Bio: Nader och Simin - en separation

Foton copyright (c) Folkets Bio

Hallå på er, pågar och töser! När såg ni en iransk film senast? Ni har kanske aldrig sett en iransk film? Ärligt talat vet jag inte om jag själv sett en iransk film tidigare. Förrän nu. Kors i röven, sa kärringen som satte sig på lien, nu har jag minsann sett en tvättäkta iransk film.

Asghar Farhadis NADER OCH SIMIN - EN SEPARATION tog visst storslam i Berlin och roffade ut sig Guldbjörnen som bästa film, medan de manliga och kvinnliga skådisarna; hela stallet kollektivt, tilldelades Silverbjörnen för bästa skådespelare.

Konkurrensen måste ha varit dålig.

Det är inte George Nader, den gamle Jerry Cotton-skådisen, filmen handlar om. Nej, den här Nader spelas av Peyman Moaadi och är gift med Simin (Leila Hatami). Simin vill flytta utomlands, men det vill inte Nader - han kan inte hänga på, hans far lider av alzheimer och bor hemma hos Nader. Så därför tänker de separera. Nader och Simin, inte Nader och farsan - hur fan hade de sett ut? Gift med farsan?

Paret har en dotter som verkar vara ung tonåring och hon bor hemma hos Nader, medan Simin flyttar hem till sina föräldrar, tror jag det var, i väntan på att dra utomlands.

Nader behöver dock hjälp med att sköta farsgubben, så han anställer en djupt religiös kvinna - denna kvinna är dessutom gravid. Kvinnans situation gör det lite svårt för henne att sköta sysslorna, hon ställer till det, hon gör en tabbe som nästan kostar den alzheimersjuke livet, och när Nader upptäcker detta, knuffar han bryskt ut kvinnan i trapphuset.

Kvinnan hamnar på sjukhus. Hon fick missfall och hävar att detta beror på att hon trillade i trapporna när Nader knuffade ut henne. Fast ingen såg henne falla. Kvinnans hetlevrade make blir vansinnig och en lång rättsprocess rullar igång. Vem är skyldig och vad hände egentligen?

Tillägget EN SEPARATION i titeln är lite missvisande. Filmen handlar inte så mycket om detta. Knappt alls. Den egentliga handlingen kretsar kring missfallet. Det ältas fram och tillbaka i en evighet, hemma hos huvudpersonerna, hos polisen, de inblandade säger emot varandra, "Ja! Nej! Ja! Nej! Ja! Nej!".

Förutom att filmen är åt helvete för lång (två timmar och tre minuter) och lätt hade kunnat kortas med en halvtimme, innehåller manuset flera luckor varav flera är logiska. Man låter ologiska saker ske bara för att handlingen ska gå åt rätt håll.

Bitvis är det dock lite intres-
sant, vi får se glimtar a ett liv i Iran som sällan skildras på film. I vanliga fall får ju muslimer ofta agera en homogen fiende som sitter i hyddor och planerar terrordåd, eller så bjuds vi misärskilringar i vilka vi antingen får se hur hemskt de har det i sitt hemland, eller hur de lever efter att ha flyttat till västerländska länder.
I NADER OCH SIMIN bor rollfigurerna i moderna, bekväma hem. De kör nya, fina bilar. Kvinnorna kör också bil. Och de har arbeten. De har till och med män som älskar dem.

Samtidigt springer förstås alla kvinnor omkring i slöja. Simin är rätt raffig, hon har till och med färgat håret, vilket syns emellanåt. Hemhjälpen är däremot helt täckt i en svart chador, ett ord jag slår upp och konstaterar att det är det persiska ordet för tält. Och nog för att hon ser ut som ett svart tält, altid. Hennes djupa tro ställer till det för henne - vid ett tillfälle pissar den alzheimersjuke på sig och kvinnan måste ringa ett samtal för att fråga om det räknas som synd att byta kläder på gubben.

Det är förstås lätt för islamkritiker att racka ner på detta, men tänker man efter kan liknande situationer uppstå även i västerländska länder. Bokstavstroende katoliker råkar ju också ut för dilemman man som avkristnad svensk ställer sig frågande till. USA är ju fullt av bisarra religiösa knäppgökar tillhörande ala möjliga religioner. Även om de nu inte tvingar sina kvinnor att ikläda sig tält.

Anyhow: jag förstår verkligen inte hur NADER OCH SIMIN lyckades vinna utmärkelserna i Berlin.
En annan grej jag undrar är om Malmös iranska befolkning kommer att gå till Spegeln och se den här filmen, eller om publiken kommer att utgöras av svenska kulturknuttar som tycker att den här typen av film är viktig. Jag gissar på det sistnämnda.

(Biopremiär 16/9)