Bio: Abduction

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jaha, då är väl hela Team Jacob församlat för att läsa den här recensionen av John Singletons (BOYS N THE HOOD, 2 FAST 2 FURIOUS) nya thriller. För vem är det vi får se i huvudrollen, om inte Taylor Lautner.

Lautner är high school-eleven Nathan, som bor tillsammans med sina föräldrar Jason Isaacs och Maria Bello. Farsan är en riktig hårding som envisas med att lära grabben boxas och slåss med ganska hårdhänta metoder. Nathan är mer intresserad av att festa och tråna efter Karen (Lily Collins), en tösabit som inte verkar vilja veta av honom

Men så en dag tycker en av deras lärare att klassen ska jobba i par med ett projekt, och Nathan paras ihop med Karen. De sitter på Nathans pojkrum och surfar efter sajter som har med projektet att göra, och hittar en sida där man kan se hur försvunna barn eventuellt ser ut idag - och en av ungarna på bilderna blir märkligt lik Nathan. Ungen mer än liknar Nathan, efter lite efterforskningar visar det sig förstås att det är Nathan.

Nathans föräldrar är inte hans riktiga sådana, men de hinner inte berätta så mycket mer innan det stormar in fientliga agenter och dödar dem efter en vild fajt. Nathan och Karen flyr, och jagas plötsligt av både CIA och en mycket ond serbisk agent som heter Kozlow och spelas av Micke Nyqvist. Nathan riktige farsa är en superhemlig agent som snott en lista med viktiga namn från Kozlow, och ryssen vill ha tillbaka listan. Nathan kan inte lita på någon, och till och med hans psykiater (Sigourney Weaver) visar sig vara agent.

Det är ungefär samma tema som i Bournefilmerna. Igen. Eller som i seriealbumen om XIII. En till en början oförstående kille visar sig vara något helt annat än det han tror han är. Upplägget är klassiskt och detta hade kunnat bli en bra, eller åtminstone helt okej film, men det blev det inte.

Den främsta orsaken är Taylor Lautner. Han är tammefan en av de sämsta och ocharmigaste actionhjältar världen skådat. Han ser ut som en polerad frikadell. När jag tänker efter, ser han ut som en bögporrstjärna. Pågen funkar inte alls.

Det här är också en sådan där film där folk slås och slåss och slåss, och ibland skjuter ihjäl varandra, men ingen blöder. I ett slagsmål i en tågkupé dängs Nathan med ansiktet först in i ett fönster som spricker, men vår hjälte får varken sår eller blåmärke. Först i en av de sista scenerna rinner det blod ur ett kulhål. Jag behöver väl inte påpeka att det heller inte svärs i filmen - bortsett från ett ställe, där den opålitlige CIA-bossen Burton (Alfred Molina) säger något i stil med "He sure is Martin's fucking son!". ABDUCTION är tamare än brukligt för att vara en PG-13-film.

Och Micke Nyqvist, då? He he he. Han är The Russian Terminator. Fast serb. I princip skulle Kozlow kunnat ha spelats av vem som helst. Nyqvist har i stort sett samma ansiktuttryck filmen igenom; hård och sammanbiten. Han har få repliker, som han fäller med vad som ska vara öststatsbrytning, men som färgats av stockholmsaccent. Men oj, vad han artikulerar!

En del bra skådisar som Molina och Weaver (som blivit väldigt gammal) kan inte rädda ABDUCTION. Det här är en ospännande och ganska tråkig actionfilm, och logiken haltar en hel del.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)