska långsam och lågmäld. Det saknas Yippee-Ki-Yeah-rollfigurer. Den ser ser inte ur som en Jerry Bruckheimer-film. Den ser däremot ut som en filmfestivalfilm, som någonting som visas- och vinner pris i Cannes.

Den andra orsaken är våldet. DRIVE är antagligen alldeles, alldeles för magstark för den genomsnittslige biobesökaren. Filmens våld är oväntat, chockerande och extremt blodigt. En kille får sin skalle stampad till köttfärs. Och scenen med hagelgeväret ... Ähum ... Ja, den fick publiken att hoppa och skrika när jag såg filmen. Våldet här är inte festligt splatter modell FINAL DESTINATION 5 (vilken jag för övrigt gillade), i DRIVE är det bara groteskt och vidrigt.

Men de som pallar med det myckna våldet kommer att upptäcka att DRIVE är en remarkabel film. Kemin mellan Ryan Gosling och Carey Mulligan är utmärkt, här finns en underbar scen strax efter att de träffats för första gången; de står bara och tittar på varandra under en lång stund. Dialog saknas och scenen behöver ingen. Refns film är full av scener som denna.

Det finns fler utmärkta skådespelare och rolltolkningar i filmen. Albert Brooks är bra som en gangster man inte vill möta i en mörk gränd - eller någon annanstans. Ron Perlman är förstås också bra som en annan gangster. Bryan Cranston är sympatisk som mekanikern föraren jobbar hos. Och kyss Karlsson om inte den gamle hollywoodlegenden Russ Tamblyn från WEST SIDE STORY, och som var dr Jacoby i TWIN PEAKS, dyker upp!

... Och Ryan Gosling är perfekt i huvudrollen.

DRIVE besitter ett imponerande filmfoto och ett ganska coolt soundtrack. Filmen är baserad på en roman av James Sallis och jag antar att en del kommer att jämföra DRIVE med Quentin Tarantinos filmer. Tja, Nicolas Winding Refn är också en stor konnässör av B-filmer och grindhousekulturen, och visst finns här vissa likheter med Tarantinos rullar, men som helhet vill jag nog hävda att DRIVE är en annan typ av film.

No matter what type of picture this is, “Drive” is one of the best movies of 2011. Check it out!
Oavsett vilken typ av film det här är, så är DRIVE en av 2011 års bästa filmer.
Kolla in den!

(Biopremiär 18/11)

Den misslyckade bakfumlaren

OBS att bilden inte har med artikeln att göra

Ja, jösses.

Den gångna veckan har jag tre gånger gjort något jag inte gjort på evigheter. Jag har ...

... bakat.

Bröd.

Traskade runt i en butik och handlade, och konstaterade att de hade extrapris på mjöl, så jag tänkte, ja, vaffan, why not? Så jag tjackade upp mig på mjöl och jäst och annat.

Nu hör det till saken att jag bakade en hel del en gång i tiden.

På 90-talet.

Fast då hade jag en gammal ärvd hushållsassistent. Den gjorde processen enkel. Det första som slog mig nu var att, mög, jag har ju inte längre en hushållsassistent! Vad gör jag nu?

Jo, jag rör och knådar förstås för hand. Självklart iförd slips.

Jag följde ett recept på det ena mjölpaketet. Lantbröd. Simpelt.

Det gick åt helvete.

Jag följde receptet till punkt och pricka, men ändå plockade jag ut två små bautastenar ur ugnen. Limporna var dödbakade, tunga som fan och utmärkta att använda som tillhygge. Kanske i en snapphanefilm.

Och inte var de goda heller. Bröden smakade absolut ingenting.

Ett par dagar senare gjorde jag ett nytt försök. Den här gången improviserade jag lite, och se - det gick nu betydligt bättre. Limporna blev fluffigare, de bidde inte dödbakade.

Men de smakade fortfarande inte så mycket.

Igår gjorde jag ett tredje försök med återstoden av mjölet. Nu experimenterade jag hejvilt.

Och misslyckades totalt.

Den här sista gången hade jag lyckats knåda ihop två skitfula, extremt ojämna knölpåkar. Som inte smakade så mycket de heller.

Märkligt.

Ja, jag får väl kompensera det hela med att införskaffa smakrika pålägg. För nu har jag en massa misslyckade, hembakade brödlimpor intryckta i frysen. 

... Men var är dvärgarna?

