Bio: What's Your Number?

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Återigen en amerikansk komedi som gör sitt bästa för att mot slutet förstöra helhetsintrycket. Förvisso är Mark Mylods (ALI G INDAHOUSE) film, som bygger på en roman, en riktigt fläskig bagatell redan från början, men den innehåller en hel del grejor jag tyckte var ohemult roliga.
WHAT'S YOUR NUMBER? handlar om Ally Darling (Anna Faris), som får sparken från sitt jobb. I ett nummer av Marie Claire läser hon att den amerikanska genomsnittskvinnan ligger med 10,5 män under sitt liv, och när Ally räknar efter hur många hon har legat med, konstaterar hon att hon redan är uppe i 19 pers.
Så kan det inte fortsätta! Hon måste få ordning på sitt liv. Allys syster Daisy (Ari Graynor) ska gifta sig, och på en av alla dessa stora inför-bröllopet-fester amerikanska filmer är fulla av, super Ally skallen av sig och bestämmer sig för att hon inte ska ligga med någon förrän hon hittat den rätte - nummer 20 ska bli hennes man.

Men så visar det sig att Ally morgonen efter vaknar upp bakfull bredvid sin före detta chef; han som kickade henne - tydligen har de haft sex. Han blev nummer 20 - och honom kan hon ju inte gänga sig med. Därför måste hon bland de tidigare 19 hitta den som kanske trots allt var den rätta. För att hitta dessa killar får hon hjälp av sin slarver till granne, den arbetslöse musikern Colin (Chris Evans) - en kille som har en ny brud var och varannan dag, och som lägrat över 300 tjejer. Nej, du får inget pris om du räknar ut att Colin självklart är den rätte, även om Ally till en början retar ihjäl sig på honom.
Nu följer en lång rad episoder där Ally hamnar i en massa komiska situationer när hon uppsöker sina ex. Detta följt av en upplösning som egentligen är något makalöst ologisk; Ally gör saker bara för att det ska uppstå roliga situationer, och så serveras vi de där alltid irriterande talen inför publik, där det vräks på med moralkakor och sentimentalitet.
Vi har sett allt förr, åtskilliga gånger. Men grejen är att mycket i WHAT'S YOUR NUMBER? faktiskt är väldigt roligt. Här finns ett par scener där jag bokstavligt talat skakade i biofåtöljen och frustade av skratt. Som en kort sexscen involverande en handdocka. Och en annan när Ally ska låtsas att hon är från England, men efter några glas förvandlas dialekten till Eliza Doolittle och senare till Borat och den svenske kocken.
Självklart är det Anna Faris som räddar WHAT'S YOUR NUMBER?. Faris är den roligaste kvinnan i Hollywood. Eller i filmbranschen rent allmänt. Hon har en fantastisk tajming och utstrålning, och är en mästare på fysisk komik.
Filmen gör ibland sitt bästa för att vara så vulgär som möjligt, men själv lyfte jag mest på ögonbrynen när folk sa "penis" och "vagina" istället för mer normala slanguttryck.
De flesta kritiker kommer att hata den här filmen, men vaffan, jag skrattade en hel del, så jag är nöjd. Sedan kan man förstås undra hur Ally, som nyss blivit arbetslös, och Colin, som också är arbetslös, har råd att bo i pittoreska lägenheter i Bostons finare kvarter, samt åka USA runt och köpa dyra kläder och ha sig.

(Biopremiär 30/9)

Bio: Savannens hjältar

Foton copyright © 2010 Constantin Film Produktion GmbH / White Horse Pictures GmbH. All Rights Reserved.

Hå hå ja ja.

Hå hå ja ja.

Tysk animation. I 3D. Vad har jag att säga om detta?

I princip ingenting.

Vi tar det positiva först:

Vissa vyer är storslagna och man får mycket 3D för pengarna. I övrigt är detta ett rejält sömnpiller med budskap som med bulldozer körs ner i halsen på publiken.

SAVAN-
NENS HJÄLTAR av Reinhard Klooss och Holger Tappe bygger på en tysk barnbok, och jag behöver väl inte tala om att jag inte läst den - eller hört talas om den. I Afrika, Australien och Nordpolen råkar djuren ut för diverse miljökatastrofer. En udda och knasig samling djur beger sig iväg för att leta efter vårfloden, djuren från de olika kontinenterna sammanstrålar och kommer fram till att alla problem beror på de onda människorna.

Djuren återvänder till Afrika, där de håller en konferens där de bestämmer sig för att slå tillbaka och förstöra en damm, som torkat ut resten av trakten.

En stor del av filmen utspelar sig även på något slags lyxig resort, där de träffar en apa och där gängets snälla lejon blir tillfångataget för att säljas till Las Vegas. Här finns även en fransk tupp som gillar att marschera.

Inte nog med att miljöbudskapet är så extremt övertydligt att det överskuggar allt annat, filmskrället är inte roligt eller underhållande. Jag kämpade för att hålla mig vaken. Fast vad vet jag, småungarna kommer kanske att gilla det här.

I den engelska versionen gör några av rösterna av Stephen Fry, Dawn French och Joanna Lumley. I den här svenska upplagan får vi Lill-Babs och Babben Larsson.

Mer finns det inte att säga om den här filmen. Hej då!

(Biopremiär 30/9)

Bio: Crazy, Stupid, Love

Foton copyright (c) 20th Century Fox Sverige/Warner Bros. 
Ja, jag vet att den här recensionen är sen, men jag varken hann eller orkade skriva den innan jag åkte upp till Bokmässan förra veckan. Men som man brukar säga: bättre sent än Björn Runge!
CRAZY, STUPID, LOVE är ett typexempel på en film som om inte förstörs, åtminstone får sig en rejäl törn av ett äckligt slut. Det här är nämligen en till största delen riktigt bra komedi, om den stackars menlöse traderöven Cal (Steve Carell) vars fru Emily (Julianne Moore) en kväll låter meddela att hon är trött på honom och vill skiljas. Och så blir det.

