Problemet med dagens svenska producenter och filmkritiker

Efter min recension av JAG SAKNAR DIG, har det förts en del diskussioner, främst på Facebook.

Jag glömde ta upp en grej i min recension, men istället ägnar jag ett helt inlägg åt saken:

Svenska filmproducenter är fega och verkar ha svårt att säga till när något inte stämmer. Jag får intrycket att de har för stor respekt för etablerade filmregissörer som tidigare gjort några kritikerrosade och/eller publikt framgångsrika filmer. I en artikel om bröderna Coen stod det att om man hittar till exempel stavfel i ett nytt Coenmanus, vågar ingen påpeka detta - tvärtom tror folk att det är medvetet; att det är något konstnärligt. Så pass respekterade är Coens.

Men bortsett från detta, funkar ju den amerikanska filmbranschen helt annorlunda än den svenska. Pumpar man in en massa pengar i en film, vill man ju få tillbaka utgifterna. Därför filas det på manus och annat in i det sista, därför hålls det testvisningar. Det blir förstås inte alltid bättre av detta, men det är fullt förståeligt att man inte bara spelar in något, låter det gå upp på bio, och hoppas på det bästa.

Det känns som att svenska producenter är så glada att till exempel Anders Grönros vill göra en ny film, att de ger honom fria händer. Alldeles för fria händer. Jag kände samma sak efter att ha sett KRONJUVELERNA, en annan film som inte funkar, även om den till skillnad från JAG SAKNAR DIG ser ut som en riktig film. Och ibland går det rent åt helvete - som med KOMMER DU MED MIG DÅ och TRE SOLAR. Var det ingen som såg på filmerna innan de släpptes? Var det ingen som läste manus innan de spelades in? Gjordes inga besök på inspelningarna för att kolla läget?

En filmskapare kommer dragande med ett projekt, producenterna undrar "Är det viktigt? Är det angeläget? Bra! Då kör vi!" Frågar de någonsin "Är det bra? Kommer någon att vilja se det här? Vem då?"

Och så har vi då filmkritikerna, som har en tendens att komma med positiva omdömen om de här filmerna. På samma sätt som många kritiker slentriansågar skräck och action, får svenska dramer slentrianmässigt hyfsade recensioner. I synnerhet om det finns ett "budskap" i filmerna.

Svenska kritiker är ofta förblindade av politik och kan se mellan fingrarna om filmen - eller boken eller seriealbumet - förmedlar rätt åsikter. Det är förstås därför så många serieskapare i den här nya, stora, svenska serievågen får så bra kritik. Att serierna är illa tecknade, illa berättade, allmänt inkompetent gjorda och kan brista när det gäller de mest elementära saker som att placera pratbubblorna rätt spelar liksom ingen roll. Innehållet är viktigare än allt annat. Om det är rätt innehåll, alltså. Helst socialrealism och elände. Feminism och vänsteråsikter. (Och hur kommer det sig att så många 80- och 90-talister vill återskapa de tråkiga delarna av 70-talet, medan vi 60-talister som växte upp på 70-talet sparkar bakut och vill ha fräsiga saker?)

HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN är en makalöst banal film, men ansågs viktig på grund av sitt ämne. KYSS MIG är en traditionell kärleksfilm som anses intressantare då huvudpersonerna är ett lesbiskt par.

Skriva en negativ recension av till exempel CONAN THE BARBARIAN eller TRANSFORMERS får man förstås göra, om man nu inte gillar dessa filmer. CONAN innehåller dessutom precis allt det som är lämpligt att hacka på: extremvåld, halvnakna brudar med enbart dekorationssyfte, tunn handling och ingen som helst moral.

Men man måste ju ändå kunna se att CONAN är en riktig film, medan JAG SAKNAR DIG är ... Ja, jag vet inte vad det är.
Och flertalet scener i Grönros' film håller hög kalkonklass. Framför allt begravningsscenen.