Det finns hopp om ungdomen

Som vanligt stannade jag kvar en dag i Göteborg efter Bokmässan förra månaden, för att kunna varva ner lite och strosa runt på stan. Just den här måndagen mötte jag upp med Johan Wanloo för att äta lunch, vilket vi gjorde. För att inte tala om dricka kaffe. Oj, vad trevligt det var. Det var så trevligt att vi upprepade gånger sa "Åh, vad trevligt vi har det".
Därefter traskade Johan tillbaka till sin studio, medan jag flanerade lite på Haga och längs Linnégatan. Solen sken, det var varmt, det var pittoreskt, och som jag också brukar göra när jag är i Göteborg, smet jag bort till Seriehörnan.
Där stod jag väldigt länge, över en timme, kanske två, och småpratade med Tony som har butiken, medan jag botaniserade bland gamla bortglömda serietidningar. Det är fascinerande hur många konstiga tidningar de kom ut i slutet av 1970- och början av 80-talen. Vad tänkte förläggarna på? Trodde de verkligen att det skulle finnas en marknad för Serietidningen Yps? En tidning som kom ut 1982 och vars förlag låg i Lerum, av alla ställen.

Emellanåt kom det in kunder och alla hade specifika önskemål. En ambulans stannade utanför och dess förare störtade in och köpte en stor trave Buster, något mannen tydligen brukade göra. En elegant gammal herre i kostym och med käpp stapplade in och berättade att han skulle på 70-årskalas och tänkte ge födelsedagsbarnet Biffen & Bananen i present. Fanns det månne några sådana? Herren köpte ett album från 50-talet, vilket betingade flera hundra kronor, samt en billigare nyutgåva.

(A SUIVRE) - en saknad tidning

Plötsligt kom det in en tjej på 20-någonting. Tjusig tjej, hon såg inte alls ut som de där vanliga seriebrudarna, det vill säga tatuerad, piercad och "alternativ" klädsel. Den här tösen såg ut som någon man vill köpa en drink till i en pianobar.
Och han var på jakt efter serier - till sin pojkvän. Trevligt initiativ. Inte nog med att hon visste exakt vad hon ville ha, hennes val fick mig att häpna och jag blev djupt imponerad. Direkt rörd.
Den unga damen frågade nämligen efter Tardi. Och Hugo Pratt. Och framför allt efter Francois Bourgeon. Inte nog med det, hon klämde även till med Manara!
Jösses! Vem vill väl inte ha en sådan flickvän - eller fru? Tänk att vakna upp på sin födelsedag och få några album av dessa herrar. Vilken grej.
Det är väl allmänt bekant att jag inte är speciellt imponerad av större delen av den här nya, svenska serievågen. Det publiceras fler svenska album än på länge, men i de flesta fall låter upphovsmännen och -kvinnorna budskapet gå före hantverket.
Men den här tösen i Göteborg visade att det finns hopp om ungdomen. Och att hon var snygg gjorde förstås inte saken sämre.
När jag lämnade Tony hade jag nöjt mig med att köpa ett par nummer av Fantomen från 70-talet. Konstigare än så blev det inte. Vaffan skulle jag med Yps till?