Ganska omgå-
ende börjar Emily att upp-
vaktas av en stilig arbets-
kamrat (Kevin Bacon), medan Cal går in i väggen. Han sitter kväll efter kväll i en bar och beklagar sig - så till den milda grad att den proffsige och yngre brudraggaren Jacob (Ryan Gosling) tröttnar på gnället och ser till att Cal förvandlas till en jävel på fruntimmer han med, efter att först ha stylats om ordentligt. Jacob blir Cals coach - men medan Cal plötsligt spenderar veckorna med att lägra dam efter dam, går Jacob och hittar vad som verkar vara äkta kärlek i den charmiga Hannah (Emma Stone). Kanske behöver han nu hjälp av Cal.
Till detta kommer Cals unge tonåring till son, som är kär i sin lite äldre barnvakt, samt diverse upptåg med grabbens skolfröken (Marisa Tomei), som blir tosig efter att ha fått i sig alkohol. Det hela leder fram till en fantastisk farskarusell med väldigt oväntade vändningar.
... Men tyvärr slutar inte filmen där. Istället har man klistrat på några ytterligare scener med långa tal inför publik, där moralkakorna staplas på rad, och dygd och kärnfamiljen hyllas på de mest krystade sätt. Och det är synd. För Glenn Ficarras och John Requas film är väldigt, väldigt rolig och bjuder på bra skådisar och rollprestationer. Om det inte vore för det kletiga slutet hade jag satt ett högre betyg.

(Biopremiär 23/9)

Universums mästare

 

Bio: Conan O'Brien Can't Stop

Foton copyright (c) NonStop Entertainment 
2011 ... Året då det kom två Conanfilmer! CONAN THE BARBARIAN - och den här.
Det är nu rätt längesedan jag tittade på amerikanska talkshows. Eller svenska för den delen. Fast det är ju klart, jag tittar ju så sällan på TV.
Men Conan O'Brien är väl den pratshowvärd jag tycker bäst om. Jay Leno har jag aldrig gillat och Letterman tröttnade jag på efter att ha fölt hans program en längre tid; jag började irritera mig på hans självgodhet. O'Brien är ofta fjantigare än de andra två, och det är väl det som tilltalar mig.

Det uppstod som bekant en massa problem när Conan O'Brien plötsligt skulle ta över Jay Lenos program, och då bolaget inte vill släppa Leno, fick denne ett nytt program i direkt anslutning till O'Briens. Därefter flyttades O'Briens show till klockan 0.05. Det bar sig inte bättre än att Leno fick tillbaka sitt gamla program, medan O'Brien fick en stor summa pengar och beordrades att inte förekomma på TV under sex månader. Efter dessa sex månader fick O'Brien ett nytt program på en kabelkanal, men tiden som arbetslös fördrev han med en turné över Nordamerika.
I dokumentären CONAN O'BRIEN CAN'T STOP får vi följa förberedelserna inför turnén “Legally Prohibited From Being Funny on Television Tour” samt, förstås, kringkuskandet i USA och Kanada. Och ... Hmm. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta. Det är trots allt en rätt märklig film; en bakomfilm om en TV-programledare på turné. Dessutom får vi knappt se något alls av själva showen, det handlar nog om sammanlagt en kvart.

Vad vi istället får se är hur O'Brien och hans följe häckar på olika hotellrum, ombord på flygplan och bussar, och framför allt backstage.
Conan O'Brien framstår inte som en helt igenom sympatisk figur - han är stirrig, intensiv, ofta irriterad, ofta skämtar han maniskt, och ibland är det inte helt lätt att avgöra om han driver med sitt följe och sina fans, eller om han menar allvar. Han ger snabbt intryck av att vara trött på turnélivet.
Är det här roligt? Nja ... Sådär. Ibland. Vissa infall är väldigt roliga.

Men jag förstår inte varför vi får se så lite av showen. Han driver bland annat med TV-bolag och TV-chefer, vi får se när han spelar in sketcher som visas på storskärm på scenen - men inte de färdiga sketcherna. Däremot upprepas inledningsnumret där han sjunger och dansar hysteriskt flera gånger.
Mest oförlåtligt är att vi bara får se ett par sekunder av den show där Jim Carrey är gästartist. Carrey är utklädd till Kick-Ass och spelar trombon. Vad håller karln på med? Sorry, det får vi inte se.
Som fallet är med så många dokumentärer, är det här TV på stor duk. Regissör är Rodman Flender, som förutom att ha regisserat mängder av TV-serier ligger bakom filmer som LEPRECHAUN 2 och IDLE HANDS.
Jag hade förväntat mig mer av CONAN O'BRIEN CAN'T STOP och betyget nedan är lite tveksamt.

(Biopremiär 23/9)

Bio: Happy End

Foton copyright (c) Nille Leander/Nordisk Film
Vågar jag påstå att årets svenska komedi har anlänt? Nej, det vågar jag nog inte. Jag skrattade jättemycket när jag såg HAPPY END, Björn Runges nya film, men jag är ganska hundra på att det inte var meningen.
Nä, tvärtom! Det här ska vara gripande! Starka känslor! Viktigt och angeläget! Stor filmkonst! Ännu större dramatik!
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en parodi på svenska dramer av Lars Norén-modell. Lägger man på ett så kallat laugh track, blir det här en festlig komedi.

