Bio: Our Idiot Brother

Foton: Nicole Rivelli & Craig Blankenhorn ©2011 Goat Barn Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer spelar systrarna Mirandra, Natalie och Liz. De är alla ganska olika; Miranda har starkt kontrollbehov, Natalie är en "free spirit" och för närvarande lesbisk, medan Liz är gift med (svinet) Dylan (Steve Coogan) som ho har bildat familj med.

De här tre tjejerna har även en bror - Ned (Paul Rudd). Ned är en snäll själ som otdlar grönsaker med sin hippie till flickvän. Men han är lite för snäll - och framför allt är han oerhört godtrogen. Han tror det bästa om alla.

Filmen öppnar med att Ned säljer marijuana till en uniformerad polis och därför hamnar i finkan på åtta månader. När han väl släpps ut har hans flickvän lämnat honom för en härligt trögtänkt och flummig snubbe. Efterson Ned nu inte har någonstans att ta vägen, tvingas han bo hos sina systrar.
Eftersom Ned gör det mesta fel, leder detta till diverse katastrofer i tösernas liv - men självklart är egentligen dessa katastrofer det bästa som kan hända dem. De kommer till insikt med saker och ting tack vare Neds naiva sätt att vara.

OUR IDIOT BROTHER, som regisserats av Jesse Peretz, är en liten överraskning. Jag hade förväntat mig ännu en traditionell, grabbig stonerkomedi - med det var inte alls vad jag serverades. Istället är det här en ytterst charmig och rolig liten film. Okej, det är väl bara en bagatell det här, men om alla bagateller vore som OUR IDIOT BROTHER hade vi levt i en bättre värld.

Paul Rudd är väldigt sympatisk som idiotbrorsan och rent allmänt är rollfigurerna ovanligt väl utmejslade. Zooey Deschanel kör i och för sig vidare på samma typ av brud hon brukar göra, men jag gillar ju henne. Steve Coogan är roligast, men det är väl knappast oväntat. Det dyker upp en övervakare som Ned måste anmäla sig hos var tredje vecka, och även denne kille är skojig.
Det här är en alldeles utmärkt film att se en mörk och fuktig novemberkväll.

(Biopremiär 28/10)

Fantomen luktar som en gammal vålnad

Under helgens seriemässa här i Malmö blev jag påmind om nedanstående ruta ur Fantomen nr 15/2011. Det är meningen att bilden ska föreställa hur Fantomen vaknar efter att ha suttit och sovit på dödskalletronen (han hade väl tradigt). Men nog fan ser det väl ut som om han istället kontrollerar om han är säker under armarna - och enligt pratbubblan är karln allt annat än nöjd.

AXE - because first impressions last

Bio: Det är upp till dig!

Foton copyright (c) Folkets Bio
Lätt förvirring uppstod på förra veckans pressvisning av Maj Wechselmanns nya dokumentär DET ÄR UPP TILL DIG!. Wechselmann hade nämligen lagt till en oannonserad, nitton minuter lång förfilm kallad FILMEN OM MARTIN OCH JOHAN. Den handlar om de där två svenska journalisterna som sitter fängslade i Etiopien, anklagade för att vara terrorister. Kortfilmen utgår från en etiopisk dokumentär om svenskarna; en film som av allt att döma är fejkad för att få svenskarna att framstå som skyldiga, och nog för att Wechselmanns argument är övertygande.
Huvudfilmen är en dokumentär om Lundingruppens oljebolag i Syrien och Etiopien. Wechselmann anklagar Lundin Oil för att samarbeta med regimer som begår övergrepp mot befolkningen för att göra plats för oljefält. Extra mycket kritik riktas mot utrikesminister Carl Bildt, som sitter i Lundins styrelse.

Återigen är kritiken och informationen väldigt övertygande. Det här är onekligen mycket intressant. Fast till saken hör förstås också det faktum att Maj Wechselmann befinner sig långt, långt ut på vänsterkanten. Jag har ingen aning om hur pass väl alla uppgifter stämmer, hur pass vinklade de eventuellt är.
Filmiskt sett är dock DET ÄR UPP TILL DIG! och dess förfilm till stora delar under all kritik. Detta är riktigt illa. Mer amatörmässigt gjorda filmer får man leta efter. Bildkvalitén är usel, Wechselmann har en tendens att zooma lite då och då, som om hon kommer på att hon måste ställa in bilden mitt under intervjuer och andra inslag. De ofta förekommande textremsorna (som dessutom ofta är felstavade) ser ut att vara gjorda med en hemdator från 1980-talet. Alldeles för stora portioner utgörs av inslag från TV-program i vilka Bildt och andra utfrågas - och dessa är oftast avfilmade från en TV-apparat!
Lite kul blir det när man då och då lägger till dramatisk och suggestiv klassisk musik när bilder från eländet i Etiopen visas - osökt går tankarna till "Road to Hell" inslaget i CANNIBAL HOLOCAUST.
På grund av det högintressanta innhållet hade jag kunnat ge det här en trea i betyg. Men eftersom det är som otroligt tafatt gjort, sänker jag betyget. Och nej, det här har inte på bio att göra.

(Biopremiär 28/10)

Bio: Mysteriet i Mouthe

Foton copyright (c) Njutafilms
Då blir det franskt igen här i TOPPRAFFEL! När jag sammanfattar året gissar jag att bland de filmer jag recenserat, kommer franskspråkiga på andra plats efter engelska - och antagligen före svenska.
Den här filmens originaltitel är POUPOUPIDOU - en ganska hopplös titel. Jag förstår att Njutafilms valde att döpa om den. MYSTERIET I MOUTHE är titeln på den bok filmens författare till huvudperson skriver.
Jean-Paul Rouve spelar David Rousseau, som anländer till det trista lilla samhället Mouthe, som ligger i de snöiga bergen som gränsar mot Schweiz. Han är där på grund av ett arv (som visar sig vara allt annat än han förväntat sig - väldigt skojig scen), men av en tillfällighet har man precis hittat byns celebritet Candice Lecoeur (Sophie Quinton) död. Övertäckt av snö låg hon i någotslags ingenmansland, hållande en burk sömntabletter i handen.

Candice hette egentligen Martine Langevin och hade en gång i tiden blivit upptäckt av en flickfotograf. Som Candice blev Martine modell och rönte framgångar som ansiktet (och kroppen) utåt för ett ostföretag - vi får se exempel på väldigt raffig ostreklam. Hon blev även TV-meteorolog, och pratade om vädret på ett porrigt sätt.
David fascineras av dödsfallet och av Candice, så hanbestämmer sig för att stanna kvar, luska i fallet och skriva en bok baserad på detta. Den lokala polisen har avskrivt det hela som självmord, men David vägrar att gå med på detta. Omständigheterna är för märkliga - det måste röra sig om mord.
Candice identifierade sig fullkomligt med Marilyn Monroe (fast jag tycker mest att hon liknar Brigitte Lahaie) - och efter ett tag börjar David att upptäcka märkliga likheter med Marilyns död. Det är som om Candices död är en rekonstruktion av Marilyns. De två kvinnorna hade liknande karriärer, de hade pojkvänner, makar och älskare, och högt uppsatta politiker var involverade - och plötsligt hittades de döda, till synes för egen hand.

Köp ost!

MYSTERIET I MOUTHE är en mycket fascinerande film, handlingen är väldigt intressant. Dessutom är filmen, som regisserats av Gérald Hustache-Mathieu, underhållande och ofta rätt rolig. Ska man likna filmen med något, så, tja, vad ska jag dra till med? En blandning mellan David Lynch och Ulf Malmros? Miljöerna får mig osökt att tänka på TWIN PEAKS och delar av figurgalleriet är rätt lynchkt. Fast en del typer skulle lika gärna kunna härja i en Malmrosfilm.
Jag gillar MYSTERIET I MOUTHE och tycker allt att du ska gå och se den! Fast mer till en trea i betyg tror jag inte att jag kan sträcka mig.
Filmen innehåller nakna brandmän och en kille som tagit på sig ett kohuvud.

(Biopremiär 28/10)

Bio: In Time

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
Andrew Niccol har tidigare skrivit manus till en rad filmer som antingen är direkt futuristiska, eller så pass skruvade att de framstår som futuristiska. THE TRUMAN SHOW, GATTACA, S1M0NE. Han skrev även THE TERMINAL och LORD OF WAR, och ett par av de nämda filmerna har han även regisserat.
Med science fiction-rafflet IN TIME fortsätter han med ännu en fräsig futuristisk idé. IN TIME bygger på en väldigt intressant grundidé och det här hade kunnat bli ett utmärkt avsnitt av en TV-serie modell THE TWILIGHT ZONE eller liknande: i framtiden slutar människan att åldras när man fyller 25. Vi har blivit genetiskt omprogrammerade. Så som vi ser ut när vi är 25, kommer vi att se ut resten av livet. Dock får man även ett tidverk inplanterad i vänsterarmen. Tid är nämligen den nya valutan. Man får lön och betalar med tid. En kopp kaffe kostar tre timmar. Vissa människor - de rika - har hundratals, om inte tusentals år kvar att leva. dessa bor i speciella lyxområden dit det är svårt att ta sig. I slumkvarteren lever folk med dagar eller timmar kvar att leva - och när klockan tickat ner till noll, dör man knall och fall.
I slummen bor Will Salas (Justin Timberlake) tillsammans med sin 50-åriga morsa (kalaskexet Olivia Wilde). Morsan har bara en kort tid kvar, men eftersom hon fyller år, ska detta firas och hon ska få påfyllning av tid. Tyvärr har bussen hem höjt priset till två timmar och den stackars kvinnan har bara 90 minuter kvar att leva. Hon kutar hem, men räkneverket når noll en meter från sonens utsträckta armar. Snyft!
Will har träffat en rik kille som hänger i en sunkig bar och beter sig dumdristigt. Killen får så kallade minutjägare efter sig; folk som rånar andra på tid. Will räddar killen, men det visar sig att den senare vill dö efter att ha levt i en evighet. Så när Will sover, för killen över hundra år till Will, och traskar därför ut till en bro där han dör. En övervakningskamera filmar Will när han hittar liket, och genast misstänks han för att ha rånmördat killen. Cillian Murphy (som inte alls ser ut att vara 25 - och han är 35) spelar ledaren för de "timekeepers" som ger sig av efter Will.
Nu beger sig Will till den rikaste stadsdelen. Han betalar dyrt för att åka dit, och väl där planerar han att gå på casino - Will är en jävel på poker - och ruinera alla där. Det bär sig inte bättre än att han råkar på stadens rikaste man och dennes dotter Sylvia (Amanda Seyfried). Timekepers dyker upp, tumult uppstår, Will kidnappar Sylvia och rymmer med henne.
Behöver jag nämna att Sylvia är en uttråkad rikemansunge, att hon och Will snart blir jättekära i varandra, och att de förvandlas till ett slags Bonnie & Clyde-par?
Som sagt: idén med tid som valuta hade kunnat bli ett utmärkt TWILIGHT ZONE-avsnitt. Men nu är IN TIME en långfilm. Det är väldigt utdraget och ofta står filmen och trampar vatten. Och ju längre filmen pågår, desto större blir de logiska luckorna. Vad händer om man blir svårt sjuk i den här världen? Vad händer om man skadar vänsterarmen? Om den amputeras? Och eftersom det går att överföra tid bara genom att hålla om en annan människas handled, borde inte folk råna varandra precis hela tiden? Till exempel när de sover?
De "futuristiska" bilarna i den här filmen får mig att tänka på italienska MAD MAX-kopior från 80-talet: det är vanliga bilar som försetts med ny grill bakom vilket det sitter blinkande lampor, och när de kör har man lagt på ett elektroniskt ljud. Det ser skitbilligt och lite festligt ut!
En del av skådespelarna är rätt träiga, jag tycker filmen är för lång och småtråkig, och nej - det här håller inte.
Synd på en kul idé.

(Biopremiär 28/10)

Bio: Attack the Block

Foton copyright (c) Atlantic Film

Engelsmannen Joe Cornish är dubbelt aktuell denna helg. Dels har han skrivit manus till TINTINS ÄVENTYR: ENHÖRNINGENS HEMLIGHET, och dels har hans regidebut ATTACK THE BLOCK sverigepremiär - en ganska försenad premiär. Går man in på Science Fiction-bokhandeln snett emot Filmstaden hittar man filmen på brittisk DVD.

ATTACK THE BLOCK är onekligen en av höstens, kanske till och med årets, mest hypade filmer. Jag såg den i augusti, innan den vann pris på Fantastisk Filmfestival, men den hade förstås då redan vunnit flera andra priser och jag hade läst mängder av positiva recensioner. Således hade jag rätt högt ställda förväntningar.