Jaha. Okej. Ja, det här ser väl flott ut. Den onda drottningen badar i filmjölk och Thor svingar yxor.
Men allvarligt talat: var fanken är dvärgarna? Det är ju dem vi vill se! (Badande i filmjölk)

Hypnotisören - filmas med de gamla vanliga

Alexandra Coelho Ahndoril, Mikael Persbrandt, Tobias Zilliacus, Alexander Ahndoril
Fotograf: Fredrik Hjerling

 

Denna pressrelease kom för en liten stund sedan. Och ... Jag har absolut inget att tillägga. Finnen har jag aldrig hört talas om, men nu är det Persbrandt igen. Och Lena Olin. Kan tänka mig att resten av rollistan består av det gamla vanliga gardet. Och me Hallström vid rodret blir det säkert härligt slätstruket.

Huvudskådespelarna till HYPNOTISÖREN presenterades idag!

I samband med en presskonferens idag presenterades skådespelarna som kommer att spela huvudrollerna i filmatiseringen av Lars Keplers HYPNOTISÖREN.

Rollen som kriminalkommissarie Joona Linna spelas av finländaren Tobias Zilliacus, dr Erik Maria Bark (hypnotisören) gestaltas av Mikael Persbrandt och hans fru Simone av Lena Olin. För regin står som tidigare meddelats Lasse Hallström, som efter 24 år åter filmar i Sverige.

Inspelningen startar januari 2012 och premiären är beräknad till hösten 2012.

HYPNOTISÖREN är baserad på Lars Keplers (Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) framgångsrika debutroman (2009) med samma namn. Boken är såld i närmare 600 000 exemplar bara i Sverige.

Synopsis: Kriminalkommissarie Joona Linna har ett vittne som trots sina skador mirakulöst överlevt en ursinnig slakt på en familj i ett radhus utanför Stockholm. Vittnet, familjens femtonårige son svävar mellan liv och död och kan inte förhöras med vanliga metoder.

Samtidigt är familjens äldsta dotter spårlöst försvunnen. Det verkar som någon försöker utplåna hela familjen och Linna befarar att hon kan bli mördarens nästa offer.

I sin kamp mot klockan övertalar Linna den starkt ifrågasatte hypnotisören Erik Maria Bark att försöka nå fram till pojken och få honom att vittna under hypnos. Bark bryter därmed sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en livsfarlig resa ned i det undermedvetnas bottenlösa mörker tar sin början.

HYPNOTISÖREN produceras av AB Svensk Filmindustri och Sonet Film AB

Filmen har redan innan inspelningen startat sålts till över 30 länder utanför Norden.

Bio: Play

Foto: Marius Dybwad Brandrud © 2011 Plattform Produktion

När jag såg PLAY i somras, både introducerades och avslutades visningen av herr regissören Ruben Östlund själv. Helt utan ironi och på bred göteborgska trumpetade han att "detta är en VIKTIG och ANGELÄGEN film". Som väl är allmänt bekant, är just orden "viktig" och "angelägen" något jag och många kollegor brukar skoja om. Det är sådant vissa kritiker brukar dra till med när de vill verka ännu tråkigare än de redan är. Det går också bra att fläska på med orden om filmen egentligen en inkompetent orgie i amatörmässighet, men där filmaren trots allt haft baktankar. Notera att en påkostad, proffsig och kommersiellt gångbar film i stort sett aldrig kallas "viktig" och "angelägen"!
Ruben Östlund är ju en filmfestivalfavorit och hans filmer ser ut som något som hör hemma på filmfestivaler. Tidigare har han gjort icke-filmer som GITARRMONGOT och DE OFRIVILLIGA.

PLAY får väl också sägas vara något slags icke-film. I sin strävan att hitta en helt egen stil, gör Östlund precis tvärtom, han struntar i alla de orsaker som gjorde mig intresserad av film till att börja med en gång i tiden. Han tar Roy Anderssons statiska kamera flera steg längre, och struntar i Anderssons estetik. I PLAY ställer Östlund nämligen bara upp sin kamera rätt upp och ner, och så får folk agera någonstans framför den. Ibland panorerar Östlund, men det är sällan. Vissa legendariska B-filmare har gjort film på samma sätt - i Herschell Gordon Lewis' SOMETHING WEIRD (som den tuffa amerikanska filmdistributören tog sitt namn från) finns en scen där man först bara får se en statisk bild på en soffa, medan vi hör folk på väg till soffan prata. När jag såg detta på bio, skrek publiken av skratt. Men i PLAY är samma teknik "konst".