Svenska MAD brukade ju ibland ha Gör-det-själv-artiklar. Skriv en roman, ett film-
manus, ett högtidstal. En färdig text med vissa ord och meningar uteslutna. Här kunde man fylla i lämpliga alternativ från en lista. HAPPY END verkar vara gjord på detta sätt. Skriv ditt eget Norén-drama. Manuset är skrivet av dansken Kim Fupz Aakeson och det är så fullspäckat med klyschor att man tar sig för pannan. Det här är häpnadsväckande uselt!
Ann Petrén spelar en änka som jobbar som bilskollärare. Hennes son är en självmordsbenägen konstnär spelad av Gustaf Skarsgård. Malin Buska är en ung tjej som städar hemma hos Petrén. Petrén betalar Buska för att vara snäll mot och kanske till och med ligga med Skarsgård. Buska har grava problem hemma. Hennes sambo Johan Widerberg har ekonomiska problem, hans kafé har inte gått bra och han har lånat pengar av farliga typer som nu kräver stålarna tillbaka på brutala sätt. Men även Widerberg är psycho, han får utbrott och misshandlar Buska lite då och då. Peter Andersson gör en trevlig bilskoleelev som stöter på Petrén.

Peter Anders-
son är den ende som är hyfsat normal i den här filmen, han är sympa-
tisk och nästan trovärdig. Resten är sanslös. Det här är VANSINNIGT!
Ofta står folk bara och tittar på varandra utan att säga något, så som folk ofta gör när de umgås i svenska dramer. Och så säger de konstiga saker. Första scenen där Buska och Widerberg äter kvällsmat är hysteriskt rolig. Buska ser glad ut och skrattar lite, medan den nollställde Widerberg sitter tyst en lång stund, innan han utbrister "Vad är det som är så roligt?" - "Vaddå?" - "Vad är det som är så jävla roligt? VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT?" - "Jag tycker bara att du är fin." - "Vaddå fin? VADDÅ FIN?" - "Jag tycker bara att du är så ... fin." - "VADDÅ FIN???!!!" ... och så får stackars Buska en örfil.
Widerberg kommer även med en variant på detta mot slutet då han säger "Du är så ful, så jävla ful, du är så ful att jag vill spy, ingen vill knulla med dig för att du är så jävla ful, du är så ful att alla spyr när de ser dig" och så vidare i en evighet.

En upprörd Skars-
gård sitter och äter och mumlar något vresigt, varpå Petrén säger "Jag har köpt jordgubbar." Filmens mest otroliga scen kommer när Skarsgård fått veta att Petrén betalat Buska. "Jag har köpt pizza," säger Petrén. "Du har betalat Katrine för att knulla med mig!" - "Vi kan väl sitta ner som vuxna människor och äta pizza?". Då reser sig Skarsgård upp och stampar sönder soffbordet! Petrén blir arg och dänger pizzorna i golvet! Därefter river hon ner bokhyllorna! Här kan man notera vilka böcker som tydligt hamnar i bild. Symboliskt värre.
Allt går åt helvete i Petréns hem. Till och med fiskarna i hennes akvarium dör. Men tänk, på slutet får vi en liten strimma hopp och framtiden. Happy end, alltså.
Det statiska filmfotot är grynigt, mörkt och konstnärligt. Vad Gustaf Skarsgård säger hörs ofta inte alls, eftersom han mest mumlar. Det är ibland lite svårt att höra vad Buska säger. Men det spelar ingen större roll, eftersom replikerna kommer från klyschorna ABC-bok. Liksom handlingen.
Jag satt och skrattade flera gånger under filmens gång. Jag ljuger inte. Jag skrattade. Även om jag försökte att kväva mina skrattanfall. Och då är det här en sådan där film som alltid får skyhöga recensioner och som vinner priser på festivaler. Herregud, vägrar vissa kritiker att inse att filmer som den här är en orgie i jönserier?
Just det, jag glömde nämna att här även finns en scen där Ann Petrén plötsligt öppnar bildörren och spyr medan hon har lektion, och i en annan scen Gustaf Skarsgård gör en Skarsgård och visar pillesnoppen.

(Biopremiär 23/9)

Jaha, då har man blivit citerad igen ...

Det är ju lite lustigt. Flera gånger jag varit positiv till en film och dessutom dragit till med en svordom, har jag citerats i bioannonsen eller på DVD-omslaget. Tidigare har det ju stått saker som "Jävlar i min låda". Nu har det hänt igen:

(Tack till anonym läsare som uppmärksammade detta)

Dags att byta batterier?

Lee Falks änka till Bokmässan

Tja, vill ni ragga moget under mässan i Göteborg, får ni verkligen chansen. Lee Falks änka Elizabeth kommer dit eftersom det som bekant släpps en ny, tjock bok om Lee Falk och hans verk. Lee själv kan inte komma, han har förhinder (eftersom han är död), så frugan är väl det näst bästa.
här är pressreleasen:

Lee Falk, den legendariske skaparen av serierna Mandrake och Fantomen, skulle ha fyllt 100 år den 28:e april
2011. För att fira detta jubileum har Fantomenfantasterna i The Scandinavian Chapter of the Lee Falk
Memorial Bengali Explorers Club producerat en hyllningsbok till hans ära: Lee Falk – Berättaren.

Boken samlar svåråtkomligt och unikt material om Falk och hans skapelser. Mandrake (skapad 1934) och
Fantomen (skapad 1936 – firar 75-årsjubileum i år) har båda haft stort inflytande på äventyrsserier och
superhjälteserier som dök upp senare. Falk fortsatte att skriva båda serierna fram till sin bortgång 1999.

Den 348 sidor tjocka boken omfattar intervjuer med Falk från 1946 till 1996; noveller och manustdrag skrivna
av Falk; artiklar om honom och hans serier; samt minnestexter av familj och vänner.

Boken får sin premiär på Bokmässan i Göteborg den 23/9 i monter A02:29. Söndagen den 25/9 håller
Scandinavian Chapter ett föredrag om Fantomen och Lee Falk på Seriescenen kl 12:00–12:45.

Till mässan kommer dessutom Lee Falks änka Elizabeth Falk, som var gift med honom från 1976 till hans
bortgång 1999. Makarna Falk besökte Sverige ett flertal gånger och såg Sverige som ett av sina favoritländer.

