Bio: Potiche - En fransk troféfru

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland skiter man sig på tummen.
Jag hade faktiskt hyfat höga förväntningar på den här franska komedin. Förvisso hade jag läst en amerikansk recension av den, i vilken det påpekades att filmen inte är något vidare - men vad vet väl amerikaner om europeisk film? Jag hade sett trailern på nätet och den vekade mycket lovande.
Fast det är ju klart - regissör är Francois Ozon. En man vars filmer ofta tävlar i Cannes, och man vet aldrig riktigt vad man får. Ibland är det ren arthouse-film. Ibland är det bara ... udda. Som SWIMMING POOL från 2003, en film jag såg i Cannes. Den såg nästan exakt ut som en sydeuropeisk B-film från tidigt 80-tal, komplett med bisarr dvärg. Filmen kändes som något Joe D'Amato skulle kunnat göra. Fast jag var ensam om att dra fram dessa liknelser, eftersom inga andra kritiker hade sett några sydeuropeiska B-filmer från tidigt 80-tal.

"Potiche" är franska för vas, och tydligen det ord frans-
männen använder för en trofé. Den svenska titelns troféfru heter Suzanne och spelas av legendaren Catherine Deneuve. året är 1977 och Suzanne är en hemmafru som bor i en gigantisk villa med sin make Robert (Fabrice Luchini); direktör på en paraplyfabruk.
Suzanne är uttråkad medan den typiskt franskt koleriske Robert bara jobbar och jobbar. Det visar sig även att Robert har en affär med sin trogna sekreterare.

Robert är dock sämre på att ta hand om sina anställda, så de går ut i strejk. Robert lyckas bli tillfångatagen och inspärrad på fabriken.
Då vänder sig Suzanne till parlamentsledamoten Maurice Babin (Gérard Depardieu), som hon i sin ungdom hade en kort romans med. Babin hjälper till att få ut Robert - men när Robert då plötsligt hetsar upp sig så myckett han får en infarkt och hamnar på sjukhus, måste Suzanne ta över driften av fabriken.
Suzanne blir en väldigt omtyckt chef, om än en tillfällig sådan, och hennes nyskapande idéer leder till att hon ger sig på en karriär som politiker.

Jag trodde att detta skulle vara en komedi - men om man inte är väldigt lättroad, är detta inte speciellt roligt. POTICHE bygger på en pjäs, och detta är alltför uppenbart - detta är det stora problemet med filmen. Handlingen är dialogdriven och många rollfigurer spelar över som om de agerar på en teaterscen - detta gäller i synnerhet Luchini. Filmen känns som en mossig politisk pjäs från 70-talet.

Visst är 70-tals-
miljöer-
na kul. Jag minns ju hur det var, hur saker såg ut, och det franska 70-talet skiljer sig inte så mycket från vårt svenska. Nu var jag inte i Frankrike första gången förrän 1982, men saker hade inte förändrat sig så mycket. I början av POTICHE är dessa 70-talsmiljöer väldigt roande, men det gå inte att bygga en hel film bara på detta.
Trots alla begränsningar i storyn, är fotot rätt flott, ofta ser det ut som en fransk film från 1977 - hm, när jag tänker efter ser ju det här ut som en gammal fransk porrfilm! Detta intryck förstärks när dottern Joëlle (Judith Godrèche) dyker upp. En tjusig blondin som för tankarna till Brigitte Lahaie.
Musiken på soundtracket är också rätt trevlig ibland, med 70-talistiska "lalalala-körer" och liknande, även om det blir lite för mycket fransk schlager ibland. Plötsligt brister Catherine Deneuve ut i sång och då blir det bara dumt och konstigt. Dumt och konstigt blir det även när man ägnar sig åt en typ av fransk komik jag absolut inte begriper.
Gérard Depardieus kroppshydda är numera minst sagt imponerande. Jag fascinerades av en kavaj han bär i en scen - tygstyckena är minst sagt enorma.
Nå. Jag hade hoppats på en kul, lättsam komedi i knallig 70-talsmiljö. Det sistnämnda fick jag, men annars är det här lite småtrist och inget vidare.

(Biopremiär 15/7)