Serier: Agent X9 fyller 40

Jag har egentligen inte något storre förhållande till serietidningen Agent X9. Jag har bara läst den sporadiskt. På 1970-talet läste jag den inte alls. På 80-talet köpte jag den - nya nummer eller begagnade - lite till och från, jag hade perioder då jag gillade Agent Corrigan av Archie Goodwin och Al Williamson. Ibland kunde jag även uppskatta Rip Kirby, i synnerhet när tidningen körde Alex Raymonds gamla eleganta avsnitt. Det kunde till och med hända att jag tyckte om den rätt konstiga Garth, men Gunnar Krantz' favorit Buck Ryan orkade jag nog aldrig läsa.

Men Modesty Blaise, då? Jodå. Visst läste jag Modesty. Jag tyckte nog Modesty var rätt bra, i synnerhet när den var tecknad av Jim Holdaway eller Neville Colvin - Romeros stil hade jag svårare för, det har jag fortfarande, och då har jag ju faktiskt en gång jobbat med Romero; jag skrev ju ett avsnitt av AXA. Modesty Blaise var dock en serie jag först upptäckte i Carlsens albumserie Special-Comics på 70-talet. Jag minns att jag tyckte det var tufft när Willie Garvin kastade kniv.

Den här månaden fylller Agent X9 fyrtio jämnt. Om man räknar från det år tidningen fick namnet "Agent X9". Själv skulle jag nog hävda att tidningen är lite äldre, i slutet av 60-talet började tidningen X9 - utan "Agent" - komma ut, med samma typsnitt i loggan och delvis samma innehåll.

Hur som helst.

Dagens Agent X9 känns som en aningen förvirrad och desperat produkt. Likheterna med 70- och 80-talens så oerhört populära tidning är inte jättemånga. Loggan är ungefär densamma och det är hundra sidor deckar- och agentäventyr i svartvitt, men de dagspresserier som förr var tidningens ryggrad lyser oftast med sin frånvaro.

Försäljningen av serietidningar ren allmänt har ju kraftigt gått ner. X9:s redaktion försöker förnya tidningen och hitta en ny publik, samtidigt som den gamla ska känna igen sig. Det nya består i att man ofta publicerar fransk-belgiska albumserier i tidningen - i många fall väldigt bra serier, men tyvärr ser det inte alltid så bra ut. Dessa serier är ju tänkta att publiceras i färg och i stort format.

Då passar de amerikanska mini- och maxiserier man kör bättre, de är i allla fall avsedda för det mindre serietidningsformatet. Och oftast är de här långt bättre än de gamla träiga dagspresserierna.

Fast frågan är om de gamla trogna köparna bryr sig. Allt de vill ha är nämligen Modesty Blaise. Modesty måste vara med i varje nummer. Modesty måste vara på omslaget. Detta har även lett till att man sedan ett par år tillbaka har slafsat in en ful, kladdig Modesty Blaise-logga som ligger ovanpå Agent X9-loggan, så att det inte ska råda någon tvekan om att trots att tidningen heter Agent X9 (Phil Corrigans kodnummer), så är det Modesty Blaises tidning, det är hon som är huvudperson.

Hade jag fått bestämma hade jag ändrat loggan och titeln. Varumärket X9 vill förstås Egmont inte göra sig av med, men jag hade nog kastat om lite och bytt ut ett ord. Jag gjorde en snabb skiss på hur min version ungefärligen hade sett ut, den ligger här intill.

Modesty Blaise - serien, alltså - må vara nerlagd, men Romero producerar visst fortfarande omslag till Agent X9. De ser oftast för jävliga ut, de är makalöst trista och träiga. Det senaste året har man dock låtit andra försöka sig på att göra omslag med Modesty. Tyvärr har dessa inte heller varit speciellt lyckade. Många verkar ha svårt att avbilda Modesty, och man har sällan fått någon schwung i bilderna. På omslagets tredje sida lägger man in fanart; hel- och halvkända svenska serietecknare har ritat sin version av Modesty Blaise. Med blandat resultat.

Inte nog med att de trogna läsarna kräver så mycket Modesty som möjligt (det handlar ju bara om repriser, har inte fansen redan läst allt flera gånger om?), de vill även ha avsnitten omredigerade så att de ser ut som serietidningssidor. Något som innebär att äventyren blir över femtio sidor långa och lämnar lite utrymme åt övriga serier.

Agent X9 nummer 8/2011 är det stora jubileumsnumret och utökat till 116 sidor, och för första gången i tidningens historia innehåller tidningen en serie i färg. Men först i tidningen ligger som vanligt Modesty Blaise och ett avsnitt som heter "The Gallows Bird", ursprungligen publicerat 1973 och tecknat av Romero. Enligt tidningens ledare har tidigare publiceringar av serien varit censurerade, men vad som censurerats nämns inte - istället hänvisas till Agent X9:s hemsida för en artikel om just detta avsnitt, men inte fan finns där någon artikel.

