Bio: Attack the Block

Foton copyright (c) Atlantic Film

Engelsmannen Joe Cornish är dubbelt aktuell denna helg. Dels har han skrivit manus till TINTINS ÄVENTYR: ENHÖRNINGENS HEMLIGHET, och dels har hans regidebut ATTACK THE BLOCK sverigepremiär - en ganska försenad premiär. Går man in på Science Fiction-bokhandeln snett emot Filmstaden hittar man filmen på brittisk DVD.

ATTACK THE BLOCK är onekligen en av höstens, kanske till och med årets, mest hypade filmer. Jag såg den i augusti, innan den vann pris på Fantastisk Filmfestival, men den hade förstås då redan vunnit flera andra priser och jag hade läst mängder av positiva recensioner. Således hade jag rätt högt ställda förväntningar.

Dessa förväntningar infriades inte.

Jag erkänner: jag har blivit gammal. ATTACK THE BLOCK känns alldeles för mycket som en tonårsfilm. Riktad till dagens tonåringar. Det är möjligt att jag hade tyckt bättre om Cornishs film om den riktat sig till oss som var tonåringar på 80-talet. Eller om det var en tonårsfilm från 80-talet. Vänta nu här - vad är det här för jävla konstigt resonemang jag trasslat in mig i? Jag förstår nog inte själv vad jag menar. Jo, förresten - det gör jag. Hade ATTACK THE BLOCK kommit på 80-talet, hade den varit NIGHT OF THE CREEPS. En film som är ohyggligt mycket bättre än det här, och som innehåller söta 80-talsbrudar med läppglans och fluffiga frisyrer.

Det största problemet med ATTACK THE BLOCK, som gör att jag omedelbart blir avigt inställd, är huvudpersonerna. Handlingen kretsar nämligen kring ett tonårsgäng i London. Ett kriminellt tonårsgäng. Det här är en samling drägg (med hopplös dialekt) som rånar och misshandlar folk. Det enda de förtjänar är en kula i pannan - helst innan förtexterna.

Detta gäng hittar en märklig, död varelse; en svart, konstig sak de inte kan identifiera. Snart konstaterar de att det är en illasinnad rymdvarelse - och plötsligt regnar det rymdvarelser från skyn.
Gänget flyr in i ett höghus, där vi introduceras för några andra rollfigurer, och rymdvarelserna attackerar. Och då förvandlas de här slynglarna till filmens hjältar. Och nej, jag tycker inte att det funkar. De är och förblir osympatiska kräk.

Det är även meningen att ATTACK THE BLOCK ska vara rolig. Tja ... Roligast är väl Nick Frost (som också är med i TINTIN), som dyker upp som stoner, men det han är egentligen bara ännu en sådan där standardstoner massor av amerikanska filmer är fulla av, det blir inte roligare för att han är engelsman.

Rymdvarelserna är inte mycket att skriva hem om. Se ser ut som håriga bläckplumpar.

Jag kom att tänka på den franska zombiefilmen LA HORDE; en film som led av samma problem som ATTACK THE BLOCK. Den utspelades också till större delen i en och samma byggnad, och huvudpersonerna vara kriminella som tvingades slåss mot invaderande zombies.

Ärligt talat: jag förstår inte varför så många är lyriska över ATTACK THE BLOCK. Fast det är kanske en generationsfråga?

(Biopremiär 28/10)