Bio: Conan the Barbarian

Åkej, pågar och töser, så är den då äntligen här. Den av årets premiärer jag sett fram emot mest - Marcus Nispels CONAN THE BARBARIAN. Jag skrev ju nyligen en lång artikel om min relation till Robert E Howards barbarhjälte - ni kan läsa den HÄR - så ni vet ju vilken stor fan jag är.

Jag får väl erkänna att jag var lite nervös. Titta bara på den där andre hjälten jag älskade när jag växte upp och som jag fortfarande älskar; västernhjälten Jonah Hex. Filmen om honom blev förståeligt en av 2010 års största floppar. Fast å andra sidan är jag inte svår att tillfredställa när det gäller Sward & Sorcery. Allt jag kräver är en muskulös, svärdsvingande hjälte, ett mäktigt äventyr, samt blodig action och några hotta brudar.

John Milius' CONAN - BARBAREN från 1982 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen, är med hästlängder den bästa fantasyfilm som gjorts. Den är också en av mina absoluta favoritfilmer. Skulle jag recensera den nu, hade jag självklart gett den en femma i betyg. Visst, uppföljaren CONAN - FÖRGÖRAREN är en bajskorv; den är direkt fruktansvärd (Fruktans Svärd?!), men i övrigt gillar jag heroic fantasy, även de billiga jönsfilmerna. Jag gillar DET GRYMMA SVÄRDET, DEATHSTALKER och QUEEN OF THE NAKED STEEL - herregud, jag är rätt förtjust i KULL THE CONQUEROR med Kevin Sorbo från TV-serien om Hercules. Den filmen skulle förresten ursprungligen bli CONAN 3, men med tiden byttes cimmeriern ut mot en annan av Robert E Howards skapelser.

Man vet aldrig riktigt vad man kan förvänta sig av den tyske regissören Marcus Nispel. Killen regisserade nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN, vilket förstås är hädelse, men filmen visade sig vara riktigt bra. Tysken gjorde även nyinspelningen av FREDAGEN DEN 13:E, som till skillnade från sågfilmen, var rätt usel. Mellan dessa filmer gjorde Nispel den underskattade PATHFINDER, en ganska udda film om indianer och vikingar. Jag tyckte att PATHFINDER var rätt kul; den är snygg och underhållande, och bitvis ser den ut som någonting ur Conan.

En del har undrat varför Hollywood gör en nyinspelning av CONAN - BARBAREN. Men de verkar ha glömt att Milius' film är 29 år gammal. Den stora majoriteten av dagens unga biopublik var inte ens födda 1982. Och att göra nyinspelningar, eller att filmatisera romaner, är inte ett nytt fenomen. Se bara på alla filmer baserade på, tja, "Dr Jekyll och mr Hyde" och "De tre musketörerna" som gjordes i filmens barndom.

Marcus Nispels CONAN THE BARBARIAN skiljer sig en hel del från John Milius' version. Milius och hans manusförfattare Oliver Stone inspirerades av nordisk mytologi och vikingar, och deras film hade egentligen inte speciellt mycket med vare sig Howards originalberättelser eller serietidningen att göra. Den första Conanfilmen var en episk, gigantisk, mörk och stämningsfull film som verkligen såg ut att utspela sig i en bortglömd historisk era som existerat. Nispels film, å andra sidan, känns- och ser ut som några nummer av The Savage Sword of Conan som buntats ihop.


Filmen öppnar alldeles utmärkt. Den vanliga, bombastiska berättarrösten berättar högtravande om mystiska riken och något om en magiskt mask, som slogs i bitar och vars delar gömdes så att ingen ska kunna hitta dem och limma ihop den mäktiga masken och därmed kunna härska över världen, eller hur det nu var. Bludder, bludder. Och så presenteras vi för en snubbe som letar efer den sista biten av masken; den onde Khalar Zyn (Stephen Lang), och dennes illasinnade häxa till dotter; Marique (Yoana Petrova, som snart växer upp till Rose McGowan).

Nu är det dags för lille Conan att göra entré. Och han är verkligen liten. Första gången vi ser honom är han nämligen ett foster. I sin morsas mage. Och ja, för första gången får vi verkligen se Conan födas på ett slagfält, något som det refererats till i alla år. Bokstavligt talat. Till på köpet via spontant kejsarsnitt. Conans morsa dör efter att hon fått se sin lille påg, så den klene Cimmeriern (Leo Howard) uppfostras av sin store, skäggige farsa (Ron Perlman). Avsnittet om Conans barndom är överraskande långt och lille Conan har en hel del att stå i, innan Khalar Zyn och hans krigare anfaller byn och slaktar alla utom Conan. Khalar hittar också den sista biten till den där masken.

