Eftersom jag ju numera recenserar i princip allt som går upp på bio i Malmö, innebätr det att jag de senaste åren plötsligt sett en hel räcka filmer av Woody Allen - en regissör jag egentligen aldrig varit speciellt intresserad av. Inte för att jag tyckt speciellt illa om hans filmer, de jag trots allt såg, men bortsett från "the early funny ones" har Woody Allen aldrig varit min kopp te.
Men den lille mannen har ju fått en nytändning under senare år och jag har uppskattat en hel del av hans nyare filmer - med undantag från den rätt usla WHATEVER WORKS.
MIDNATT I PARIS har gått och blivit Allens mest framgångsrika film någonsin. Riktigt vad det betyder i förhållande till AVATAR och SAGAN OM RINGEN vet jag inte, men vad jag förstått är det fler än den vanliga gruppen intellektuella stadsbor i västvärlden som sett historien om filmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson) som tillsammans med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar (Kurt Fuller och Mimi Kennedy) åkt på semester till Paris.
Gil är förstås Woody Allens alterego, och han är trött på det ytliga Hollywood. Han vill skriva en roman - och inte bara det, han vill flytta till Paris och skriva boken där. Den småbitchiga Inez tycker bara att Gils idéer är fåniga, han borde lyssna mer på den irriterande besserwissern Paul (Michael Sheen), en bekant som lika oväntat som oönskat dyker upp och håller långa utläggningar om allt och alla, från historiska platser och personer till vin.
När Gil en sen kväll inte vill hänga med ut och dansa, strövar han ensam runt på stan. Han går vilse, men när klockan slår midnatt dyker det upp en bil från 1920-talet. Passagerarna lockar med sig Gil, och plötsligt hamnar Hollywoodförfattaren i 20-talets Paris, befolkat av berömda franska och amerikanska författare och konstnärer. Gil träffar Hemingway, F Scott Fitzgerald, Cole Porter, Picasso, Alice B Toklas, och Gertrude Stein hjälper honom med romanen, vars utkast hon tycker har drag av science fiction.
Men det möte som gör störst intryck på Gil, är det med Adriana (Marion Cotillard), älska-
rinna till många av 20-talets storheter. Gil blir förälskad i henne. Det intressanta med henne är att när Gil pratar om att han inte tycker om sin nutid, 2010-talet, och hellre vill bo i det 20-tal han romatiserar, håller hon inte med. Adriana tycker att hennes 20-tal är för modernt och stressigt, hon vill hellre leva under la belle epoque på 1890-talet - där de två även hamnar under ett av sina nattliga äventyr. Varje morgon är dock Gil tillbaka i nutiden och måste dras med Inez, Paul och de påfrestande blivande svärföräldrarna, som inte bara är stenrika och beter sig som typiska amerikanska turister, de uppskattar även den reaktionära tea party-rörelsen.
Till mångt och mycket känns MIDNATT I PARIS lite grann som fan-fiction författad av Woody Allen. Han låter så många berömdheter som möjligt stråla samman i sin lilla fantasyberättelse. Egentligen är det här en väldigt naiv historia. Jag kommer även att tänka på PICASSOS ÄVENTYR, som ju också lyckas kasta in hur många kulturhistoriska kändisar som helst i ett mytiskt Paris - även om likheterna i övrigt inte är så många.
Woody Allens nya film är trots dess tunnhet väldigt charmig, underhållande och rolig. De många birollsskådisarna briljerar, framför allt Adrien Brody som Salvador Dalí - mer excentrisk och självupptagen än någonsin, och fullkomligt besatt av noshörningar. Kathy Bates är en utmärkt Gertrude Stein.
Rachel McAdams är en av mina nyare favoriter; hon ser väldigt bra ut, ger ett intelligent intryck och är en utmärkt komedienne. Marion Cotillard fråm LA VIE EN ROSE, PUBLIC ENEMIES, INCEPTION och en massa andra filmer, är charmerande på ett härligt franskt sätt. Ganska oemotståndlig.
MIDNATT I PARIS må vara en bagatell, men det är en väldigt tillfredställande bagatell.
(Biopremiär 2/9)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar