Alix - det är ju en känd seriefigur, hyfsat populär i Sverige på 1970-talet (åtminstone publicerades flera album) och som tydligen fortfarande kommer ut i franskspråkiga länder. Men det finns en Alix till. Regissören Alix Delaporte, som här gör sin långfilmsdebut.
Som bekant har det blivit en hel del fransk film för mig på sistone. Ovanligt många, faktiskt. Det känns som om jag sett en eller ett par varje månad, men det är kanske en överdrift. I vilket fall har vi här ännu en, som i original heter ANGÈLE ET TONY.
Clotilde Hesme är Angèle, en ung kvinna med dyster bakgrund. Hon har en liten son hon sällan träffar, han bor hos sina farföräldrar eftersom Angèle suttit i fängelse, anklagad för att ha dödat pojkens far ("Det var en olycka"). Den introverta Angèle lever inte världens mest upplyftande liv, hon driver mest omkring, snor saker, raggar upp karlar för passionslöst sex och så vidare. Vad som är lite intressant är han hon rör- och beter sig på ett sätt jag flera gånger träffat på i Frankrike; unga franska brudar som ska vara lite punkiga, tuffa, tillhör gäng, är utstötta och så vidare - de säger nästan ingenting, är buttra, blänger, och går på ett märkligt, nästan maskulint sätt.
franska kusten träffar Angèle fiskaren Tony (Grégory Gadebois) via en kontaktannons. Tony är också ganska introvert och tyst, liksom nästan alla andra i den här filmen, och första mötet går inte så bra. Men de träffas igen, Tony erbjuder Angèle jobb som fiskförsäljerska (snacka om raggningsknep!) och hon får flytta hem till honom och hans mor. Och vet ni vad, snart uppstår tycke mellan våra huvudpersoner; fransk, fiskdoftande romantik uppstår.
KÄRLEK I NORMANDIE är en bagatell. På det hela taget en rätt poänglös historia. Förvisso är detta en rätt sympatisk film som utspelar sig i miljöer vi sällan får se, men jag kan inte påstå att det här är särdeles romantiskt. Jag lär knappast se om den här filmen.
talet; miljöerna ser inte så moderna ut - och det är väl ingen som leker med Action Man idag? Angèle får en ny Action Man-docka hon ska ge till sin son, och det ser ut som 70-talsmodellen.
Det här är en grå film, gråa miljöer, fula hus och fula människor, och som så ofta är fallet irriterar jag mig en aning på att det inte förekommer några rollfigurer som beter sig som normalt folk, som pratar och skrattar och umgås. Här sitter folk mest och är tysta, eller säger märkliga saker till varandra. Fast vem vet, så går det kanske till i små fiskebyar i Normandie. Men jag uppskattar verkligen att denna relativt korta film har ett lyckligt slut. Vore det här en svensk film, hade den fortsatt i ytterligare tjugo minuter under vilka allt går åt helvete igen.
Jag satt under hela filmen och försökte placera Clotilde Hesme. Jag kände igen henne. Hon har ett utseende som tilltalar mig. Jag gillar henne. Och när jag nu kollade upp henne på nätet såg jag att det är i EN LANTHANDEL I PROVENCE jag sett henne! Från kärlek i Provence till kärlek i Normandie. Men Provencefilmen är bättre än den här.
Jag gillade även en scen där man kastar fisk på kravallpoliser.
Mitt betyg är kanske i snålaste laget, men som sagt: nu har jag sett den här filmen, nu vill jag se något annat.
(Biopremiär 16/9)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar