Jag skulle vilja påstå att jag inte har någon som helst relation till Nalle Puh. Jag vill minnas att farsan vid något tillfälle läste någon eller några berättelser om Puh som godnattsaga för snart 40 år sedan, men det var inget jag krävde at få höra igen. Däremot minns jag bestämt TV-programmet där Håkan Serner satt och läste högt or AA Milnes bok.
Som barn kände jag att det var något med Nalle Puh jag inte riktigt förstod och som jag inte uppskattade. Det här är ju barnböcker som är väldigt omhuldade av främst vuxna och intellektuella. Precis som Tove Janssons böcker - och nej, jag gillade aldrig mumintrollen. Det är möjligt att mycket har försvunnit när Milne översatts och tolkats till svenska, jag vet inte, men jag känner fortfarande att jag liksom vet att det ska finnas något speciellt i berättelserna, men som jag inte hittar.
Disneys version av Nalle Puh får man förstås inte tycka om. Puh-kännarna och -älskarna avskyr denna slickade upplaga. Men samtidigt är det Puh i Disneys tappning som har blivit något alldeles otroligt populär världen över, ungar älskar figurerna och de förekommer på hur många produkter som helst. Även många tonårstjejer verkar samla på Nalle Puh-prylar "för att de är så söta".
Jag skulle gissa att den här nya, föredömligt korta (65 minuter inklusive förfilm) biofilmen är perfekt för ungar i fem-sexårsåldern. De som är aningen för gamla för VEM-filmerna och för unga för coolare grejor. Som Gnurglan.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det här är väldigt ... tråkigt. För mig som vuxen karl. Jag nickade till i mitten av filmen, det blev lite för sövande, och jag tyckte inte att det var speciellt roligt eller underhållande.
Att översätta filmen till svenska kan inte ha varit lätt. Bland annat är figurerna rädda för en mystisk varselse som heter "Baksen" - de har läst om honom på en lapp. På lappen står det "Back soon!" och berättarrösten säger "Tillbaks sen", så rimligtvis borde figuren kallats "Tibaksen" eller något ditåt.
Nalle Puhs svenska röst görs av Jan Jönsson, som låter som en snuvig göteborgare; rösten stämmer inte riktigt med Puh, tycker jag. En kollega tyckte att han låter som Viveka Lärn.
En femåring sätter säkert högsta betyg på NALLE PUHS FILM. Jag som otålig vuxen är inte lika imponerad. Det är lite väl menlöst och slätstruket. Fast jag har säkert fel. Zooey Deschanel bidrar med en rad muntra men halvtrista sånger.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag har sett filmen med originaldubbning och tyckte att den var väldigt charmig. John Cleese gör berättarrösten vilket ger perfekt brittisk stämning. Det är många ordvitsar som antagligen går totalt förlorade i översättningen. För mig framstod filmen som en charmig som är bättre än det mesta Disney gjort med Puh sedan 60-talet. Men så har jag ju också läst Miles böcker ett antal gånger. Dessutom är jag ett stort fan av Tove Jansson.
Jag ville hellre höra ett avsnitt med Spårhundarna ur någon volym av Comics - Den stora serieboken som godnattsaga, än Nalle Puh.
Den enda barnboksförfattare jag på rak arm kan komma på att jag gillade som barn, är Ole Lund Kirkegaard.
... Och Richard Scarry.
Scarry har jag alltid tyckt varit lite tråkig, men hans bilder gillar jag.
Kirkegaard har jag läst om i vuxen ålder. Han skrev förvånansvärt mörka saker...
Det var väl för bildernas skull man lånade hem böcker av Scarry.
Jag kommer inte ihåg så mycket av Kirkegaards böcker, men jag har förstått att de var mörka och inte så festliga och crazy jag minns dem som. Min farsa läste allihop, eller åtminstone de flesta, för mig, men det är väl närmare 35 år sedan.
När jag var lärarvikarie på 90-talet traskade vi en dag iväg till Bio Maxim med några klasser för att se filmatiseringen av Otto är en noshörning. Jag gillade den, men förvånades över dess gråa ton och sunkiga miljöer.
Skicka en kommentar