Så. Jag ger inte mycket för Ruben Östlunds sätt att göra film. Tvärtom, jag ger inget alls. Men! Nu tänker jag faktiskt inte sitta här och totalsåga PLAY. För någonstans är detta en hyfsat bra film.

Storyn bygger på sanna händelser: ett gäng svarta tonåringar i Göteborg rånade andra tonåringar på deras mobiltelefoner. De använde en speciell verbal teknik för att lura av kidsen mobilerna, vilket de oftast lyckades med. Och vad märkligare är, var att inga vuxna ingrep. Östlund har intervjuat ungdomar i Göteborg som varit med om händelserna i detta fall och har skrivit manuset efter dessa berättelser.

Ungdomarna i huvudrollerna görs alla av amatörer som aldrig stått framför en kamera och det gör ett rätt realistiskt intryck. Rånargänget ser ut och beter sig som åtskilliga andra, liknande gäng många städer är fulla av. De där som står och dräller i gathörn och försöker se skittuffa ut. De där som lever jävel på bussen och förstör bioföreställningar. Vissa har kallat PLAY för kontroversiell just för att gänget består av svarta killar. Är det rasistiskt, är de stereotyper?

En trio "välartade" pojkar råkar ut för rånargänget, och blir ivägsläpade över halva Göteborg för att reda ut "problemet med mobilen" (det är en utdragen och besvärlig taktik rånarna kör med). En asiatisk kille har med sig sin klarinett, vilket han mobbas för. Plötsligt blir klarinettkillen så rätt att han måste bajsa. Han rusar iväg mot ett buskage, drar ner byxorna, och med röven mot kameran bajsar han - han är lös i magen, så skiten sprutar. Efter pressvisningen diskuterade vi huruvida killen bajsade på riktigt eller om det var specialeffektbajs. Studio S Entertainments head honcho SEO hävdade att det ärr Industrial Light & Magic som ligger bakom. I vilket fall, jävlar vad den här killen kommer att mobbas i skolan. Jag menar, vad är det för filmdebut? Detaljerat bajsande på bioduk?

Jag tycker att den utdragna bajsscenen är fullkomligt onödig. Liksom många andra scener. Vid ett tillfälle får vi se sådana där panflöjtsindianer som uppträder på en gata. Vi tvingas höra nästan hela låten. Senare får vi under flera minuter se de här indianerna sitta och äta på McDonald's (filmat genom fönstret). Här finns säkert symbolik. Vad kan det vara? De svarta undomarna försörjer sig genom att råna folk, medan indianerna spelar och sjunger för pengar? På slutet förekommer ett par konstiga scener där ungar framför danser i ett klassrum, vilket också ska symbolisera något. Antar jag. Flera gånger under filmen klipps det till scener ombord på ett tåg på väg mellan Malmö och Göteborg. Ombord finns en vagga som står i vägen. Tågpersonalen försöker lösa mysteriet med vaggan ingen verkar vilja veta av. Förvisso är detta lite skojigt, men vad menas? Att vuxenvärlden och myndigheter är handfallna, eftersom de vare sig kan flytta vaggan eller få ordning på de kriminella dräggen?

Östlund berättade att filmen skulle visas för skolklasser. Jag undrar hur dessa visningar gick. Dagens ungar kan ju inte sitta still under en actionfilm i högt tempo, hur ska de hantera en statisk slowmotionfilm? Med en bajsande asiat?

Handlingen i PLAY är intressant, frågeställningarna är intressanta. Men filmen är ganska exakt två timmar lång - den är åt helvete för lång. Den blir seg och tråkig. Ibland går det inte att höra vad folk säger. Jag vet inte om detta är medvetet. Troligen. Det blir säkert mer konstnärligt om man låter sina aktörer stå någonstans långt från mikrofonen. Eller om man låter ovidkommande ljud överrösta dialogen.

Synd att Ruben Östlund inte gjorde en riktig film på den här storyn.