Dessa förväntningar infriades inte.

Jag erkänner: jag har blivit gammal. ATTACK THE BLOCK känns alldeles för mycket som en tonårsfilm. Riktad till dagens tonåringar. Det är möjligt att jag hade tyckt bättre om Cornishs film om den riktat sig till oss som var tonåringar på 80-talet. Eller om det var en tonårsfilm från 80-talet. Vänta nu här - vad är det här för jävla konstigt resonemang jag trasslat in mig i? Jag förstår nog inte själv vad jag menar. Jo, förresten - det gör jag. Hade ATTACK THE BLOCK kommit på 80-talet, hade den varit NIGHT OF THE CREEPS. En film som är ohyggligt mycket bättre än det här, och som innehåller söta 80-talsbrudar med läppglans och fluffiga frisyrer.

Det största problemet med ATTACK THE BLOCK, som gör att jag omedelbart blir avigt inställd, är huvudpersonerna. Handlingen kretsar nämligen kring ett tonårsgäng i London. Ett kriminellt tonårsgäng. Det här är en samling drägg (med hopplös dialekt) som rånar och misshandlar folk. Det enda de förtjänar är en kula i pannan - helst innan förtexterna.

Detta gäng hittar en märklig, död varelse; en svart, konstig sak de inte kan identifiera. Snart konstaterar de att det är en illasinnad rymdvarelse - och plötsligt regnar det rymdvarelser från skyn.
Gänget flyr in i ett höghus, där vi introduceras för några andra rollfigurer, och rymdvarelserna attackerar. Och då förvandlas de här slynglarna till filmens hjältar. Och nej, jag tycker inte att det funkar. De är och förblir osympatiska kräk.

Det är även meningen att ATTACK THE BLOCK ska vara rolig. Tja ... Roligast är väl Nick Frost (som också är med i TINTIN), som dyker upp som stoner, men det han är egentligen bara ännu en sådan där standardstoner massor av amerikanska filmer är fulla av, det blir inte roligare för att han är engelsman.

Rymdvarelserna är inte mycket att skriva hem om. Se ser ut som håriga bläckplumpar.

Jag kom att tänka på den franska zombiefilmen LA HORDE; en film som led av samma problem som ATTACK THE BLOCK. Den utspelades också till större delen i en och samma byggnad, och huvudpersonerna vara kriminella som tvingades slåss mot invaderande zombies.

Ärligt talat: jag förstår inte varför så många är lyriska över ATTACK THE BLOCK. Fast det är kanske en generationsfråga?

(Biopremiär 28/10)

Vinnarna i TOPPRAFFEL!s halloweentävling!

Okej, då har jag på bästa möjliga sätt dragit tre vinnare bland de som skickat in rätt rad till min halloweentävling. (Jag skrev ner namnen på lappar och lät en okänd, förbipasserande gubbe dra tre namn)
Den rätta raden såg förstås ut så här:
2. Tobe Hoopers bok heter "Midnight Movie"
2. Mattias' favoritfilm är MOTORSÅGSMASSAKERN
2. Jag har aldrig sett STEKTA GRÖNA TOMATER
...En läsare hade gissat på att THE HIDDEN 2 är Mattias favoritfilm! Det hade ju onekligen varit ... originellt om så vore fallet.
De som vunnit varsitt exemplar av Mattias Lindeblads bok "Skräck - boken som Gud glömde" är:


ANDREAS ERIKSSON, SKELLEFTEÅ
JOAKIM BJÖRCK, LUND
DANIEL RÖNN, HISINGS KÄRRA

Vi står i givakt, sätter tänderna i en bit spideekaga och gratulerar pågarna.
Jag noterade förresten att det enbart är män som varit med och tävlat ...

Bio: Tintins äventyr - Enhörningens hemlighet

Bilder copyright (c) Sony Pictures Entertainment

Jag har ju varit rätt skeptiskt till den här nya filmen om Tintin - och det med rätta. För det första har den regisserats av Steven Spielberg, vilket känns lite konstigt. Han är ju amerikan och även om han själv beundrat Tintins äventyr i 30 år, verkar han i ett land där i princip ingen har någon som helst relation till Hergés figur och där populärkulturen går i en annan tradition, om än inte alltid till innehållet - till exempel ser ju amerikanska äventyrsserier sällan ut som de fransk-belgiska. Producentens Peter Jacksons förhållande till Tintin kan jag inte uttala mig om.

När jag fick se de första bilderna ur filmen sänktes förväntningarna ytterligare, för att inte tala om när den första trailern släpptes. Spielbergs film är ju datoranimerad med motion capture-teknik, och figurerna såg likbleka och döda ut.

Å andra sidan: Hergé beundrade Spielberg och dennes första filmer, och minsann om Hergé inte uttryckte en önskan om att Spielberg skulle göra film av Tintin. Dock hann Hergé dö innan han och regissören skulle träffas i mars 1983. Och häromveckan började de första recensionerna av filmen att droppa in, och flertalet var mycket positiva - när fransmännen ger Spielbergs film tummen upp, kan ju filmen inte vara helt fel (vad belgarna tycker vet jag inte).

Nu har jag sett filmen - och jag blev väldigt positivt överraskad. Det här är ju bra!

Låt mig ta det negativa först. Ett par kollegor anmärkte på att animeringen är så pass fotorealistisk att man lika gärna kunde gjort en "riktig" film med levande skådespelare. Tja, det hade man kanske. Animationstekniskt är det här antagligen det bästa jag sett, det är häpnadsväckande välgjort. Det enda som inte funkar riktigt, är figurernas ansikten - rättare sagt, deras ögon. Alla har stel, glasartad blick, eftersom det är oerhört svårt att animera liv i blicken. Och detta medför att det är lite vaxdocka eller till och med lik över figurerna.

Min andra anmärkning är att det är lite för mycket action i filmen. Lite för mycket skjutande, lite för många- och för långa slagsmål, och några jakter för mycket. Men vid närmare eftertanke var det nog så här Hergé tänkte sig Tintins äventyr. Hergé var oerhört filmintresserad och använde sig av filmiskt bildberättande i sina serier - och de tidiga Tintinäventyren var väldigt vilda och actionpackade, och höll ett långt högre tempo än Spielbergs film. John Williams står inte helt oväntat för musiken, och det är väl nästan ofrånkomligt att det blir väldigt mycket Indiana Jones över äventyren, i synnerhet när figurerna hamnar i Nordafrika. Men jag tror att Hergé skulle nicka belåtet åt de episka vilderna och bombastiska musiken. Fast många av oss är ju vana vid de tysta seriealbumen och skivorna med Tomas Bolme, som helt saknade musik. Jag har aldrig riktigt funderat på vad för typ av musik som skulle passa bäst till Tintins äventyr - mer än juvelarian ur "Faust".