Boken är ett ideellt projekt av Scandinavian Chapter, som i fjol producerade boken ”Från lila vålnad till blågul
hjälte” där bl.a. statsminister Fredrik Reinfeldt medverkade och skrev om sin relation till Fantomen.

Efter mässan finns boken att köpa i GML:s webbshop (www.gml.se) och i välsorterade bokaffärer.

Lee Falk – Berättaren

ISBN 978-91-86215-74-3

348 sidor, 175mm x 250 mm, sv/v och färg

GML Förlag, Stockholm

Bio: Friends with Benefits

Foton copyright (c) Sony Pictures
Jösses, har den här också premiär idag? Det hade jag missat. Ja, då får jag väl ta och recensera den nu på en gång.
Justin Timberlake spelar en kille som heter Dylan, som headhuntas till en topposition på magasinet GQ i New York. Han flyttar dit, förses med en superflott bostad, och tjejen som headhuntade honom, Jamie (Mila Kunis), agerar som något slags coach. Hon är i princip den enda vän han har där till en början.
Dylan och Jamie är bara vänner. Inget annat. Men i ett försök att inte leva sina liv som i en romantisk komedi (FRIENDS WITH BENEFITS innehåller en film-i-filmen, olika klipp ur en romantisk komedi) får de för sig att de kan lägga till sex i sin relation. Så det gör de. De träffas och har sex. Ofta och intensivt. Men självklart blir det hela komplicerat, och eftersom detta inte är något svenskt diskbänksrealistiskt drama, visar det sig föga oväntat att de unga tu egentligen är kära i varandra. That goes without saying.

Till en början tyckte jag att det här var rätt visset. Jag irriterade mig en aning på Mila Kunis' rollfigur. Och Timberlake var väl inte heller så kul. Men filmen tar sig. Jag kom på mig med att skratta åt det här. Det är småtrevligt och vissa scener är riktigt roliga. Bara en sådan sak som att se Justin Timberlake inta konstiga ställningar på toaletten när han försöker kissa med stånd! Och så dyker den alltid strålande Patricia Clarkson upp som Jamies flängda hippiemorsa, och hon ser till att förbättra mina intryck av filmen.
FRIENDS WITH BENEFITS innehåller över-
raskande mycket sex och grovt språk för att vara en film av den här typen, men det är dåligt med naket. Jag vill minnas att Timberlake visar häcken, men mer vågat än så blir det inte. Dessutom kan man inte låta bli att lägga in typiskt fåniga Hollywoodinslag som kärleksförklaring via flash mob och liknande. I slutändan är filmen inte så farlig och frispråkig som den vill ge intryck av.
Regissören Will Gluck har tidigare gjort EASY A, en film jag tyckte var överraskande bra. Lika bra är inte FRIENDS WITH BENEFITS, men det är klart godkänd underhållning. Om än väldigt lättglömd sådan.

(Biopremiär 16/9)

Bio: Nader och Simin - en separation

Foton copyright (c) Folkets Bio

Hallå på er, pågar och töser! När såg ni en iransk film senast? Ni har kanske aldrig sett en iransk film? Ärligt talat vet jag inte om jag själv sett en iransk film tidigare. Förrän nu. Kors i röven, sa kärringen som satte sig på lien, nu har jag minsann sett en tvättäkta iransk film.

Asghar Farhadis NADER OCH SIMIN - EN SEPARATION tog visst storslam i Berlin och roffade ut sig Guldbjörnen som bästa film, medan de manliga och kvinnliga skådisarna; hela stallet kollektivt, tilldelades Silverbjörnen för bästa skådespelare.

Konkurrensen måste ha varit dålig.

Det är inte George Nader, den gamle Jerry Cotton-skådisen, filmen handlar om. Nej, den här Nader spelas av Peyman Moaadi och är gift med Simin (Leila Hatami). Simin vill flytta utomlands, men det vill inte Nader - han kan inte hänga på, hans far lider av alzheimer och bor hemma hos Nader. Så därför tänker de separera. Nader och Simin, inte Nader och farsan - hur fan hade de sett ut? Gift med farsan?

Paret har en dotter som verkar vara ung tonåring och hon bor hemma hos Nader, medan Simin flyttar hem till sina föräldrar, tror jag det var, i väntan på att dra utomlands.

Nader behöver dock hjälp med att sköta farsgubben, så han anställer en djupt religiös kvinna - denna kvinna är dessutom gravid. Kvinnans situation gör det lite svårt för henne att sköta sysslorna, hon ställer till det, hon gör en tabbe som nästan kostar den alzheimersjuke livet, och när Nader upptäcker detta, knuffar han bryskt ut kvinnan i trapphuset.

Kvinnan hamnar på sjukhus. Hon fick missfall och hävar att detta beror på att hon trillade i trapporna när Nader knuffade ut henne. Fast ingen såg henne falla. Kvinnans hetlevrade make blir vansinnig och en lång rättsprocess rullar igång. Vem är skyldig och vad hände egentligen?

Tillägget EN SEPARATION i titeln är lite missvisande. Filmen handlar inte så mycket om detta. Knappt alls. Den egentliga handlingen kretsar kring missfallet. Det ältas fram och tillbaka i en evighet, hemma hos huvudpersonerna, hos polisen, de inblandade säger emot varandra, "Ja! Nej! Ja! Nej! Ja! Nej!".

Förutom att filmen är åt helvete för lång (två timmar och tre minuter) och lätt hade kunnat kortas med en halvtimme, innehåller manuset flera luckor varav flera är logiska. Man låter ologiska saker ske bara för att handlingen ska gå åt rätt håll.

