Bio: Straw Dogs

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment 

Nyinspelningarna fortsätter att välla in, och här har vi den aningen oväntade nya versionen av Sam Peckinpahs på sin tid oerhört kontroversiella STRAW DOGS från 1971 - en film som på bio i Sverige hette STRAW DOGS - DET GALNA GÄNGET och på video fick den märkliga titeln STRAW DOGS - DE GALNA HUNDARNA. Vilka hundar?

Att man spelat in en ny version är i det här fallet inte så konstigt; originalet - som bygger på en bok - är trots allt 40 år gammalt, det går inte att jämföra med alla dessa remakes på skräckfilmer från 80-talet. Och att filmatisera samma roman flera gånger är inget nytt, det har man sysslat med sedan filmens barndom.

Jag har inte sett Peckinpahs film på kanske tjugo år och har den således inte i färskt minne. Jag minns inte så väldigt mycket mer än att den fridfulle matematikern Dustin Hoffman och hans läckra fru Susan George flyttar till Cornwall i England, där de genast hamnar i trubbel med några lokala busar. David Warner är en av de slemma, en björnsax spelar i stor roll, Hoffman förvandlas till en brutal hämnare och i den mest kontroversiella och beryktade scenen blir George våldtagen två gånger - och man får efter ett tag intrycket av att hon motvilligt gillar det.

STRAW DOGS är även känd för att den brittiska filmcensuren inte tillät att filmen släpptes på video 1984. Först 2002 godkändes den, efter att man klippt i våldtäktsscenen, men distributören vägrade släppa en censurerad version. Senare kom den till slut ut oklippt. Här i Sverige har den hela tiden varit oklippt.

En av poängerna med originalfilmen är att det är lille Dustin Hoffman som genomgår förvandlingen till skoningslös hämnare. I Rod Luries version, är det James Marsden som är den fridfulle David Sumner, som den här gången är filmmanusförfattare. Marsden är ju känd som superhjälte i X-MEN och han är långt ifrån en tanig liten stugsittare, även om han bär glasögon och beter sig som en snäll helyllekille. Kate Bosworth är hans fru Amy, och nej, Bosworth är ju ingen Susan George (här hör det till saken att jag är väldigt svag för den truliga George när hon var ung).

Men i övrigt måste jag säga att STRAW DOGS modell 2011 blev en stor överraskning!

England är utbytt mot den amerikanska södern. Paret Sumner flyttar hem till hennes föräldrahem, en stor gård utanför en riktig håla bebodd av de värsta rednecks man kan tänka sig. De sitter förvisso inte i träden och spelar banjo, men det är inte långt ifrån.

Det dröjer inte länge förrän David hamnar på kant med ortens invånare. På en bar utmärker sig genast den dominante Coach (James Woods), som super, skriker, svär och slåss, och få vågar säga emot honom. På samma bar dyker Amys gamle pojkvän Charlie (Alexander Skarsgård) upp. Charlie och hans ruffiga polare tilltalar hela tiden David med Sir och Mr Sumner, men det framgår tydligt att de inte gillar denne stropp från Los Angeles som tror att han är något.

David och Amy har anlitat Charlie och dennes lilla gäng för att laga taket på gården, något de inte är så bra på; de föredrar att dricka öl och tjuvjaga. Dessa bonnläppar är dessutom djupt religiösa och inte blir den redan jobbiga stämningen bättre när de får veta att David inte är troende.

Charlie kan inte låta bli att sukta efter Amy, alla trånar efter henne, och efter att ha lurat ut David i skogen, våldtas Amy.

I handlingen förekommer även en förståndshandikappad man; Jeremy (Dominic Purcell), som har något slags märklig relation till en femtonårig tös, dotter till Coach. Coach blir vansinnig när dottern umgås med Jeremy, och detta kombinerat med Charlie och hans polare leder fram till en minst sagt våldsam, blodig och superbrutal upplösning.

Jag hade inga förväntningar alls på STRAW DOGS, de amerikanska recensioner jag läst har varit blandade; väldigt positiva eller negativa. Men jag måste utbrista:

Äntligen! En riktigt jävla hård thriller! STRAW DOGS är verkligen stenhård.

Som bekant finns det något härligt tillfredställande med hämnarfilmer av det här slaget. Och i Luries film vill man verkligen se stackars David Sumner äntligen få nog och ta kål på det vidriga packet. Och nog för att det är ett vidrigt pack, alltid. Värre avskum får man leta efter. Charlie, Coach och de andra är rejält obehagliga typer.

Vad som gör den nya STRAW DOGS bra, är att den är välgjord och har brå skådespelare. Marsden och Bosworth må vara blekare än Hoffman och George, men de andra är strålande. James Woods är - självklart! - fullkomligt fantastisk. Vilken typ! Och Alexander Skarsgård gör väldigt bra ifrån sig, han pratar med bred sydstatsdialekt och lyckas kombinatinera Stilig hunk med Psykopat.

... Och ja, filmen är alltså extremt våldsam och blodig (björnsaxen gör comeback!). Tack och lov har man inte velat göra ännu en tonårsanpassad mjäkrulle; det här är tungt, dystert, och musiken är ödesmättad. En del brister i logiken är det lätt att ha överseende med.

Till saken hör förstås att USA är fullt av typer som Charlie och hans anhang. Jag känner folk i New York och Los Angeles som inte vågar åka till landsbygden, eller till vissa stater, eftersom det finns alldeles för många konstiga typer där. Inskränkta, bisarra politiska åsikter, otäckt religiösa, allmänt obildade.

Fast det är ju klart, det här låter nästan som skildringen av Norrland i filmer som JÄGARNA ...
(Och fan vet om det inte finns ännu fler knäppgökar i Los Angeles)

(Biopremiär 7/10)