Men bortsett från dessa anmärkningar, är ENHÖRNINGENS HEMLIGHET en väldigt underhållande film gjord med mycket kärlek till originalserien. Handlingen bygger på de två albumen "Enhörningens hemlighet" och "Rackham den Rödes skatt", men för att introducera kapten Haddock för biopubliken, har man även bakat in delar av "Krabban med guldklorna". Och det funkar alldeles utmärkt. Tecknaren och serieexperten Johan Andreasson påpekade förresten på Facebook att man även stoppat in en hyllning till ett Kalle Anka-avsnitt av Carl Barks, och även om jag är allt annat än expert på Kalle Anka, konstaterar jag att Johan har rätt - slutuppgörelsen är plockad från Barks serie.

ENHÖRNINGENS HEMLIGHET öppnar med väldigt snygga förtexter, ackompanjerade av passande jazzig musik av 30-talsstuk. Därefter hamnar vi på ett torg i Bryssel, tiden verkar vara 30-tal, och minsann om den första person vi ser inte är Hergé själv, som sitter på nämnda torg och ritar av Tintin - i Hergés klassiska stil. Bakom Hergé syns ett antal porträtt av andra figurer vi känner igen från serierna.

På torget hittar Tintin en modell av ett gammalt fartyg. Tintin köper modellen, men genast dyker det upp andra som vill ha den och de är beredda att betala stora summor för den. En av köparna är den skumme Sakharine.

Tintin går hem till sin lägenhet, och minsann - han har en skrivmaskin där! Inte bara en, han har många. Och på väggarna hänger inramade artiklar. Jojomen, i den här filmen är faktiskt Tintin journalist, och han pratar om att han ska skriva åt sin tidning.

Snart bryter sig slemma bovar in hos Tintin, fartygsmodellen stjäls, Tintin hittar ledtrådar till var piraten Rackham den Rödes skatt kan finnas gömd, och inom kort har han tillsammans med Milou begett sig ut på ett hisnande äventyr, där Dupondtarna förstås dyker upp med jämna mellanrum, där Haddock dricker sig full när han borde hålla sig nykter, och där Bianca Castafiore framträder och sjunger så att glas spriker och Haddock blir vansinnig.

Det är onekligen något visst att få se alla dessa välbekanta händelser spelas upp på en filmduk, i många fall nästan exakt som de såg ut i albumen. Jag tycker att handlingen känns originalserierna trogen, även om man stuvat om en hel del - men så är det ju också tänkt att filmen ska ses av en stor publik som inte har en aning om vem Tintin är. Det går ju trots allt inte att göra en dyr, påkostad film som enbart riktar sig till medelålders- och pensionerade västeuropéer som växte upp med albumen.

Tyvärr var det den svenskdubbadeversionen som pressvisades här i Malmö. Det är ju klart att man vill se den engelska originalversionen (som också kommer att biovisas). Fast ... Vid närmare eftertanke spelar det kanske ingen större roll - för Tintin och hans vänner ska ju inte prata engelska! Jag är van vid att Tintin låter som Tomas Bolme (eller Jacob Hård i nödfall). Eller så ska han väl prata franska. Dessutom blir det ju lite konstigt när Milou plötsligt heter Snowy och Dupondtarna Thompson, och så vidare.

Visserligen har filmens figurer drag av de skådespelare som ... motionfångats, som det inte heter på svenska. Jamie Bell gör Tintin (som dock är mer lik Leonardo de Caprio), Andy Serkis är kapten Haddock, Daniel Craig är den slemme Sakharine, och Simon Pegg och Nick Frost är Dupondtarna. De svenska rösterna är väl okej, men de saknar dessa brittiska skådespelares personlighet, liksom de saknar de svenska talskivornas kvaliteter.

Och 3D:n, då? Filmen är ju i 3D. Tja ... Den är inte exceptionell, men det är i alla fall inte suddigt.

I vilket fall: jag gillade ENHÖRNINGENS HEMLIGHET. Verkligen. Jag tycker att filmen är långt bättre än jag trodde den skulle vara och jag ser fram emot nästa film, som Peter Jackson ska regissera.

Frågan är bara hur den amerikanska publiken, som inte har en aning om vem Tintin är, kommer att ta emot filmen när den får USA-premiär den 21:a december ...

 

 

 

 

 

(Biopremiär 28/10)

Kötta biografterroristerna!

Med anledning av min recension av PARANORMAL ACTIVITY 3, har en av mina läsare - vi kan kalla honom "Daniel" (eftersom han heter så) - tipsat om nedanstående trevliga sång, som "Daniel" tycker vore lämoplig att inleda alla biovisningar med.
Jag håller förstås med!

Inför Tintin

Jag har suttit hela dagen på bio. Tre pressvisningar. Två igår, ytterligare två i morgon, och till detta kommer ännu en film jag dock redan sett.

I vilket fall: jag har inte hunnit skriva om någon av filmerna. Men! En av de tre jag såg idag, var TINTIN. Och för er som inte håller koll på mina engelskspråkiga artiklar, vill jag tipsa om den HÄR artikeln, publicerad igår, om min relation till Tintin och Hergé.

Självklart kommer min recension av Spielbergs film så snart som möjligt.

Stålar till Roy

Flamencolektionen ur En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

av Roy Andersson. Foto: Istvan Borbas, Roy Andersson Filmproduktion

Roy Anderssons filmer SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN och DU LEVANDE var med svenska mått mätt väldigt, väldigt dyra. Dessutom tog det åtskilliga år innan de spelade in sina kostnader - filmerna må vara framgångsrika på festivaler, men de är inga kioskvältare. Roys nya film heter EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON och har fått rekordstort stöd från Europarådet. Så här skriver Svenska Filminstitutet i en alldeles färsk pressrelease:

Eurimages, en avdelning under Europarådet, har tilldelat Roy Anderssons kommande film det största stödet som getts till en nordisk film.

Roy Andersson får € 650 000, ca 6 200 000 svenska kronor, för En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Filmen är den tredje och sista delen i det som tillsammans med Sånger från andra våningen och Du levande bildar en trilogi. Två män pratar om varför samhället ser ut som det gör genom tablåer från olika tidsepoker som gammaltestamentlig tid, 1700-tal, 1940-tal och nutid. Premiären är beräknad till Cannes 2014.

Utöver Roy Andersson Filmproduktion AB produceras filmen av franska Societe Parisienne de Production, norska 4 1/2 Fiksjon AS och tyska Essential Filmproduktion GmbH.

Fyra andra filmprojekt med svensk inblandning fick stöd:

Danska Jakten av Thomas Vinterberg (samproducent Zentropa International Sweden)

Norska Pioneer av Erik Skjoldbjaerg (samproducent Garagefilm)

Irländska Life's a Breeze, (samproducent Anagram)

Franska Dark Touch av Marina De Van (svenska teknikbolaget Filmgate Films)

Alla filmer som har fått stöd 2011: http://www.coe.int/t/dg4/eurimages/history/coproduction/2011coproductions_EN.asp?

Stockholm 25 oktober 2011

Bio: Paranormal Activity 3

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Nästan exakt ett år sedan jag recenserade PARANORMAL ACTIVITY 2, skriver jag om del tre i den här skräckserien. För att friska upp minnet letade jag upp min recension av förra filmen och läste den. Jag konstaterar att eftersom filmen inte pressvisades, hade jag sett den på en ordinarie, utsåld visning, under vilken publiken viftade med mobiltelefoner och förde ett jävla oväsen. Själva filmen gav jag en tvåa i betyg - den sista tredjedelen ansåg jag var väldigt effektiv, men fram tills dess hände inte mycket och det var mest trist. Dock tyckte jag att filmen var betydligt bättre än den första filmen, som var ett riktigt sömnpiller.

Inte heller PARANORMAL ACTIVITY 3 pressvisades, och eftersom jag var upptagen under helgen, hade jag inte möjlighet att se filmen förrän igår söndag. Och återigen hamnade jag på en visning från helvetet. Jag var förstås äldst i salongen. Med bred marginal. På Filmstaden Entré, där filmen visades, brukar en i personalen komma in efter reklamen och informera om toaletter, papperskorgar och så vidare. Det var ett jävla babblande när han kom in. "Så där kan ni inte hållla på under filmen, det förstår ni va?" sa biografföreståndaren. "Då kommer jag in och plockar ut er. Och jag startar inte filmen förrän det är tyst härinne." Det tog allt några minuter innan folket höll käften och filmen kunde rulla igång. Men tystnaden varade inte länge. Killarna bredvid mig skrek mest hela tiden. "Jag ska knulla mamman!", "Nu blir hela familjen knullad i röven!" och så vidare. Håll käften! sa jag. Håll käften! skrek någon bakom mig. "Jag ska knulla dig!" skrek killarna tillbaka. "Stäng av mobilen, för helvete!" sa jag. "Horunge!" svarade de. Snacka om paranormal stupidity ...

Jag har ett förslag till SF. Gör biograffåtöljerna strömförande. Inte så att de bara ger ifrån sig en stöt. Strömmen ska vara så stark att kräken förkolnas. Därefter är det ju enkelt för personalen att sopa upp askan förpassa den till papperskorgarna.

Det är inte konstigt att många aningen äldre personer vägrar se film på bio. Om man äntligen lyckas ta sig tid att gå på bio och betalar en hundring för biljetten, då vill man förstås se filmen i lugn och ro och inte störas av den lokala idiotklubben.

Nåja.

Till filmen.

PARANORMAL ACTIVITY 3, som regisserats av Henry Joost och Ariel Schulman, handlar om hur det hela en gång började. Redan PARANORMAL ACTIVITY 2 var en prequel till den första filmen. Detta är alltså en prequel till prequelen och utspelar sig 1988.

... Men det spelar egentligen ingen som helst roll. Det här är precis samma film en gång till. En familj flyttar in i ett hus och av någon anledning har farsan Dennis fått för sig att videofilma allt och alla; sin fru och de två små döttrarna. När det sedan börjar hända märkliga saker i huset, monterar Dennis upp kameror på ett par olika ställen i kåken för att övervaka och få klarhet i vad det är som pågår. Han monterar bland annat en kamera på ett stativ till en fläkt, som roterar och därmed filmar både köket och rummet intill.

Minsta dottern har en osynlig låtsaskompis hon kallar Toby och som enligt ungen är en gammal gubbe och ofta sur. Det smälls i dörrar, saker trillar ner från väggar och hyllor, de hittar mystiska tecken ritade på väggarna, och snart blir det ännu värre, när familjemedlemmarna attackeras och släpas runt av osynliga krafter.

Precis som fallet var med den förra filmen, händer det ingenting under filmens första halva. Det är mest trist. Och återigen är den sista tredjedelen rätt effektiv. Åtminstone skrek publiken lungorna ur sig på visningen jag var på, många höll för ögonen, och det var till och med några som lämnade salongen, eftersom de tyckte att det var för otäckt.

Kanske var det detta; publikens rädsla, som gör att jag inbillar mig att filmen är effektiv. För liksom i den förra filmen, är det mycket "false scares"; folk hoppar plötsligt fram och ger ifrån sig ett högt ljud. Ett par av rollfigurerna göra detta för att skoja med Dennis. Men när det väl spökar på riktigt, går det oftast till på samma sätt. Tystnad, tystnad, tystnad och så plötsligt ett högt ljud som får en att hoppa till.

Dennis och hans fru är ovanligt sympatiska vilket gör att filmen inte är så plågsam att titta på som den skulle kunna vara. Barnskådisarna är inte lika irriterande som sådana brukar vara. Däremot är bildkvalitén alldeles för bra för att vara VHS, vilket det ska föreställa.  Jag kan väl inte heller påstå att jag får en känsla av att det här ska föreställa 1988.

Det mest fascinerande med filmen är alla namn i eftertexterna. Den första PARANORMAL ACTIVITY kostade $15 000 och fick förstås stor uppmärksamhet på grund av detta. Hur mycket del tre kostade att göra vet jag inte, men hundratals människor är inblandade i produktionen - och många av dessa har förstås jobbat för att få resultatet att se billigt ut! Förtexter saknas helt och hållet för att ge intryck av att det är dokumentära bilder. Går folk fortfarande på det här?