Bitvis är det dock lite intres-
sant, vi får se glimtar a ett liv i Iran som sällan skildras på film. I vanliga fall får ju muslimer ofta agera en homogen fiende som sitter i hyddor och planerar terrordåd, eller så bjuds vi misärskilringar i vilka vi antingen får se hur hemskt de har det i sitt hemland, eller hur de lever efter att ha flyttat till västerländska länder.
I NADER OCH SIMIN bor rollfigurerna i moderna, bekväma hem. De kör nya, fina bilar. Kvinnorna kör också bil. Och de har arbeten. De har till och med män som älskar dem.

Samtidigt springer förstås alla kvinnor omkring i slöja. Simin är rätt raffig, hon har till och med färgat håret, vilket syns emellanåt. Hemhjälpen är däremot helt täckt i en svart chador, ett ord jag slår upp och konstaterar att det är det persiska ordet för tält. Och nog för att hon ser ut som ett svart tält, altid. Hennes djupa tro ställer till det för henne - vid ett tillfälle pissar den alzheimersjuke på sig och kvinnan måste ringa ett samtal för att fråga om det räknas som synd att byta kläder på gubben.

Det är förstås lätt för islamkritiker att racka ner på detta, men tänker man efter kan liknande situationer uppstå även i västerländska länder. Bokstavstroende katoliker råkar ju också ut för dilemman man som avkristnad svensk ställer sig frågande till. USA är ju fullt av bisarra religiösa knäppgökar tillhörande ala möjliga religioner. Även om de nu inte tvingar sina kvinnor att ikläda sig tält.

Anyhow: jag förstår verkligen inte hur NADER OCH SIMIN lyckades vinna utmärkelserna i Berlin.
En annan grej jag undrar är om Malmös iranska befolkning kommer att gå till Spegeln och se den här filmen, eller om publiken kommer att utgöras av svenska kulturknuttar som tycker att den här typen av film är viktig. Jag gissar på det sistnämnda.

(Biopremiär 16/9)

Bio: Kärlek i Normandie

Foton copyright (c) TriArt Film
Alix - det är ju en känd seriefigur, hyfsat populär i Sverige på 1970-talet (åtminstone publicerades flera album) och som tydligen fortfarande kommer ut i franskspråkiga länder. Men det finns en Alix till. Regissören Alix Delaporte, som här gör sin långfilmsdebut.
Som bekant har det blivit en hel del fransk film för mig på sistone. Ovanligt många, faktiskt. Det känns som om jag sett en eller ett par varje månad, men det är kanske en överdrift. I vilket fall har vi här ännu en, som i original heter ANGÈLE ET TONY.
Clotilde Hesme är Angèle, en ung kvinna med dyster bakgrund. Hon har en liten son hon sällan träffar, han bor hos sina farföräldrar eftersom Angèle suttit i fängelse, anklagad för att ha dödat pojkens far ("Det var en olycka"). Den introverta Angèle lever inte världens mest upplyftande liv, hon driver mest omkring, snor saker, raggar upp karlar för passionslöst sex och så vidare. Vad som är lite intressant är han hon rör- och beter sig på ett sätt jag flera gånger träffat på i Frankrike; unga franska brudar som ska vara lite punkiga, tuffa, tillhör gäng, är utstötta och så vidare - de säger nästan ingenting, är buttra, blänger, och går på ett märkligt, nästan maskulint sätt.

I en liten grå by vid den nord-
franska kusten träffar Angèle fiskaren Tony (Grégory Gadebois) via en kontaktannons. Tony är också ganska introvert och tyst, liksom nästan alla andra i den här filmen, och första mötet går inte så bra. Men de träffas igen, Tony erbjuder Angèle jobb som fiskförsäljerska (snacka om raggningsknep!) och hon får flytta hem till honom och hans mor. Och vet ni vad, snart uppstår tycke mellan våra huvudpersoner; fransk, fiskdoftande romantik uppstår.
KÄRLEK I NORMANDIE är en bagatell. På det hela taget en rätt poänglös historia. Förvisso är detta en rätt sympatisk film som utspelar sig i miljöer vi sällan får se, men jag kan inte påstå att det här är särdeles romantiskt. Jag lär knappast se om den här filmen.

Först trodde jag att filmen utspelar sig i början av 1980-
talet; miljöerna ser inte så moderna ut - och det är väl ingen som leker med Action Man idag? Angèle får en ny Action Man-docka hon ska ge till sin son, och det ser ut som 70-talsmodellen.
Det här är en grå film, gråa miljöer, fula hus och fula människor, och som så ofta är fallet irriterar jag mig en aning på att det inte förekommer några rollfigurer som beter sig som normalt folk, som pratar och skrattar och umgås. Här sitter folk mest och är tysta, eller säger märkliga saker till varandra. Fast vem vet, så går det kanske till i små fiskebyar i Normandie. Men jag uppskattar verkligen att denna relativt korta film har ett lyckligt slut. Vore det här en svensk film, hade den fortsatt i ytterligare tjugo minuter under vilka allt går åt helvete igen.
Jag satt under hela filmen och försökte placera Clotilde Hesme. Jag kände igen henne. Hon har ett utseende som tilltalar mig. Jag gillar henne. Och när jag nu kollade upp henne på nätet såg jag att det är i EN LANTHANDEL I PROVENCE jag sett henne! Från kärlek i Provence till kärlek i Normandie. Men Provencefilmen är bättre än den här.
Jag gillade även en scen där man kastar fisk på kravallpoliser.
Mitt betyg är kanske i snålaste laget, men som sagt: nu har jag sett den här filmen, nu vill jag se något annat.

(Biopremiär 16/9)

Bio: SpyKids 4D

Foton: Ron Batzdorff, Rico Torres © 2011 Dimension Films. All Rights Reserved.

En film i 4D. Det innebär 3D - plus ett luktkort av scratch 'n' sniff-modell som den fjärde dimensionen. Dagens pressvisning i Malmö visade sig dock innehålla betydligt fler dimensioner än så. Jag återkommer till detta.

