Bio: Jag saknar dig

Foton copyright © Maria Fäldt

När jag var barn berättade mina föräldrar att när de såg SOLDIER BLUE på bio, svimmade folk och fick föras ut. När jag gick på högstadiet berättade min klassföreståndare att hon en gång sett "en film som hette RABID om folk som blev tosiga", och då flydde också delar av publiken.
När jag såg JURTJYRKOGÅRDEN på bio i Helsingborg, släpade två tjejer längre fram i salongen ut en tredje tjej, som verkade ha svimmat. När jag såg DÖDLIGT VAPEN 4 på Maxim i Landskrona, reste sig en herre upp och sprang ut ur salongen, mitt under den blodiga slutfajten mellan Mel Gibson och Jet Li. Han hade sagt till personalen att det var det värsta han någonsin sett.
När jag såg den amerikanska nyinspelningen av THE RING i Malmö låg en tjej bakom mig i sin kompis' knä, hon grät så att tårarna sprutade, skakade och skrek "Varför tog ni hit mig? Jag vill här ifrån! Jag klarar inte mer!"
Igår, efter att jag sett CONAN THE BARBARIAN, såg jag JAG SAKNAR DIG, baserad på romanen "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Kinna Gieth och Peter Pohl. Jag ville också lämna salongen. Konstant. Redan under första scenen kände jag för att bara resa mig upp och gå. Men jag satt kvar.
Fast det var förstås inte på grund av filmens otäcka, chockerande innehåll jag ville lämna pressvisningen. Nej, det var på grund av filmens osedvanligt påfrestande uselhet. Jag tittade konstant på klockan. Jag skruvade på mig. Jag suckade, stånkade och stönade. Jag lekte med tanken på att elda upp filmduken.
JAG SAKNAR DIG är skriven och regisserad av Anders Grönros. Han har tidigare gjort AGNES CECILIA, som jag inte har sett men som lär vara bra och stämningsfull, och GLASBLÅSARNS BARN, som jag såg när den släpptes på video. Den var lite konstig och funkade inte, men jag vill minnas att jag tyckte att den var snygg; den såg påkostad ut.
JAG SAKNAR DIG ser ut att vara skriven och regisserad av en fjortonåring med DAMP.
Fy faaaaaaan!!!

Enäggstvillingarna Erica och Hanna Midfjäll spelar systrarna Tina och Cilla. Dessa är fjorton år, men i en intervju med de två aktriserna läser jag att de fyllde 21 förra månaden. Dessutom jobbar en av dem till vardags som gruvarbetare i Kiruna. Sicken en!
Tina vill vara snygg och populär och jagar killar, medan Cilla vill bli berömd "filmressigör" och bryr sig inte om smink och kläder. Hon är en idealist som håller på att sätta upp en pretentiös pjäs om svältande barn. Hon mobbas ibland av eleverna i skolan i Piteå, där filmen utspelar sig, men hon blir kär i rockstjärnan Ailu (Ludvig Nilsson).
Jag visste att filmen skulle handla om den ena tvillingens liv efter att den andra dött - men det tar fan nästan halva filmen innan Cilla blir överkörd av grannpojken och kolar. Hade grabbhalvan passat på att backa över även Tina, hade vi sluppit den här förbannade dyngan.
Herregud, jag vet inte var jag ska börja.
Kanske med några ord om filmens look? Den har ingen look! JAG SAKNAR DIG är fullkomligt platt - man skulle kunna säga att filmen visas i inverterad 3D. Den är ful, trist, oinspirerad, rudimentär, och större delen av filmen består av talking heads.
Men manuset är lika platt - för att inte tala om rollfigurerna. Allting är extremt övertydligt och enkelspårigt. Personerna är ungefär som hobbitarna i SAGAN OM RINGEN eller de sju dvärgarna: de besitter bara en egenskap. Tina är konstant förbannad och skriker och svär hela tiden. Hon vantrivs med sitt liv och anser att den snälla Cilla favoriseras. Tacka fan för det - Tina beter sig konstant som en blandmissbrukande pitbull.

Men hennes föräldrar är inte mycket bättre. Thomas Hanzon gör farsan, och han får också raseriutbrott precis hela tiden; han jobbar och sliter och försöker försörja sin familj, vilket ingen verkar uppskatta. Morsan skriker hon också.
En blyg snubbe som heter Fredde är tänd på först Cilla och sedan Tina, och han gör trevande försök att bjuda ut dem, men det går inte så bra. Och sedan åker Tina på ett filmläger i Luleå, där Måns Herngren i rollen som sig själv undervisar. Det är en jävligt konstig filmkurs - det ser mer ut som, om de lär sig spela teater. Där träffar Tina en överspelande fåne som heter Stefan (Tom Ljungman från PATRIK 1,5 och KYSS MIG), de tu blir kära och rafsar varandra i böjsorna. Men sedan åker Tina hem till Piteå igen.
Och sedan …
… Ähum … Jag håller visst på att redogöra för hela filmen här. Men det spelar ingen roll. Du vill ju ändå inte se det här.
Systrarna Midfjäll är förvisso lite söta, men de har stora, ljusblå, stirrande ögon, som gör att de ser lite otäcka ut, och deras röster (okej, de låter ungefär likadant) låter som en trasig cykeltuta. Det blir ju inte bättre av det konstanta skrikandet och svärandet. De verkar tro att det är SM i överspel.
Ola Rapace dyker upp i en liten roll som skolpsykolog, och hans framträdande är i guldbaggeklass jämfört med resten.
Och så har vi den där rockstjärnan. Ja, jösses. Det här är fullkomligt sanslöst. Han ska nog vara någon sorts Thåström, tror jag. Och han ser ut och rör sig som en brittisk popstjärna. Han rör sig dessutom långsamt och böjer sig fram över folk när han talar till dem, och han pratar tyst och säger kryptiska saker. På Cillas begravning framför han en låt i kyrkan - och detta kan bli en klassisk scen i genren Bad Cinema. Låten handlar om att han hatar Gud och undrar varför man ska be till honom. Han avslutar framträdandet med att slå sönder sin gitarr mot dopfunten och så lämnar han kyrkan.
Antagligen är det meningen att denna scen ska vara gripande och tankeväckande. Jag började skratta. Jag skakade av skratt. Det här är en av de mest hysteriskt fåniga scener jag någonsin sett.
JAG SAKNAR DIG innehåller inte en enda replik som känns äkta. Tonåringar kan börja en konversation med orden "Vet du, Cilla -". Och ingen beter sig normalt. Här finns inga riktiga människor överhuvudtaget.
Det känns som om Anders Grönros aldrig någonsin har jobbat med film och inte har en aning om hur mediet fungerar. För att göra det hela ännu jävligare, varar filmen i två timmar och fem minuter! Den slutar aldrig. Den bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.
JAG SAKNAR DIG är en osannolikt usel film.
Förresten: är det inte lite konstigt att fjortonåringar umgås med ungdomar som verkar vara 18-20 år? Som grannpojken och rockstjärnan.

(Biopremiär 19/8)