Jag får väl åter säga som jag sa om den förra filmen. Vore hela filmen lika effektiv som den sista tredjedelen, hade jag kunnat sätta en trea i betyg. Men nu är en stor del forfarande mest trist och händelselös.

Jag gillade dock barnvakten.

 






(Biopremiär 21/10)

TOPPRAFFEL!s halloweentävling!

I somras hade jag min allra första tävling här på TOPPRAFFEL!, då man kunde vinna biobiljetter. Minsann om det inte är dags för ännu en tävling!
Mattias Lindeblad har skrivit en bok han döpt till "Skräck - boken som Gud glömde". Vad jag tycker om boken kan ni läsa i min recension HÄR.
Nu har jag, i samarbete med bokförlaget Semic, fixat så att tre ohängda läsare kan vinna varsitt ex av Mattias' bok. Jag har därför spikat ihop en tipsrunda med lämpliga frågor. Ställ din dator ute i naturen, promenera dit och svara på frågorna, så blir det nästan som en trevlig söndagsutflykt 1978.
Här är frågorna:

I SOMRAS ROMANDEBUTERADE TOBE HOOPER. VAD HETER HANS BOK?
1. THE CHAINSAW BOOK
X. A MOVIE AT MIDNIGHT
2. MIDNIGHT MOVIE

VILKEN AV FÖLJANDE FILMER ÄR MATTIAS LINDEBLADS ABSOLUTA FAVORITFILM?
1. STEKTA GRÖNA TOMATER
X. THE HIDDEN 2
2. MOTORSÅGSMASSAKERN

VILKEN AV FÖLJANDE FILMER HAR PIDDE ANDERSSON ALDRIG SETT?
1. THE HIDDEN 2
X. MOTORSÅGSMASSAKERN
2. STEKTA GRÖNA TOMATER

Skicka rätt rad plus namn och postadress till vinn_mattias_bok@speedmail.se senast klockan 12.00 den 28 oktober. Därefter drar jag tre vinnare bland de rätta svaren.

Det finns hopp om ungdomen

Som vanligt stannade jag kvar en dag i Göteborg efter Bokmässan förra månaden, för att kunna varva ner lite och strosa runt på stan. Just den här måndagen mötte jag upp med Johan Wanloo för att äta lunch, vilket vi gjorde. För att inte tala om dricka kaffe. Oj, vad trevligt det var. Det var så trevligt att vi upprepade gånger sa "Åh, vad trevligt vi har det".
Därefter traskade Johan tillbaka till sin studio, medan jag flanerade lite på Haga och längs Linnégatan. Solen sken, det var varmt, det var pittoreskt, och som jag också brukar göra när jag är i Göteborg, smet jag bort till Seriehörnan.
Där stod jag väldigt länge, över en timme, kanske två, och småpratade med Tony som har butiken, medan jag botaniserade bland gamla bortglömda serietidningar. Det är fascinerande hur många konstiga tidningar de kom ut i slutet av 1970- och början av 80-talen. Vad tänkte förläggarna på? Trodde de verkligen att det skulle finnas en marknad för Serietidningen Yps? En tidning som kom ut 1982 och vars förlag låg i Lerum, av alla ställen.

Emellanåt kom det in kunder och alla hade specifika önskemål. En ambulans stannade utanför och dess förare störtade in och köpte en stor trave Buster, något mannen tydligen brukade göra. En elegant gammal herre i kostym och med käpp stapplade in och berättade att han skulle på 70-årskalas och tänkte ge födelsedagsbarnet Biffen & Bananen i present. Fanns det månne några sådana? Herren köpte ett album från 50-talet, vilket betingade flera hundra kronor, samt en billigare nyutgåva.

(A SUIVRE) - en saknad tidning

Plötsligt kom det in en tjej på 20-någonting. Tjusig tjej, hon såg inte alls ut som de där vanliga seriebrudarna, det vill säga tatuerad, piercad och "alternativ" klädsel. Den här tösen såg ut som någon man vill köpa en drink till i en pianobar.
Och han var på jakt efter serier - till sin pojkvän. Trevligt initiativ. Inte nog med att hon visste exakt vad hon ville ha, hennes val fick mig att häpna och jag blev djupt imponerad. Direkt rörd.
Den unga damen frågade nämligen efter Tardi. Och Hugo Pratt. Och framför allt efter Francois Bourgeon. Inte nog med det, hon klämde även till med Manara!
Jösses! Vem vill väl inte ha en sådan flickvän - eller fru? Tänk att vakna upp på sin födelsedag och få några album av dessa herrar. Vilken grej.
Det är väl allmänt bekant att jag inte är speciellt imponerad av större delen av den här nya, svenska serievågen. Det publiceras fler svenska album än på länge, men i de flesta fall låter upphovsmännen och -kvinnorna budskapet gå före hantverket.
Men den här tösen i Göteborg visade att det finns hopp om ungdomen. Och att hon var snygg gjorde förstås inte saken sämre.
När jag lämnade Tony hade jag nöjt mig med att köpa ett par nummer av Fantomen från 70-talet. Konstigare än så blev det inte. Vaffan skulle jag med Yps till?

Mina senaste grejor på TerrorFlicks

En del av er känner kanske inte till att jag även skriver på den amerikanska skräcksajten TerrorFlicks, eller så glömmer ni kanske bort att kolla. Det mesta av mitt material där är exklusivt, med ett par undantag där jag översatt ett par gamla TOPPRAFFEL!-inlägg. Jag håller i serien Retro Friday, som förstås uppdateras varje fredag, men jag skriver även om annat.
Här är en hög av mina TerrorFlicks-texter ni kanske inte läst:

THE EVICTORS
THE NESTING
TOBE HOOPER'S MIDNIGHT MOVIE
AMER
WOLFEN
DEATHDREAM/DEAD OF NIGHT
DON'T GO IN THE HOUSE
THE ANTICHRIST

Eftersom det är fredag idag, kommer ännu en Retro Friday-recension att dyka upp ikväll ...

Bio: Contagion

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Steven Soderberghs karriär är mer än lovligt svajig och man vet aldrig vad man kan förvänta sig av honom. De senaste åren har han gjort ett par riktigt dyngiga filmer (CHE ...) och några som knappt visats alls, som THE GIRLFRIEND EXPERIENCE. THE INFORMANT lär vara bra, men den missade jag.

CONTAGION får väl sägas vara en av Soderberghs bättre filmer - men det här är definitivt ingenting att ställa sig upp och jubla över. Filmen verkar lanseras som thriller, men det är snarare ett drama med dokumentär prägel. Filmen ger en vad jag uppfattar som väldigt realistisk bild av hur det kan gå till om ett synnerligen smittsamt och dödligt virus sprider sig.

Gwyneth Paltrow spelar första offret. Under en resa till Hongkong blir hon krasslig, och när hon kommer hem till sin make Matt Damon, blir hon snabbt sämre och dör. Nej, detta är inte en av Paltrows större roller.

Man obducerar Paltrow och efter att ha sågat upp skallbenet utbrister obducenterna "Oh, my God!". Fler människor världen över insjuknar. WHO jobbar så att svetten lackar. Laurence Fishburne är chef för smittskyddsprogrammet, Kate Winslet är skicklig läkare som far runt och försöker finna en lösning.

Jude Law är en bloggare som ifrågasätter allt och tror att WHO och andra metvetet lurar folk och bara låtsas att det inte finns något botemedel för att kunna göra sig en hacka. Elliott Gould är en läkare som pysslar med ... någonting. Marion Cotillard blir kidnappad av kineser som vill ha botemedel.

Det händer en hel del i CONTAGION och en väldig massa människor är med. För många människor. Filmen ger intryck av att vara ett hopklipp av en TV-serie. Vi lär aldrig riktigt känna någon av alla rollfigurer, i vissa fall dyker de bara upp för att sedan snabbt försvinna. Många trådar sjabblas bort helt - som Elliott Goulds läkare, vad höll han på med och vad hände med honom? Och när Marion Cotillard kidnappas glömmer man bort henne i typ en halvtimme, för att istället ägna sig åt annat.

Filmen påminner en hel del om en zombiefilm - utan zombies. Det är samma typ av miljöer; världen håller på att ödeläggas, omgivningen blir farlig när desperata människor lever jävel för att komma över motgift, proviant och annat. Men jag vill inte påstå att jag tyckte att filmen någonsin blev spännande. Här finns inga egentliga spänningselement, och eftersom personerna knappt presenteras, går det inte att engagera sig i dera öden. Väldigt ofta tenderar CONTAGION att bli lite tråkig. Kanske till och med mycket tråkig.

Dock är det en intressant film, jag köper innehållet, och det är förstås välgjort och välspelat. Med ett undantag: Jude Law. Jag har tidigare irriterat mig på hans överspel, men den här gången verkar han sikta på rekord; på att vinna Stora Daniel Day-Lewis-priset. Han fläskar på med extremt överdriven brittiskt accent och är allmänt irriterande och kass.

Jag gillade scenen där Paltrow får skallen uppsågad och slutscenerna för tankarna till Bert I Gordons THE FOOD OF THE GODS.

(Biopremiär 21/10)

Bio: Pina

Foton copyright (c) TriArt Film
Då har jag återigen sett en film jag omöjligt kan recensera - ellerrättare sagt, omöjligt sätta ett betyg på. Senast var det ju VEM ÄR VAR?, som vänder sig till treåringar. Den här gången handlar det om dans. Konstnärlig dans. Och jag är något alldeles oerhört ointresserad av konstnärlig dans, jag tycker att det är fullkomligt obegripligt och tråkigt. Jag förstår mig på det här lika mycket som högstående poesi och svensk folkmusik, två andra kulturyttringar jag aldrig skriver om.
Men jag har ju bestämt mig för att ta upp alla filmer som får biopremiär i Malmö (om jag nu inte missar dem), och även om jag inte kan recensera och rättvist bedöma PINA, kan jag ju alltid skriva om den. Notera att jag inte kommer att skriva "filmen är en enda lång pina," eftersom det är ett lite för lättköpt skämt.

Wim Wenders ligger bakom den här hyllningsfilmen till den tyska koreografen Pina Bausch, som gick bort 2009. Att kalla filmen dokumentär vore fel, eftersom 97% består av dans, ibland varvat med dansare som uttalar sig om Pinas stora inflytande.
Filmen är i 3D, vilket kan tyckas vara ett märkligt beslut, men jag tror att baktanken här är att få bioduken att framstå som en scen; 3D:n här ger enbart en känsla av djup, dansarna slungas inte ut i publiken (vilket onekligen hade varit effektfullt). PINA visas på Spegeln i Malmö, som har ett helt annat 3D-system än Filmstaden och Royal. Det Spegeln använder sig av är betydligt bättre, bilden är genomgående skarp. Enda nackdelen är att Spegelns stora salong inte är den bästa; sluttningen är minimal och duken sitter för högt, vilket innebär att man inte kan sätta sig på ett för 3D optimalt ställe, det vill säga i mitten relativt långt fram.
Pina Bausch själv dyker upp på ett ställe och dansar, således måste hon ha kolat vippen efter att arbetet med filmen påbörjades. Hon ser ut som den där otäcka kvinna i JURTJYRKOGÅRDEN; hon som låg i ett rum på vinden och led av ryggmärgscancer eller vad det nu var.

Dansarna pratar om att uttrycka sig med kroppen, om att berätta historier med kroppen, om rollfigurer - men jag fattar fortfarande ingenting. Jag vet inte vad det är de vill uttrycka eller berätta. Jag är väl dum i huvudet. I första scenen ligger de mest och kravlar i sand som hällts ut på scengolvet. I nästa scen skuttar de omkring i ett tom kafé och det är visst dramatiskt och de klättrar på stolar och varandra med desperata ansiktsuttryck. Här, ungefär en halvtimme in i filmen, gick jag ut i foajén för att hämta en mugg kaffe, och därute kände jag för att stanna - men det var bara jag där, och jag gick in igen. Jag hade inte missat något, de satt fortfarande på kaféstolar och viftade med armarna.
Därefter sprattlar folk omkring i vatten och skuttar omkring på stan, ombord på en buss och på industriområden. I ett återkommande inslag promenerar folk i en lång rad och utför rörelser som ska symbolisera årstider.

Är jag fördomsfull? Klart jag är! Koketterar jag med min okunnighet? Klart jag gör! Men det är det förstås helt okej att jag gör, med tanke på alla dessa horder av filmkritiker som koketterar med sin okunnighet om- och ignorans av genrefilmer.
Påfallande många av dansarna är ... av mogen ålder. De är rätt gamla. Ibland mycket gamla. Jag tänkte att om inget annat kan man väl få se lite tjusiga snuttgurkor som dansar loss, men de är fåtaliga.
Pina Bausch och hennes danstrupp och uppsättningar är världsberömda, och det finns förstås en orsak till detta. Det är bara det att jag inte förmår uppskatta det. Om du nu råkar vara inne på dans, lär du säkert tycka att PINA är en fantastisk film. Själv tyckte jag mest att det var grymt tråkigt.
Så vad sätter jag för betyg på det här? Nja, jag vet inte. Men varför inte ge Wim Wenders en baguette?