Jag gillar förstås Robert Rodriguez. Han har gjort höjdare som DESPERADO, SIN CITY, MACHETE med flera, samt några halvlyckade filmer. Men - grabbhalvan ligger även bakom SPYKIDS-filmerna. Jag har aldrig förstått dessas storhet. Egentligen borde jag ju älska dem, de handlar trots allt om barn som får agera hemliga agenter. När den första SPYKIDS kom 2001 hävdade flera kollegor, vänner och bekanta att den var jättebra; kul på alla sätt. Men när jag väl såg den blev jag besviken. Alldeles för hysterisk, flamsig, och jag irriterade mig lite på ungarna. Värre blev det med SPYKIDS 2 och SPYKIDS 3D, den sistnämnda innehöll scener i det gamla fina 3D-formatet med röd-blå glasögon, vilket förstås var huvudvärksframkallande utan like. Jag minns ingenting av del två och tre mer än att Stallone var tokig skurk i trean, samt att filmerna var hysteriska och jobbiga.

Pressvisningen i Malmö inleddes med trailern till nya FRIGHT NIGHT. Märkligt - varför visas denna innan en barnfilm? Därefter började filmen. Men inte SPYKIDS 4D. Istället rullade FINAL DESTINATION 5 igång, så återigen fick jag njuta av denna films fullkomligt fantastiska förtexter, samt öppningsscenerna, innan filmen avbröts.

Kort paus. Därefter dök smurferna upp och förklarade hur 3D fungerar, och så började SPYKIDS. Efter ett par minuter försvann bilden och vi fick nöja oss med ljudet under en liten stund. Och så stängdes filmen ånyo av. Och vad hände då? Jo, då dök den där SMS-tävlingen upp! Vem har skrivit romanen "De tre musketörerna"? Detta följdes av trailern till Richard Hoberts EN ENKEL TILL ANTIBES. Den såg väldigt skum ut sedd genom 3D-glasögon.

Efter detta var det åter dags för smurferna - fast den här gången utan ljud. Men! Så snart de små liven gjort vad de skulle, började SPYKIDS - och visades i sin helhet. Hur många dimensioner bjöds vi på här?

Vid det här laget stank inte bara mina fingrar, utan hela salongen av de där luktkorten. Det luktade tuggummi.

Den här gången har vi två nya ungar i huvudrollerna, Rowan Blanchard och Mason Cook som syskonen Rebecca och Cecil Wilson. Deras älskade och djupt saknade morsa är död, så de bor tillsammans med sin snälle farsa Wilbur (Joel McHale) som är programledare på TV - han har ett nytt program som heter SPYHUNTER i vilket han ska leta upp riktiga spioner. Föga anar han att hans nya fru och ungarnas styvmor, Marissa (Jessica Alba), är spion. Fast hon pensionerade sig efter att parets dotter föddes efter prologen.

Det har gått ett år, Marissa är hemma med den lilla bebisen, Rebecca och Cecil bråkar, och plötsligt är Marissas ärkefiende Tidväktarn är tillbaka. Dags att rycka in på nytt och de två ungarna råkar bli indragna i det hela - de blir de nya SpyKidsen och får samarbeta med de ursprungliga kidsen Carmen och Juni (Alexa Vega och Daryl Sabara), som hunnit bli en bit över tjugo. De har även en robothund som medhjälpare. Rebecca har hela tiden haft svårt att acceptera sin trista styvmor, men nu blir Marissa plötsligt den coolaste styvmorsan i världen.

Det här är förhållandevis olidligt. Tidväktarn ser till att tiden går fortare och han har en plan som går ut på att ... Ja, det var något långsökt och dumt jag aldrig brydde mig om att lägga på minnet och som den unga publiken troligen inte lär haja överhuvudtaget.

Mest består filmen av oändliga jakter, knäppa farkoster och agentprylar, skrikande, hysteriskt överspel, och en slutuppgörelse i ett klockverk, en scen som håller på hur länge som helst och fick mig att skruva på mig.

Prologen, i vilken Marissa är gravid men trots detta fajtas mot skurkar, är rätt kul. Jessica Alba är förstås hur söt som helst. Danny Trejo är med ungefär tre sekunder. Men i övrigt är detta en jobbig och iriterande film i vilken vi förstås får lära oss att familjen är det viktigaste av allt. Huruvida småungar kommer att uppskatta det här eller ej har jag ingen aning om.

För att göra det hela ännu värre, är SPYKIDS 4D dubbad till svenska. Ja - Niclas Wahlgren gör en av rösterna. I originalversionen är det Ricky Gervais som gör robothundens röst; han säger bland annat att han har en läcker dialekt, ungefär som James Bond - men det funkar förstås inte alls när hunden i den svenska versionen har spetsig stockholmsaccent (dock inte dubbad av Wahlgren).

... Och det där luktkortet, då? Vid åtta tillfällen blinkar det siffror på duken. Då ska man skrapa och lukta. Jag skrapade på den första, men det kom ingen doft alls. Mer än bubbelgumdoften som redan fans där. Så jag lade ifrån mig kortet. Dessutom gick det inte att se sifforna i mörkret.

Hade jag sett originalversionen på engelska hade jag kanske, kanske satt en tvåa i betyg. Men nu var det inte den versionen vi utsattes för.

Synd att vi inte fick se hela FINAL DESTINATION 5 istället.

(Biopremiär 16/9)

Bio: Colombiana

Foton copyright (c) Scanbox 

I höst är hämnden vacker! det är vad trailern till COLOMBIANA utlovar - och huruvida själva hämnden är vacker vet jag väl inte, men hämnerskan är minst sagt vacker. Vacker upphöjt till tio! Hon spelas nämligen av Zoe Saldana. Som finsmakarna bland oss cineaster brukar säga: hubba-hubba!

