POPPERS PINGVINER bygger på en gammal amerikansk barnbok från 1930-talet - tydligen väldigt populär i USA, men jag har aldrig hört talas om den. Och när nu Mark Waters (FREAKY FRIDAY, SPIDERWICK, FLICKVÄNNER FRÅN FÖR) filmatisering med Jim Carrey i huvudrollen når svenska biodukar, fruktade jag det värsta. Ni vet, ensådan där typisk amerikansk barnfilm med hysteriskt tempo, en massa skrikande, och en kräkframkallande moralkaka på slutet. Dessutom var en av de trailers jag sett dubbad till svenska, så jag fruktade även tortyr i form av Jim Carrey pratande svenska.
Det sistnämnda slapp vi. På pressvisningen fick vi tack och lov se den amerikanska originalversionen.
Och faktum är, att rent allmänt var det inte alls så oävet. Jag skulle snarare vilja påstå att det här minsann var ganska trevligt. Och det var ju väldigt oväntat.
Carrey är den superskicklige affärsmannen mr Popper, som av allt att döma har ett hjärta av is. Hans fru (Carla Gugino) har förstås lämnat honom, han har de två barnen varannan helg, och han jobbar åt ett företag som köper upp byggnaderi New York för att genast riva dem. Popper är företagets bäste man, han kan övertala vem som helst att sälja.
Men så får han i uppdrag att prata omkull gamla mrs Van Gundy (Angela Lansbury), som äger en legendarisk restaurang i Central Park. Och genast stöter han på motstånd. Hon är minsann inte lätt att övertala.
I samma veva dör Poppers gamle upptäcktsresande till far och i arvegods får Popper en trälåda hemskickad. Denna innehåller en upstoppad pingvin. Tror han. Men snart kvicknar pingvinen till och rör på sig - den är riktig och levande. Och nästa dag kommer ännu en låda med ytterligare fem pingviner, som Popper tvingas ta hand om i sin 300 kvadratmeter stora lyxvåning.
Poppers barn är överför-
tjusta, exfrun är lycklig över att far och barn återigen kommer överens, och Popper själv börjar upptäcka att han fortfarande är kär i exet, som dock har en annan kille numera. Värre ställt är det med jobbet, som Popper börjar vansköta och det går dåligt med övertalningen av Van Gundy. Inte heller får man ha husdjur i huset, så grannar och portier håller ett öga på Potter, och en kille från zoo försöker konstant komma åt de sällsynta pingvinerna.
Det är ganska handfast humor det bjuds på här. En pingvin fiser konstant. En springer hela tiden in i väggar. Det bajsas ganska mycket.
Men det hela är förhållandevis återhållsamt ändå, även Jim Carrey lägger band på sig. Åtminstone litegrann. Och jag gissar att dubbad till svenska är det här olidligt - hur har de löst scenen där Popper imiterar Jimmy Stewart? Och hur blir det när han pratar i slow-motion?
Det är ju väldigt trevligt att få se Angela Lansbury, som fyller 86 i höst, och Carla Gugino har jag alltid gillat.
Självklart - och tyvärr - har man inte kunnat hålla sig ifrån de rejält uppjästa moralkakorna, och på slutet kommer det några för många sådana. Som vanligt blir det lite äckligt, som vanligt hyllas kärnfamiljen, och en unge skriker till en av bovarna som särat på pingvinfamiljen "You can't split them up! They're family!" Urk! Jag var nära att sänka betyget där. Men jag låter bli.
Som sagt: POPPERS PINGVINER är oväntat kul och trevlig, och bör gå hem hos ungarna.
(Biopremiär 6/7)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar