Någon gång på 1950-talet åt den belgiske serietecknaren Peyo middag med Franquin (åtminstone vill jag minnas att det var Franquin). Peyo var lite disträ när han skulle be om saltet, och sa istället "Kan du räcka mig smurfen?". Okej, riktigt så sa han inte. Han sa "schtroumpf", eftersom det är så smurferna heter i original.
Därefter döpte Peyo sina nya små figurer till smurfer när de 1958 dök upp i Johan & Pellevin-albumet "Den förtrollade flöjten".
I Sverige publicerades detta äventyr först 1974, men redan 1972 hade smurferna introducerats här, då Semic gav ut fyra smurfalbum i vad de kallade Smurf-serien. Senare på 70-talet tog först Coeckelbergs och senare Carlsen Comics över utgivningen, och hela tiden kallades figurerna "smurferna" på svenska. Till och med Klasse Möllberg sjöng om "smurfer" på sin ohemult populära LP "Klasse Möllberg i smurfland", som av allt att döma fanns i varje svenskt hem på den tiden.
Dock dök det under 70-talet upp små plastfigurer av smurferna som alla ungar började samla på, och dessa kallades "smurfar" av de små glinen. Jag vet inte riktigt varför. De hade väl inte läst serierna. I slutet av 90-talet började figurerna även att kallas "smurfar" i de översatta serierna, som fortfarande kom - och kommer? - ut på svenska.
Officiellt har ordet "smurfar" använts en gång tidigare - 1976 kom det en filmatisering av "Den förtrollade flöjten" och den svenska titeln blev "Smurfarna och den den förtrollade flöjten". 1977 såg jag denna animerade film som söndagsmatiné på en bio i Göteborg. Det enda jag minns är att min morsa somnade.
1981 gick smurferna och blev tecknad TV-serie i Amerika; Hanna-Barberas version blev en enorm succé och rullade i många år - och då hör det till saken att de amerikanska ungarna inte läst serien TV-programmet byggde på. Jag kan inte påminna mig om att jag sett ett enda avsnitt av THE SMURFS - däremot kan jag glatt sjunga smurfsången, eftersom den fanns på en CD med TV-signaturer som brukade spelas på hög volym på fester. Tänk er ett gäng hyfsat vuxna, aspackade män som hoppar omkring och tjoar "La la la la la la, sing a happy song!" ...
Här har vi så den lika populära som kritikersågade amerikanska spelfilmen om smurferna, som inte oväntat heter SMURFARNA och inte SMURFERNA. Fan, jag har alltid sagt "smurfer", det är jobbigt att behöva både säga och skriva "smurfar"!
I vilket fall: smurf-
arna är dator-
anime-
rade och pratar inte med upp-
speed-
ade smurfröster, och i sedvanlig modern stil är de naturtroget instoppade i autentiska miljöer befolkade av levande skådespelare (till skillnad från döda skådespelare?).
Hank Azaria, som bör få Oscars för både bästa biroll (tja, dött lopp mellan honom och Adrien Brody i MIDNATT I PARIS) och bästa överspel, är den onde trollkarlen Gargamel, som hatar smurfarna. Filmen är dubbad till svenska och Gargamel uttalas genomgående fel - självklart ska det uttalas med betoning på "mel" och inte "Gar". Nu har Gargamel lyckats hitta smurfbyn - och detta samma dag som smurfarna ska hålla en stor fest får att fira den blå månen.
Då öppnar sig en portal och några smurfar, plus Gargamel och hans räliga katt, såg in i denna EVIL DEAD-tunnel, och hamnar på Manhattan. Knas och kalabalik följer, när smurfarna hamnar hemma hon reklamaren Patrick (Neil Patrick Harris) och hans gravida fru Grace (Jayma Mays). Han ska skapa en annonskampanj åt ett kosmetikaföretag, men det går inte så bra när de spralliga och ständigt sjungande smurfarna tokar sig och bär sig åt. Och hela tiden jagas de av Gargamel.
