Bio: Kvinnorna på sjätte våningen

Foton copyright (c) Atlantic Film

För några veckor sedan hade den franska komedin POTICHE biopremiär. I den spelade Fabrice Luchini en direktör med hunsad fru. Här har vi ännu en fransk komedi, i vilken Luchini har den manliga huvudrollen som Jean-Louis Joubert; en rik aktiemäklare som bor med sin hustru, hemmafrun Suzanne (Sandrine Kiberlain) i en stor, flott Parisvåning, komplett med hembiträde. Tiden är tidigt sextiotal.

På våningen ovanför herrskapet Jouberts; den sjätte, har det flyttat in ett koppel spanska kvinnor. Det är en riktigt risig våning, där de boende bor i små kyffen och de har en gemensam, vidrig toalett, igenkorkad med bajs (varning för närbild på bajset! (Eller är det en bit av rymdmonstret från GREEN LANTERN?)). Dessa spanjorskor är dock glada varelser, som sjunger och spelar och lagar paella; sällan har väl misär varit så idyllisky.

Jouberts hembi-

träde säger upp sig efter tjugo år, och då anställs den söta Maria (Natalia Verbeke) som ersättare. Och snart är sig ingenting likt. Den stele och strikte Jean-Louis fascineras av Maria, som han fattar mer och mer tycke för, och av de övriga spanjorskorna. Han börjar inse att hans liv är inrutat och trist och börjar hjälpa och engagera sig i kvinnorna på sjätte våningen. Suzanne tycker mest att han blivit egendomlig.

Och så bär det sig inte bättre än att Jean-Louis och Maria blir kära i varandra.

...Och det är väl här som Philippe Le Guays film faller en aning. Precis som i såp många andra franska filmer med kärlekstema, handlar det om en grånad gubbe som får ihop det med en tjej som skulle kunna vara hans dotter. Han är liksom ingen stilig, cool, äldre man; han är ingen Kris Kristofferson eller Roger Moore - han är en tradig, fransk aktiemäklare. Men de är ju duktiga på fruntimmer, de där fransmännen.

KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN är dock en rätt charmig och underhållande komedi, om än lättviktig och bagatellartad. Det uppstår en del komik med språkförbistring och kulturkrockar. Ett eller ett par ansikten känns igen från Pedro Almódovars filmer. Natalia Verbeke är till förvilling lik Jennifer Lopez.

Jag missade årtalet som visst dyker upp i bild alldeles i filmens början. Därför satt jag länge och undrade när filmen utspelar sig. Jag hade aldrig gissat på tidigt 60-tal. Frisyrerna är mer 70- eller tidigt 80-tal. De få scener som utspelar sig ute på Paris gator är filmade i lätt grodperspektiv på ytterst begränsade områden, så att man inte behövt ändra eller bygga kulisser. Man ser bara de delar av byggnaderna som settt likadana ut i sekler.

Filmen innehåller förresten Årets Bästa Duschscen. Hubba-hubba!

 

 

 

 

(Biopremiär 12/8)