(Biopremiär 21/10)

Bio: Nalle Puhs film - Nya äventyr i Sjumilaskogen

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag skulle vilja påstå att jag inte har någon som helst relation till Nalle Puh. Jag vill minnas att farsan vid något tillfälle läste någon eller några berättelser om Puh som godnattsaga för snart 40 år sedan, men det var inget jag krävde at få höra igen. Däremot minns jag bestämt TV-programmet där Håkan Serner satt och läste högt or AA Milnes bok.

Som barn kände jag att det var något med Nalle Puh jag inte riktigt förstod och som jag inte uppskattade. Det här är ju barnböcker som är väldigt omhuldade av främst vuxna och intellektuella. Precis som Tove Janssons böcker - och nej, jag gillade aldrig mumintrollen. Det är möjligt att mycket har försvunnit när Milne översatts och tolkats till svenska, jag vet inte, men jag känner fortfarande att jag liksom vet att det ska finnas något speciellt i berättelserna, men som jag inte hittar.

Disneys version av Nalle Puh får man förstås inte tycka om. Puh-kännarna och -älskarna avskyr denna slickade upplaga. Men samtidigt är det Puh i Disneys tappning som har blivit något alldeles otroligt populär världen över, ungar älskar figurerna och de förekommer på hur många produkter som helst. Även många tonårstjejer verkar samla på Nalle Puh-prylar "för att de är så söta".

Jag skulle gissa att den här nya, föredömligt korta (65 minuter inklusive förfilm) biofilmen är perfekt för ungar i fem-sexårsåldern. De som är aningen för gamla för VEM-filmerna och för unga för coolare grejor. Som Gnurglan.

Om NALLE PUHS FILM bygger på specifika berättelser ur böckerna har jag ingen aning om, men historien om åsnan Iors försvunna svans låter bekant. Nalle Puh, som har slut på honing och därför är hungrig filmen igenom, och hans vänner Nasse, Tiger, Kanga och Roo beger sig ut för att leta efter den försvunna svansen. De upplever några äventyr och det hela är väldigt, väldigt snällt.

Jag uppskattar verkligen att filmen är en traditionell tecknad film i 2D; det ser ut som det ska. Det är aningen TV-mässigt i utförandet, men bakgrunderna är fina, tempot är långsamt och snabb MTV-klippning saknas helt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det här är väldigt ... tråkigt. För mig som vuxen karl. Jag nickade till i mitten av filmen, det blev lite för sövande, och jag tyckte inte att det var speciellt roligt eller underhållande.

Att översätta filmen till svenska kan inte ha varit lätt. Bland annat är figurerna rädda för en mystisk varselse som heter "Baksen" - de har läst om honom på en lapp. På lappen står det "Back soon!" och berättarrösten säger "Tillbaks sen", så rimligtvis borde figuren kallats "Tibaksen" eller något ditåt.

Nalle Puhs svenska röst görs av Jan Jönsson, som låter som en snuvig göteborgare; rösten stämmer inte riktigt med Puh, tycker jag. En kollega tyckte att han låter som Viveka Lärn.

En femåring sätter säkert högsta betyg på NALLE PUHS FILM. Jag som otålig vuxen är inte lika imponerad. Det är lite väl menlöst och slätstruket. Fast jag har säkert fel. Zooey Deschanel bidrar med en rad muntra men halvtrista sånger.

DVD: Twelve

TWELVE (Scanbox)

Jag blev lite konfunderad när jag plockade ut den här filmen (som släpps idag, den 19/10) ur sitt vadderade kuvert. En skräckfilm jag aldrig hört talas om - och omslaget saknar helt och hållet information om filmen! Inga credits alls. Det står bara att originaltiteln är XII och att språket är engelska.
Jag blev ännu mer konfunderad när jag läste det lilla handlingsreferatet. Filmens mördare heter Leonard Karlsson. Vafalls? Är det här en svensk film? Leonard Karlsson, det låter som en pretentiös varvsarbetare. Eftersom han är stolt över sin arbetarklasstillhörighet, heter han Karlsson - men han gillar även poesi och svår teater, och heter därför Leonard i förnamn.
Nu visar sig det här dock vara en amerikansk film från 2008 i regi av en Michael A Nickles, som regisserat ett par filmer, men mest är aktiv som skådespelare.
Handlingen i TWELVE är väldigt traditionell: tosingen Leonard Karlsson har släppts ut efter ett långvarigt fängelsestraff. Nu ska han hämnas på de tolv medlemmarna i juryn som dömde honom. Han söker upp dem i tur och ordning, ristar in ett nummer i pannan på dem, skär av deras ansikte och avslutar med att döda dem. De två sista jurymedlemmarna är två unga servitriser på en sylta mitt ute i öknen utanför Las Vegas. De får slåss för sina liv - och den ena av dem har dessutom en missprydande finne i pannan och ständigt gnäller om.
TWELVE börjar med en överraskande scen som fick mig att hoppa till. Ett nygift par lämnar Vegas i en öppen bil. När de kör genom ödemarken kommer tosingen Karlsson uppkörande bredvid dem och höjer plötsligt ett hagelgevär. Eftersom den nygifte mannen var med i den där juryn ska han dödas. Så Karlsson trycker av ett skott - och mannens huvud exploderar! Splatter a go go! Det var jag inte beredd på.
Därefter sackar filmen betänkligt. Det blir mer slätstruken thriller än skräck, det är lite halvtaffligt och ointressant. Det dröjer till den sista kvarten innan det åter blir skräck, men då fläskar Nickles på rejält med snaskiga ansiktsavslitningar och grejor.
Mest känd bland skådisarna är väl den lite irriterande Mercedes McNab, som varit med i en väldig massa TV-serier, samt i de två HATCHET-filmerna.
TWELVE är en rätt umbärlig film. Se den bara om du absolut inte har några andra, roligare alternativ. Men det är onekligen trevligt att den bara varar en timme och sexton minuter. Bra spellängd, tycker jag.