VOLYM ETT: TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT
av Robert Kirkman och Tony Moore
Apart Förlag
I det inlägget berättade jag även att jag för ett par år sedan var på biblioteket och lånade den amerikanska utgåvan av den tecknade serien "The Walking Dead", som TV-serien alltså bygger på. Volym ett, som samlar de sex första numren av tidningen. Jag slutade läsa ganska snart. Jag vet inte riktigt varför, men det var något som gjorde att jag aldrig riktigt fångades av serien.
Nuförtiden ploppar det med jämna mellanrum upp små serieförlag här i Sverige. Efter ett besök på en liten seriemässa förra hösten konstaterade jag att det finns ett flertal förlag jag aldrig hört talas om. Fast många av dessa ägnar sig nog främst åt att ge ut fanzines. Tekniken går dock framåt, och idag kan gränsen mellan ett fanzine och en "riktig" tidning eller ett album vara lite luddig.
Det nystartade Malmöförlaget Apart Förlag är dock ett "riktigt" förlag, med distribution till bokhandlar och pressbyrån, och deras första bok är en svensk utgåva av ovan nämnda amerikanska samlingsvolym.
Den här gången har jag läst hela albumet, från första sidan till sista - och detta har jag till större delen gjort med stort nöje. Även om det hela inleds lite tveksamt i seriens skapare och författare Robert Kirkmans förord. Kirkman och jag har nämligen fullkomligt olika smak vad gäller zombiefilmer. Han skriver att han inte gillar ironiska, skämtsamma zombiefilmer, som RETURN OF THE LIVING DEAD, och att han heller inte gillar sådana med idiotiska rollfigurer och som bara går ut på att visa upp en massa våld och splatter. Han föredrar George A Romeros allegorier; samhällskritik omstöpt till zombiefilm.
Jag tycker förstås tvärtom. Jag gillar RETURN OF THE LIVING DEAD, och även om jag inte tycker illa om dem, har jag aldrig varit något större fan av Romeros filmer - de är lite stapplande, precis som sina zombies. Lite för långa, ibland lite för amatörmässiga skådisar, och de saknar egentlig stil - åtminstone en stil som tilltalar mig. Vilka filmer det är Kirkman åsyftar med de som bara visar upp våld och splatter vet jag inte, men kanske är det de italienska - de som jag självklart älskar. Inte för att de är så våldsamma, utan för att de - åtminstone många av dem - har en stil och estetik som tilltalar mig.
När jag väl började läsa serien, trodde jag att jag skulle känna igen allt från TV-serien. Det är ju bara ett halvår sedan jag såg den. Men njä, det gör jag inte riktigt. Visst, jag kommer ihåg handlingen i stora drag och flertalet av figurerna, men mer är det inte. Och jag minns inte vad man ändrat på i TV-versionen.
Dessutom undrar jag om det verkligen var det här albumet jag lånade på bibblan häromåret. Jag tror det, men jag känner inte igen det alls. Jag minns att jag upplevde teckningarna som lite grova och att de inte tilltalade mig. Efter Tony Moore har andra tecknare tagit vid, kanske var det en bok av någon av dessa jag roffat åt mig i tron att det var volum ett?
För Tony Moores teckningar är riktigt eleganta på ett ganska traditionellt, amerikanskt sätt. Väldigt, väldigt kompetenta. Inga extrema, flumma utsväningar och konstigheter, och heller ingen "medveten fulhet" eller minimalism och annat konstigt alldeles för många ägnar sig åt idag. Dessutom för tuschningen ibland tankarna till Klaus Janson, vilket ska tas som en komplimang.
Berättelsen börjar med att polisen Rick blir skjuten under en eldstrid. Han hamnar i koma, och när han en tid senare vaknar upp, är han ensam på sjukhuset. Världen har tagits över av zombies - och han missade hela förloppet.
Rick tar sig samman och beger sig ut i ett ruttnande ödelandskap för att leta upp sin fru och son, och efter att ha träffat den unge killen Glenn, som förklarar situationen, förs Rick till ett läger där några överlevande bor - bland dem Ricks polispartner Shane, samt den saknade hustrun Lori och lillgrabben.
Därefter skildras främst relationerna inom gruppen. De försöker göra det bästa av sin situation. Ibland tar sig Rick och Glenn in i den zombieockuperade staden för att skaffa vapen, ammunition och förnödenheter. Rick och Shane jagar i skogen. Medlemmarna i gruppen lär sig hantera skjutvapen för självförsvar. Shane har ett lite alltför gott öga till Lori. Folk blir osams och bråkar. Och ibland attackeras de av zombies.
Serien innehåller ibland långa dialogbaserade scener, och det känns nästan som att läsa en film eller TV-serie överförd till tecknad serie. Dialogen kan bli utdragen; folk börjar gråta mean de pratar, ibland händer det att de avslutar med att falla ner på knä. För det mesta funkar det. Ibland blir det lite sökt. I en lång sekvens pratar de olika figurerna en i taget om hur de minns en av de som dödats, och just detta funkar mindre bra; det känns bara stelt.
Allra bäst är de helt ordlösa sekvenser som dyker upp med jämna mellanrum. Till exempel stora delar av det första avsnittet, när den ensamme Rick driver omkring. Eller en sida längre in där man bara får se hur fåglar pickar i sig kött från en slaktad zombie.
Även vålds- och actionsekvenserna fungerar väldigt bra, betydligt bättre än det brukar göra i action- och superhjälteserier. Det är medryckande skildrat.
Den svenska översättningen av Sara Årestedt är förhållandevis bra, men jag måste komma med ett par invänardning: visst säger dagens svenska ungdomar "shit!". Det kan hända att även jag säger "shit". Men det blir bara fånigt när det står "shit" i den svenska texten, istället för en svensk svordom. Och unge Glenn, som är asiat-amerikan, säger i den svenska översättningen ofta "mannen". "Shit, man" blir alltså "shit, mannen". I mina öron låter inte detta som en asiat-amerikan. Det känns snarare som om Glenn kommer från Rosengård.
Jag upptäckte även att det här och var står "han" istället för "honom". Väldigt märkligt, tänkte jag först. Hur kan man göra ett sådan språkfel? Men efter ett tag insåg jag att det nog är samme kille som hela tiden säger "han". Så jag tror att det är ett medvetet fel. Jag har ingen aning om vad han säger på engelska, men om det nu är meningen att han ska tala slarvigt, borde även resten av hans grammatik vara åt skogen. Som det är nu, ser det bara ut som om översättaren inte kan ordentlig svenska.
Men detta är bara anmärkningar i marginalen.
"The Walking Dead" har kallats den bästa zombieserie som har gjorts. Och det stämmer. Men - konkurrensen är ju knappast mördande. Ärligt talat finns det ju inte speciellt många zombieserier. Det är gamla fina Gravmannen och några till.
I vilket fall är detta ett alldeles utmärkt album. Jag läser gärna mer. Men frågan är hur länge det här kan hålla på innan konceptet går på tomgång och jag tröttnar. Jag upptäckte att man i USA har släppt minst fjorton samlingsvolymer...
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar