Bio: Tintins äventyr – Enhörningens hemlighet

Bilder copyright (c) Sony Pictures Entertainment

Jag har ju varit rätt skeptiskt till den här nya filmen om Tintin – och det med rätta. För det första har den regisserats av Steven Spielberg, vilket känns lite konstigt. Han är ju amerikan och även om han själv beundrat Tintins äventyr i 30 år, verkar han i ett land där i princip ingen har någon som helst relation till Hergés figur och där populärkulturen går i en annan tradition, om än inte alltid till innehållet – till exempel ser ju amerikanska äventyrsserier sällan ut som de fransk-belgiska. Producentens Peter Jacksons förhållande till Tintin kan jag inte uttala mig om.

När jag fick se de första bilderna ur filmen sänktes förväntningarna ytterligare, för att inte tala om när den första trailern släpptes. Spielbergs film är ju datoranimerad med motion capture-teknik, och figurerna såg likbleka och döda ut.

Å andra sidan: Hergé beundrade Spielberg och dennes första filmer, och minsann om Hergé inte uttryckte en önskan om att Spielberg skulle göra film av Tintin. Dock hann Hergé dö innan han och regissören skulle träffas i mars 1983. Och häromveckan började de första recensionerna av filmen att droppa in, och flertalet var mycket positiva – när fransmännen ger Spielbergs film tummen upp, kan ju filmen inte vara helt fel (vad belgarna tycker vet jag inte).

Nu har jag sett filmen – och jag blev väldigt positivt överraskad. Det här är ju bra!

Låt mig ta det negativa först. Ett par kollegor anmärkte på att animeringen är så pass fotorealistisk att man lika gärna kunde gjort en ”riktig” film med levande skådespelare. Tja, det hade man kanske. Animationstekniskt är det här antagligen det bästa jag sett, det är häpnadsväckande välgjort. Det enda som inte funkar riktigt, är figurernas ansikten – rättare sagt, deras ögon. Alla har stel, glasartad blick, eftersom det är oerhört svårt att animera liv i blicken. Och detta medför att det är lite vaxdocka eller till och med lik över figurerna.

Min andra anmärkning är att det är lite för mycket action i filmen. Lite för mycket skjutande, lite för många- och för långa slagsmål, och några jakter för mycket. Men vid närmare eftertanke var det nog så här Hergé tänkte sig Tintins äventyr. Hergé var oerhört filmintresserad och använde sig av filmiskt bildberättande i sina serier – och de tidiga Tintinäventyren var väldigt vilda och actionpackade, och höll ett långt högre tempo än Spielbergs film. John Williams står inte helt oväntat för musiken, och det är väl nästan ofrånkomligt att det blir väldigt mycket Indiana Jones över äventyren, i synnerhet när figurerna hamnar i Nordafrika. Men jag tror att Hergé skulle nicka belåtet åt de episka vilderna och bombastiska musiken. Fast många av oss är ju vana vid de tysta seriealbumen och skivorna med Tomas Bolme, som helt saknade musik. Jag har aldrig riktigt funderat på vad för typ av musik som skulle passa bäst till Tintins äventyr – mer än juvelarian ur ”Faust”.

Men bortsett från dessa anmärkningar, är ENHÖRNINGENS HEMLIGHET en väldigt underhållande film gjord med mycket kärlek till originalserien. Handlingen bygger på de två albumen ”Enhörningens hemlighet” och ”Rackham den Rödes skatt”, men för att introducera kapten Haddock för biopubliken, har man även bakat in delar av ”Krabban med guldklorna”. Och det funkar alldeles utmärkt. Tecknaren och serieexperten Johan Andreasson påpekade förresten på Facebook att man även stoppat in en hyllning till ett Kalle Anka-avsnitt av Carl Barks, och även om jag är allt annat än expert på Kalle Anka, konstaterar jag att Johan har rätt – slutuppgörelsen är plockad från Barks serie.

ENHÖRNINGENS HEMLIGHET öppnar med väldigt snygga förtexter, ackompanjerade av passande jazzig musik av 30-talsstuk. Därefter hamnar vi på ett torg i Bryssel, tiden verkar vara 30-tal, och minsann om den första person vi ser inte är Hergé själv, som sitter på nämnda torg och ritar av Tintin – i Hergés klassiska stil. Bakom Hergé syns ett antal porträtt av andra figurer vi känner igen från serierna.

På torget hittar Tintin en modell av ett gammalt fartyg. Tintin köper modellen, men genast dyker det upp andra som vill ha den och de är beredda att betala stora summor för den. En av köparna är den skumme Sakharine.

Tintin går hem till sin lägenhet, och minsann – han har en skrivmaskin där! Inte bara en, han har många. Och på väggarna hänger inramade artiklar. Jojomen, i den här filmen är faktiskt Tintin journalist, och han pratar om att han ska skriva åt sin tidning.

Snart bryter sig slemma bovar in hos Tintin, fartygsmodellen stjäls, Tintin hittar ledtrådar till var piraten Rackham den Rödes skatt kan finnas gömd, och inom kort har han tillsammans med Milou begett sig ut på ett hisnande äventyr, där Dupondtarna förstås dyker upp med jämna mellanrum, där Haddock dricker sig full när han borde hålla sig nykter, och där Bianca Castafiore framträder och sjunger så att glas spriker och Haddock blir vansinnig.

Det är onekligen något visst att få se alla dessa välbekanta händelser spelas upp på en filmduk, i många fall nästan exakt som de såg ut i albumen. Jag tycker att handlingen känns originalserierna trogen, även om man stuvat om en hel del – men så är det ju också tänkt att filmen ska ses av en stor publik som inte har en aning om vem Tintin är. Det går ju trots allt inte att göra en dyr, påkostad film som enbart riktar sig till medelålders- och pensionerade västeuropéer som växte upp med albumen.

Tyvärr var det den svenskdubbadeversionen som pressvisades här i Malmö. Det är ju klart att man vill se den engelska originalversionen (som också kommer att biovisas). Fast … Vid närmare eftertanke spelar det kanske ingen större roll – för Tintin och hans vänner ska ju inte prata engelska! Jag är van vid att Tintin låter som Tomas Bolme (eller Jacob Hård i nödfall). Eller så ska han väl prata franska. Dessutom blir det ju lite konstigt när Milou plötsligt heter Snowy och Dupondtarna Thompson, och så vidare.

Visserligen har filmens figurer drag av de skådespelare som … motionfångats, som det inte heter på svenska. Jamie Bell gör Tintin (som dock är mer lik Leonardo de Caprio), Andy Serkis är kapten Haddock, Daniel Craig är den slemme Sakharine, och Simon Pegg och Nick Frost är Dupondtarna. De svenska rösterna är väl okej, men de saknar dessa brittiska skådespelares personlighet, liksom de saknar de svenska talskivornas kvaliteter.

Och 3D:n, då? Filmen är ju i 3D. Tja … Den är inte exceptionell, men det är i alla fall inte suddigt.

I vilket fall: jag gillade ENHÖRNINGENS HEMLIGHET. Verkligen. Jag tycker att filmen är långt bättre än jag trodde den skulle vara och jag ser fram emot nästa film, som Peter Jackson ska regissera.

Frågan är bara hur den amerikanska publiken, som inte har en aning om vem Tintin är, kommer att ta emot filmen när den får USA-premiär den 21:a december …

 

 

 

 

 

(Biopremiär 28/10)

https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js