(Biopremiär 11/11)

Bio: I Don’t Know How She Does It

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Åh fy faaaaaaan ... !
Nu är den kokta hästen stekt. I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT är tammefan något av det absolut sämsta och mest påfrestande jag sett i år. Och det här är illa på ett helt annat sätt än andra filmer jag sågat. Det här är nämligen inte inkompetent gjort, uselt spelat och allmänt amatörmässigt. Den här gången är det innehållet som får mig att känna mig som en scanner vars huvud är på väg att explodera.
Douglas McGrath har regisserat den här filmen, som bygger på vad jag gissar är en bästsäljande chick lit-bok av Allison Pearson - och jag får alla fördomar om denna typ av böcker bekräftade.
Sarah Jessica Parker har huvudrollen som Kate Reddy, framgångsrik finansanalytiker. Hon klättrar på karriärstegen och konkurrerar ut rövslickande manliga kollegor. Men stackars Kate har det minsann inte så lätt - hennes liv är rätt kaotiskt.

Ni förstår, Kate är gift; hennes make Richard görs av Greg Kinnear, som också verkar ha ett viktigt jobb, fast jag minns inte riktigt vad det var. Paret har två små barn på två och sex år. Och ja jösses, Kate vet inte riktigt hur hon ska hinna med allt - medan hennes vänner och kollegor imponeras och undrar hur hon hinner med allt, hur hon lyckas vara så duktig.
Mer problem uppstår när Kate tar ett rejält karriärkliv framåt och ska börja samarbeta med den stilige Jack Abelhammer (Pierce Brosnan) och hjälpa honom att sälja in saker till oerhört viktiga kunder, det handlar väl om miljardaffärer. Stackars Kate jobbar allt mer, hon umgås allt oftare med den charmige Jack, och herrejösses, hennes familj blir putt för att hon sällan är hemma, och dottern gnäller "Men du lovade ju att vi skulle bygga en snögubbe!". Och hur bara vågar Kate sabba familjens Thanksgivingfirande?!

Kate far omkring och svettas. Det är föräldramöten, ungarna ska lämnas på skola och dagis, det ska bakas till en skolbasar (tydligen väldigt viktigt i Amerika), det ska fixas barnkalas - och det ska jobbas i finansvärlden. Vad Richard gör hela dagarna vet jag inte. Varför kan inte han baka och hämta och lämna ungar? Eller passar detta inte in i Kates - och Allison Pearsons - världsbild? Vid ett tillfälle skulle Kate vara hemma och passa ungarna en kväll när Richard skulle ut, men eftersom Kate tvingades jobba över uppstod problem, så karln fick tag på någon okänd gammal tant som fick sitta barnvakt. Richard kommenterar tilltaget med "Men du var ju inte hemma, Kate". Som om han är fullkomligt handfallen i hemmet.
Filmens humor består till exempel i att barnens skola drabbats av löss och nu har Kate också fått löss - hjälp, samma dag hon ska träffa Jack Abelman för första gången! Kate har även en assistent, Momo (Olivia Munn), som aldrig rör en min och hela tiden fäller syrliga kommentarer.

I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT berättas delvis som en dokumentär om Kate, i vilken hennes vänner och kollegor intervjuas och berättar om vår huvudperson. Ibland stoppar Kate filmen, vänder sig mot kameran och talar direkt till publiken - då ska hon oftast förklara saker och ting, främst hur män fungerar. Ibland antecknas en massa saker tvärs över bilden.
I slutändan står det förstås klart att kvinnor som Kate är de mest fantastiska som finns, moderskapet är det bästa som finns, familjen är det bästa som finns, ja, allting är det bästa som finns. I synnerhet om man är stenrik och jobbar i finansvärlden - som Kate Reddy.
Kvinnosynen i den här filmen är rätt märklig och jag undrar hur många vanliga människor som kan relatera till det här. Tja, arbetande, gifta kvinnor med familj känner kanske igen en del - men till saken hör ju att Kate också är en lyxlirare. Jag hade kunnat acceptera en film om svinrika brudar med familjeproblem - och det hade varit underhållande och roligt. Men detta är motsatsen till underhållande och roligt.
Jag höll på att bli vansinnig när jag såg den här, hade den gått på TV hade jag stängt av efter fem minuter. Det här är plågsamt! Sarah Jessica Parker tycker jag inte alls om, däremot gillar jag förstås Greg Kinnear och Pierce Brosnan, och även Kelsey Grammer medverkar, liksom Jane Curtin. Christina Hendricks är rätt charmig som Kates kompis, men medverkar alldeles för lite. Det enda positiva jag kan säga om filmen är att den bara varar 89 minuter. Dock 89 långa minuter.
Jag hatade I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT. Det här är en jävla kärringfilm!

(Biopremiär 11/11)