Allvarligt talat är SMURF-
ARNA inte riktigt lika hemsk som jag hade förväntat mig. Det är inte lika illa som den där Yogi Bear-filmen eller CHIHUAHUAN I BEVERLY HILLS (den sistnämnda är förresten regisserad av Raja Gosnell, som också gjort SMURFARNA). Filmen går säkert hem hos små barn, som förstås är målgruppen. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt och ibland gapigt. Handlingen är lövtunn och man jagar mest varandra. Det är inte speciellt roligt. Fast jag skrattade varje gång Gargamel envisas med att se ondskefull ut och gå genom rökmoln på New Yorks trottoarer. Och jag uppskattade lite oväntade metainslag, där man pratar om Peyo och att smurfarna är belgiska fantasifigurer.
Nu har jag inte läst några smurfalbum på 30 år, men SMURFARNA känns inte riktigt så som jag minns serien. Framför allt inte ett stort slag på slutet, där smurfarna bildar en armé, beväpnar sig och attackerar Gargamel som vore filmen en smurfversion av BRAVEHEART.
Dubbningen till svenska är förstås lika lam som vanligt, det ser inte klokt ut med dubbade skådespelare, men för en gångs skull är 3D:n riktigt knivskarp och inte irriterande. Produktplaceringen i filmen är imponerande.
Innan pressvisningen informerades vi om att filmen blivit så framgångsrik, att det nu klubbats att man ska göra en uppföljare.
(Biopremiär 2/9)
Inlägg
7 kommentarer:
Jag såg den i lördags och blev positivt överraskad. Azaria var en strålande Gargamel och New York-trippen funkade bättre än väntat.
Hoppas dock att de små blå får stanna hemma i sin egen tid i uppföljaren. Filmen var oväntat våldsam på sina ställen (en av centralfigurerna blir påkörd av en buss!) Smurferna har använt sig av ganska avancerade stridsmetoder när de tampas med Gargamel tidigare så slutstriden upplevde i alla fall inte jag som särskilt konstig.
Min största invändning var väl att min favoritsmurf Buttersmurfen inte var tillräckligt butter.
Jag fattade inte ens vem Buttersmurfen var ... Där var väl ingen som var speciellt butter?
Det är den där blåe snubben på bilden...
... alltså han mellan Gammelsmurf och Smurfan.
I filmen verkade han mest vara barsk och lite irriterad, en skugga av sitt forna jag.
Har du inte läst ett smurfalbum på trettio år är det absolut dags att leta fram de tidiga albumen. "Smurfrik den Store" (som förstås av Lars Peterson och Börje Ahlstedt anklagades för att vara fascistiskt) är fortfarande alldeles, alldeles underbart.
En mycket bra sak med filmen är att den förmodligen bidragit till att albumen nu kommer ut på engelska.
Jag minns att jag gillade de tidiga albumen. Jag äger dock inga, jag lånade dem på bibblan. Får väl se om jag hittar några begnagnade någon gång. Vilken översättning är att föredra, Semics eller Carlsens?
Jag har inte läst Semics, men jag kan intyga att Carlsens är bra. Och förresten så skulle du och jag nog inte komma så bra överens ifall vi skulle träffas, för jag har alltid sagt "GAR-gamel" (förutom under min första tid som liten smurfälskare då jag av någon anledning trodde att han hette Edgar), och jag har alltid sagt "smurfar" och inte "smurfer". Förresten väcker det här med smurfarna minnen från när jag hjälpte en kompis att flytta och han sa till mig att "om inte du slutar tala smurfspråk så klår jag upp dig!" varpå jag bad honom att smurfa ner sig en smula.
Men kan någon förklara för mig vem i Helsingland den där skotte-smurfen var?
Ingen aning vem skottesmurfen är, i originaltrailern på engelska har han dessutom skotsk accent.
Men: varför pratar inte smurferna med smurfröster i filmen? Alla "Smurfhits"- och Klasse Möllberg-fans lär bli besvikna.
Skicka en kommentar