Lille Conan växer upp till Jason Momoa, och återigen följer några bra scener i vilka barbaren och hans gäng busar befriar en massa slavar och släpar med sig de halvnakna damerna till en by för att festa så som barbarer festar. Det här ser ut att vara hämtat direkt från serierna; de super och slåss och tafsar på galanta damer.

Men så får Conan syn på en bekant man som kommer in på tavernan - en av männen som attackerade den cimmeriska byn. Efter lite uppfinningsrik tortyr får Conan reda på var Khalar Zyn befinner sig och vad han sysslar med nuförtiden. Herr Zyn är visst väldigt fascinerad av trolldom från Acheron och nu handlar det om att han måste hitta en tösabit som är "ren" och som kan offras i någon ritual. Eller något åt det hållet.

... Och från och med nu är det samma gamla vanliga story. Precis som i filmen från 1982 letar Conan efter mannen som dödade hans föräldrar. På vägen träffar han en söt tjej, Tamara (Rachel Nichols), som är den "rena", och allt leder fram till en slutuppgörelse i en mystiskt tempel i ett berg.

En hel del fanboys har klagat på att trailern till den här filmen får det att se ut som HERCULES på TV, eller som en SyFy Channel-film. Tack och lov ser själva filmen inte ut så. Den är mycket, mycket större och innehåller några riktigt coola och pampiga miljöer och vyer. Den här världen ser ut som den värld jag läste om när jag växte upp. Och den liknar inte världen i filmen från 1982.

Och det är väl det som är det stora problemet med Nispels film - det faktum att det inte är Milius' film. Ska jag vara ärlig tycker jag att Jason Momoa är en bra Conan, han har ibland en glimt i ögat och besitter en del seriefigurskvaliteter. Och han ser ut som Conan - för när allt kommer omkring såg Schwarzenegger inte det minsta ut som den hjälte jag gillade. Inte så som jag såg honom.

Men Stephen Langs skurk är en tråkmåns jämfört med den fantastiske James Earl Jones som Thulsa Doom i originalfilmen. Okej, jag gillar dock att Khalar Zym påminner om Richard Lynch i DET GRYMMA SVÄRDET. Rachel Nichols är en traderöv som Tamara. Kärleksscenerna mellan Conan och Tamara funkar inte alls. Filmen från 1982 hade Sandahl Bergman som Valeria, tjuvarnas drottning. Tamara är bara en brud.

Miliusversionen kunde också skryta med alldeles otrolig filmmusik av den nu bortgångne Basil Poledouris. Musiken till Nispels version har komponerats av Tyler Bates. Den är bombastisk, men betydligt mer anonym än Poledouris' mästerverk.

I USA fick CONAN THE BARBARIAN åldersgränsen R för "Strong Bloody Violence, some sexuality and nudity." Vilket förstås är bra. Inte för att sex och våld automatiskt gör en film bra, men ingen vill väl ha en urvattnad, barntillåten Conan - som CONAN FÖRGÖRAREN. Och Marcus Nispels film är våldsam så in i helvete! Detta är troligen årets mest våldsamma, actionpackade och blodiga film. Hinkvis med blod sprutar ur folk ner de slaktas, och folk stryker med mest hela tiden.

Aningen överraskande är denna nonstop-action också ett av filmen problem. Det är för mycket. För många svärdfajter. Det hinns inte med så mycket av själva storyn mellan striderna och det blir därför lite tjatigt. 3D:n gör det inte bättre. Klippen i fajtsekvenserna är snabba, och denna klippteknik funkar inte i 3D. Det är svårt nog att se vaffan som händer även i vanlig 2D när klippningen är så här snabb.

Så: är jag besviken? Ja - och nej. CONAN THE BARBARIAN är ungefär som jag fötreställt mig den. Jag trodde inte att den skulle vara lika bra som filmen från 1982, men jag hade hoppats att den skulle vara mer engagerande. Jag brydde mig inte om rollfigurerna. Storyn är ooriginell.

Men detta är trots allt frejdig, ultravåldsam underhållning; hade jag varit ung grabb hade jag nog älskat filmen: här finns massor av stora svärd, blod, slott, tempel, märkliga farkoster, nakna donnor, och jag gillar den Lovecraftinspirerade varelsen som häckar i vattnet under ett tempel. En rollfigur heter Remo, vilket jag tyckte var lite distraherande.

Jag gissar att de flesta kritikerna kommer att hata den här filmen. Men det skiter jag i. Och trots dess brister, är CONAN THE BARBARIAN bättre än de där sövande SAGAN OM RINGEN-filmerna. Ha! Jag skrev det!

Och nej, jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till Nispels film. Förslagsvis med ett bättre manus.

Förresten! Av någon anledning säger Conan aldrig "Crom!" under hela filmen. Märkligt...

(Biopremiär 19/8)