"The Gallows Bird" är nyöversatt av Sara Årestedt, som även ligger bakom översättningen av "The Walking Dead" i svensk utgåva. Ni som läste min recension av det albumet vet att jag anmärkte på ett par egendomligheter i översättningen.

Årestedts översättning av "The Gallows Bird" påstås vara "vågad" och ligga närmare den engelska originaltexten. Det mest vågade här, är att man har vågat publicera detta! För vad vi får, är en över femtio sidor lång våldtäkt av svenska språket.

Nu har jag förstås inte läst Peter O'Donnells version och kan inte jämföra. Willie Garvin talar som bekant cockney och jag utgår från att O'Donnell har skrivit ut hans repliker fonetiskt och kryddat med slangord. Detta har Årestedt försökt tolka till svenska. Hon har då kombinerat något slags 91:an-stavning med ett språkbruk som vore Willie en 70-talspundare. Det blir "Åsa-Nisse pratar stockholmska" av det hela. Det är fullkomligt vansinnigt. Och kallade folk verkligen polisen för "bängen" på riktigt?

Avsnittet utspelar sig i New Orleans och även andra typer har försetts med försvenskad dialekt. Det är väl antingen sydstatsaccent eller fransk accent som försvenskats, och det blir också knasigt - dock skiljer det sig något från Willie Garvins snack.

Övriga dialekter - "vanlig" brittisk och amerikansk engelska - skrivs på vanlig svenska, men det skiftar ibland mellan "de/dem" och "dom", och mellan "sig/mig" och "sej/mej", och här finns så många ordföljdsfel och märkligheter att jag inte är säker på hur de ska prata. Vid flera tillfällen satt jag bara och stirrade på pratbubblorna och försökte få ihop allt. Inte blir det bättre och enklare av att omredigeringen av seriestripparna stökat om bland pratbubblorna, så att jag flera gånger råkade läsa dem i fel ordning. Att själva äventyret är rätt svagt och ganska dumt glömde jag nästan bort.

Det går sällan att översätta utländska dialekter till svenska. På sin höjd funkar det i humorserier. Och då ska man överlåta det hela till ett proffs - som till exempel Johan Andreasson. Jag vågar inte tänka på hur 70-talets Jonah Hex-avsnitt hade sett ut om man försökt tolka den fonetiska sydstatsdialogen i dessa till svenska...

Efter detta Modesty Blaise-avsnitt följer en kort-kort deckarnovell av Per Thörn. Den tar upp en sida och är fullkomligt värdelös. Här borde förstås istället en artikel om censuren av "The Gallows Bird" ligga.

Och efter denna novell
kommer så färg-
inslaget; ett helt album i färg - "XIII Mystery: Irina".

Jag läste de tre-fyra första albumen i XIII-
sviten när de kom på danska, och jag tyckte att denna Jason Bourne-variant av Adamsonbelönade Jean Van Hamme och William Vance var rätt bra. Samtliga album har publicerats i Agent X9, men jag har inte läst dem; jag vet inte vad som hände i serien efter att jag slutade läsa den, jag vet inte vilka fasta bifigurer som dök upp.

XIII har uppenbarligen försetts med en del spin off-serier, som XIII Mystery. Fast vad albumet "Irina" har med originalsviten att göra vet jag inte - kanske förekommer figuren Irina i den.

I vilket fall är det här ett typiskt, väldigt kompetent fransk-belgiskt hantverk av några som heter P Berthet och E Corbeyran. Albumet är tecknat en realistisk klara linjen-stil, det är elegant men egentligen ganska opersonligt; det är aningen sterilt. Men det är bra berättat rent tekniskt, och det känns extra skönt att läsa efter misshandeln av Modesty Blaise - och den svenska översättningen är en ren njutning; här är det normalt språkbruk som gäller.

Handlingen i "Irina" är kanske lite tunn. Det är en spionhistoria om hur den sextonåriga Irina flyr från något slags barnhem i Ryssland och sedan spenderar tolv år, eller vad det nu var, på att leta upp mannen som dödade hennes bästa vän på barnhemmet. Under resans gång hinner Irina utbilda sig till KGB-agent, flytta till USA, gå på college, och mörda en väldig massa människor. Det bjuds även på en hel del naket och sex, främst ångande lesbiska möten. 

Egentligen en helt okej story och jag kan tänka mig att jag nog gillat den bättre om den vore åtminstone dubbelt så lång och gick in lite mer på djupet av figurer och handlingstrådar. Dock måste jag erkänna att seriens epilog kom med en överraskande twist jag inte hade räknat med. Hyfsat smart och intressant, och mitt helhetsintryck blev mer positivt.

Jag har absolut inget emot Agent X9:s inriktning av idag. Men det måste ju gå att läsa serierna utan att få ont i huvudet!