Luc Besson verkar vara mannen som aldrig tar semester. Han regisserar ganska sällan, men skriver och producerar desto mer. COLOMBIANA är ännu en film från Bessons Europa Corp, och manuset har han skrivit tillsammans med Robert Mark Kamen; killen bakom ett flertal Bessonproduktioner, som TRANSPORTER-serien och TAKEN. För regin står den här gången en herre med värlens bästa efternamn: Olivier Megaton. Får jag en son ska han fan heta Megaton. "Megaton Andersson, kom in och ät!". Fast jag läser att herr Megaton - som även gjorde TRANSPORTER 3 - föddes som Olivier Fontana, vilket ju mest låter som en olivolja. Eller som en golden shower-porregisör.

Cataleya heter en liten tösabit som bor med sina föräldrar i Bogota. Minsann om inte hennes farsa Fabio spelas av Jesse Borrego från TV-serien FAME. Fabio är inte världens mest laglydige man, men vill dra sig ur sin gangsterkarriär, vilket han berättar för knarkkungen Don Luis (Beto Benites). Självklart gillar inte Don Luis detta, så han ser till att Fabio med fru mördas inför Cataleyas ögon. Lilla Cataleya kommer dock undan - efter att hon kört en kniv genom handen på en skurk och flytt på det mest rafflande sätt. Det måste ha varit kul för den lilla flickan att få spela in så här feta actionscener!

Cataleya hamnar i USA, där hon växer upp till kalaskexet Zoe Saldana, och börjar extra-knäcka som hitwoman åt sin farbror. Men hela tiden drivs hon av hämndbegär - hon vill se Don Luis död. Och snart iscensätter hon sin hämnd. Hon slår, sparkar och skjuter ihjäl hälften av knarkkungens män, innan hon tar sig till Mexiko för att slakta de resterande, med Don Luis som sista mål.

Saker och ting blir förstås lite komplicerade på vägen, bland annat beroende på att Cataleya skaffat sig en kärleksfull pojkvän, Danny (Michael Vartan från ALIAS på TV), som inte känner till att han tjej är superproffsig mördare - eller ens vad hon heter på riktigt. Och FBI är på jakt efter den mystiska mördaren som enisas med att signera sina offer ...

Liksom alla Besson-produktioner är COLOMBIANA en väldigt snygg film, och liksom de flesta Bessonproduktioner är den inte riktigt helgjuten. Zoe Saldana är tammefan den läckraste hämnare som gått i ett par skor (eller iklätt sig trikåer) och actionscenerna ska jag inte klaga på. Här finns flera tuffa scener.

Däremot måste jag anmärka på det märkliga faktum att det är lite för lite action i filmen. Jag hade förväntat mig nonstop-röj modell TRANSPORTER, men ibland dröjer det lite för länge mellan rövsparkarexcesserna. Detta innebär att jag upplever filmen som lite för lång - den är bara 108 minuter, men känns längre. Vidare är logiken inte alltid den bästa, visst köper jag ofta osannolikheter, men i COLOMBIANA blir det ibland lite för flängt.

Fast självklart ska du se den här filmen ändå. Du ska se alla actionfilmer som får biopremiär, tycker jag, det görs för lite action idag. COLOMBIANA är långt ifrån en dålig actionfilm, tvärtom; det är en bra actionfilm. Själv hade jag dock hoppats att den skulle vara bättre.

Men jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till COLOMBIANA. Med Zoe Saldana. Iförd trikåer. Köttande alla fulingar som kommer i hennes väg.

 

(Biopremiär 16/9)

Extra: Porrdvärg uppäten av grävling!

September månads enda nyhet av vikt:
Porrdvärg uppäten av grävling!

Bio: Zookeeper

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kevin James är väl en sympatisk kille, men hans filmer har aldrig varit något vidare. SNUTEN I VARUHUSET hade ett enda skämt: Kevin James är tjock. GROWN UPS kommer jag knappt ihåg. HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER CHUCK OCH LARRY vill jag glömma.

Hans nya film ZOOKEEPER, i regi av Frank Coraci som gjorde THE WEDDING SINGER och några andra Adam Sandler-filmer, är egentligen en väldigt konstig film. Det är en enkel film, en filom vi alla sett förut massor av gånger, det är en romantisk komedi av tretton på dussinet-karaktär - men filmen är konstig.

Man har nämligen stoppat in pratande djur.

Okej. Vad är det för konstgt med detta? Pratande djur är ju vanligt på film, och det brukar ju gå hem hos ungarna! Javisst. Det är bara det att detta inte är någon barnfilm. ZOOKEEPER är en traditionell romantisk komedi för familjer och vuxna. Men den innehåller pratande djur.

Kevin James är den snälle djurskötaren Griffin som i filmens öppningsscener friar till sitt livs stora kärlek, supermodellen Stephanie (Leslie Bibb), som oväntat säger nej och dumpar honom. Griffin tillbringar de kommande åren med att sörja Stephanie, han vill inget annat än få tillbaka henne. Han är så besatt av Stephanie att han inte märker att hans kollega Kate (Rosario Dawson) är förtjust i honom. Och egentligen är han förälskad i henne, även om han inte förstått det.

En kväll avslöjar djuren på Franklin Zoo att de kan prata. Det har de alltid kunnat. Griffin blir först livrädd, men snart blir han jättekompis med lejonet (Sylvester Stallone), apan (Adam Sandler), elefanten (Judd Apatow) och framför allt med gorillan Bernie (Nick Nolte). Djuren ska hjälpa Griffin att få tillbaka Stephanie - men eftersom djuren självklart är smartare än så, ändrar de snart på planerna och försöker tussa ihop Griffin med Kate.

ZOOKEEPER pressvisades inte i Malmö och på visningen jag var på hamnade jag bredvid en familj med två små döttrar i sexårsåldern. Antagligen trodde föräldrarna att detta skulle vara en film i stil med DR DOOLITTLE (Eddie Murphy-versionen) eller ALVIN OCH GÄNGET. Det dröjde tio minuter innan flickorna tröttnad på filmen och istället började klättra omkring och hoppa i biofåtöljerna. Den vuxna publiken skrattade dock ofta.

ZOOKEEPER är en väldigt harmlös och slätstruken film. Jag har noterat att en del kritiker verkligen totalsågat filmen, men det är ju orättvist. Det här är ju ingen inkompetent tråkfest som många av de svenska filmer kritikerna hyllar. ZOOKEEPER är bara ännu en menlös, snabbt glömd historia. Men den är sympatisk, det är lätt att gilla Kevin James och Rosario Dawson gillar vi ju sedan länge.

Och självklart är alla filmer med Sylvester Stallone av intresse. Här får vi höra honom sjunga "More than a feeling".

Produktplaceringen av T.G.I. Friday's är fullkomligt sanslös och även det i Sverige bespottade fruktföretaget Dole ser till att synas.

 

(Biopremiär 9/9)

Bio: Final Destination 5

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros./New Line Cinema

Hur många gånger kan man upprepa samma historia? Och då menar jag samma historia. En tosing som går loss med machete på sommarläger kan man upprepa i det oändliga, och åtminstone förr verkade publiken inte få nog. FINAL DESTINATION-serien är betydligt mer unik än vanliga köttarslashers. FINAL DESTINATION bygger på en egentligen rätt intressant - och cool - idé: det går inte att lura döden. Kommer man undan sin egen död, den förutbestämda döden, kommer Döden att söka upp en för att ta livet av en - på de mest utstuderade, avancerade och långsökta sätt man kan tänka sig.

Det här är ett tema som funkar utmärkt i en film. Kanske två. Men i fem filmer?

Åtminstone är detta vad man inbillar sig. Det går inte att göra fler FINAL DESTINATION-filmer.
Men det lustiga är att det är precis vad det gör. Inte nog med det: jag ser de här filmerna med stort nöje. Den fjärde filmen, FINAL DESTINATION 3D, var hur kul som helst och kunde dessutom skryta med de bästa 3D-effekter jag sett. Den här nya filmen, den femte, är också i 3D - och har lika bra, om inte bättre, effekter.

Handlingen finns det inte så mycket att säga om. Visserligen leder det hela fram till en kul twist på slutet, men i övrigt är det samma film en gång till: ett företag ska ut på en bussfärd, när en av de anställda plötsligt får en vision. Har ser hur en bro kollapsar och hur alla dör så att blodet sprutar. Killen vaknar upp och upptäcker att de närmar sig bron, så han stoppar bussen, tar sin flickvän och hoppar ur. Han lyckas få med sig åtta pers innan bron brakar ihop.

Men självklart dröjer det inte länge innan de här åtta person-
erna börjar att dö på de mest bisarra sätt. De omkommer i olyckor som är så långsökta att tapeterna skiftar färg. Vilket i det här fallet är något positivt.

FINAL DESTINATION 5 är regissören Steven Quales långfilmsdebut, men tidigare har han bland annat varit second unit director på AVATAR. Själv tycker jag att 3D-effekterna i FD5 sparkar AVATARS röv. Det här är jätteroligt! Redan under förtexterna vräker man på med effekter. Filmens tema är att spetsas, och massor med vassa saker far ut över publiken under öppningen.

Filmen är riktigt rejält blodig, men tyvärr är det förstås mest CGI-effekter, vilket gör att effekten förtas - om man nu inte är extremt känslig. Folk för spett och krokar och allt möjligt genom kroppar och huvuden. En ögonoperation är riktigt jobbig att titta på om man, som  jag, har ögonfobi - men värst är en pikant, utdragen scen som involverar gymnastik, en bom och en liten vass skruv på denna bom. Aj, aj, aj ...

För en gångs skull har man faktiskt fått med ett par kända skådisar i rollistan. Tony Todd är en mystisk herre som alltid dyker upp när någon har dött, och komikern David Koechner är chefen för det olycksdrabbade företaget, medan Courtney B Vance är polis. Det är möjligt att även de andra känns igen från TV-serier, vad vet jag, jag tittar ju aldrig på TV-serier. De är dock alla rätt bleka - även om småbitchiga Jaqueline MacInnes Wood; hon som råkar ut för ögonlasern, är ett kalaskex.
FINAL DESTINATION 5 är oförskämt underhållande. Vore detta den första filmen i serien och konceptet nytt, hade jag satt ett högre betyg.

Jag måste avslutningsvis bara skriva lite om publiken. FD5 pressvisades inte i Malmö, så jag såg den på en ordinarie visning. Publiken var fåtalig och jag var äldst - med bred marginal. Bakom mig satt ett gäng tonåringar; jag såg inte hur de såg ut, men jag gissar på att de var 17-18. Förvisso satt de och pratade hela filmen igenom, kommenterade handlingen och höll på, men det gör ju alla nuförtiden, folk kan inte gå på bio, så det var inte anmärkningsvärt. Nej, det jag reagerade på var hur korkade och obildade de var. Bland annat sa de "hons" istället för "hennes"! Jag trodde sådant försvann under lågstadiet. Och då var detta dessutom svenska kids. Men det dummaste av allt sa de under den där SMS-tävlingen SF-biograferna rullar innan reklamen. Frågan löd Vem har skrivit "De tre musketörerna"? 1) Emile Zola, X) Jules Verne, 2) Alexandre Dumas d.ä. Nu lyckades de svara rätt på frågan, vilket förvånade mig. Men en tjej sa "Är det säkert att det inte är den där Jul-ess Varr-ne? Vem är det?". En kille upplyste henne: "Nä, det är inte Jul-ess Varr-ne. Det är en sån som sjunger."

(Biopremiär 9/9)