Bio: Tropa de Elite 2

Foton copyright (c) Atlantic Film
Enligt reklamen är TROPA DE ELITE 2 Brasiliens största biosuccé någonsin. Det är också en av väldigt få brasilianska filmer som når Sverige. Jag tror inte att jag sett någon brasiliansk film sedan den första TROPA DE ELITE, som kom 2007. Har jag det? Det skulle väl i så fall vara någon gammal Coffin Joe-film.
José Padilhas TROPA DE ELITE fick rätt mycket uppmärksamhet vid premiären, främst på grund av dess brutala skildring av kriget mot kriminaliteten - främst knarkhandel - i Rio de Janeiro, "världens farligaste stad". Det var en osedvanligt stenhård film, men ärligt talat minns jag inte så mycket från den. Jag såg den på ett slags galapremiär, försågs med öl och en skittuff T-shirt med filmens logotype och dödskalle, men jag blev lite besviken på själva filmen. Jag tyckte att den var lite tjatig, oengagerande, och jag tyckte mig ha sett liknande filmer förr - skoningslös utbildning av en elitstyrka, följt av strider filmade med ryckig handhållen kamera.

Filmen handlade om två barn-
doms-
kamrat-
er som ingick i BOPA; polisens hårdaste avdelning, vars disciplin är i det närmaste fascistisk och där empati och moral verkar ligga på noll. Den ene huvudpersonen strök med i filmen, medan den andre; Matias (André Ramiro), som nu blivit kapten, återkommer i den här uppföljaren, tillsammans med överste Nascimento (Wagner Moura), som denna gång agerar huvudperson och ifrågasätter styrkans metoder.

TROPA DE ELITE 2 öppnar med att män-
nisko-
rättsakti-
visten Diago Fraga (Irandhir Santos) håller ett föredrag om hur fel det är att sätta brottslingar i fängelse, där de kriminella bara blir ännu värre - medan Nascimentos berättarröst klagar på alla naiva vänsterintellektuella (dvs Fraga), som inte förstår att de grova brottslingarna måste utrotas.
Detta parallellklipps med ett upplopp på ett fängelse, som slutar med ett blodbad. Matias degraderas, medan Nascimento görs till hjälte och för en topposition inom underrättelsetjänsten.
I en osedvanligt kriminell del av staden börjar ett gäng före detta poliser att styra och ställa. Dessa enormt korrumperade män bildar en milis med maffiametoder, och de stöttas av politiker och andra med maktposition. Milisen är lika farlig som de ursprungliga bovarna; de drar fram och slaktar allt och alla i sin väg. Nascimento är plötsligt omringad av fiender, alla verkar vara mer eller mindre korrumperade. Översten får även se gamla vänner bli fiender och han måste samarbeta med Fraga.

Ett litet julklappstips till din son.

Jag tycker nog att TROPA DE ELITE 2 är bättre än den första filmen. Antagligen beroende på att man inte behövt lämna stort utrymme för en bakgrundshistoria, utan ägnar hela filmen åt kampen mot de korrumperade. Men det är inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna, att veta vem som är vem och vilka grupper de tillhör. Jag hade först svårt att skilja på BOPA och milisen, och de övriga, "vanliga" poliserna.  Berättartekniskt är det lite ryckigt, lika ryckigt som den handhållna kameran under de många eldstriderna.
Skådespelarna är utmärkta, Wagner Moura är sympatisk som den ibland tvivlande och motvillig hjälte. Det är kul att han ifrågasätter naiva vänsteråsikter. De krimininella i den här filmen är värre än värst, vidrigare avskum är svårt att hitta, och det verkar finnas miljoner av dem. Den del av staden där de flesta striderna sker skildras nästan som en vilda västern-stad. En rollfigur jag gillade, är en gapig programledare för en talkshow; han är stor som ett hus, värsta sumobrottaren, och han är förstås lierad med det skumma anhanget.
Den första TROPA DE ELITE var försedd med en fräsig låt som ledmotiv, och den återkommer här. Jag läste att José Padilha ska regissera den fullkomligt onödiga remaken på ROBOCOP. Vad nu det ska vara bra för.

(Biopremiär 29/7)

...Och vem fan är Karim? Va?

Bor man i hyreshus kan de mest konstiga saker hända. I synnerhet om man bor i ett hyfsat märkligt kvarter, vilket jag gör.
Häromkvällen hände något osedvanligt konstigt.
Klockan var ungefär kvart över nio på kvällen och jag behövde uppsöka det lilla rummet med porslinsmöbler för att uträtta mina behov. Eftersom jag bor ensam stängde jag förstås inte dörren, vilket innebar att jag kunde se min ytterdörr från min position på dass.
Plötsligt hörde jag att någon stod utanför dörren. Och så öppnades brevinkastet.
"Karim? Karim, är du därinne?" ropade någon genom brevinkastet.
Kort paus.
"Finns det någon som heter Karim där?" fortsatte rösten.
"Nej!" svarade jag med eko, eftersom jag ju var på dass.
"Förlåt mig," sa rösten. "Jag har kommit fel."
Och så hörde jag hur personen sprang nerför trapporna och ut genom porten.
Alltså... Varför skulle det finnas någon Karim hos mig? Varför valde han min dörr? Varför knackade han inte på dörren? Varför ropade han i brevinkastet? Hur kom han in i huset?
Och vem fan är Karim?
(Jag känner dock en Karim - men han bor i Kanada.)

Bio: Source Code

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För några år sedan träffade jag regissören Duncan Jones och hans flickvän i VIP-rummet på Fantastisk Filmfestival. Han var där med en kortfilm, jag hade varit på Bokmässan i Göteborg, och anlände till FFF någon av de sista dagarna. Jag hade inte koll på någonting när jag anlände och jag hade ingen aning om vem den unge engelsmannen var. Vi drack sprit och småpratade. Jag hade inte sett hans film.
Först efteråt informerades jag om att Duncan Jones föddes som Zowie Bowie. He he, jag satt och krökade med David Bowies grabb utan att veta om det! Och precis som Stephen Kings son, som ju skriver romaner under namnet Joe Hill för att skapa sig en egen karriär och inte rida på farsans namn, blev Zowie till Duncan (att David Bowie föddes som David Jones låter jag bli att påpeka).
Härom-
året gjorde Duncan Jones långfilms-
debut men den uppmärk-
sammade MOON, som fick lysande kritik. Men inte fan har jag sett den heller. Jag vet inte varför. Jag missade dess festivalvisningar och jag fick den aldrig på DVD. Och ärligt talat: det verkade så tradig att jag struntade i att aktivt försöka se den.
Men Jones' nya, stora Hollywoodfilm SOURCE CODE har jag förstås sett. Precis som GREEN LANTERN, är detta en film som tagit tid på sig att nå hit. Redan den första april hade detta raffel USA-premiär. Kritiken utomlands var god och jag hade hyfsat stora förväntningar. Dessa infriades väl hyfsat väl...
SOURCE CODE (eller "Sås-
koppen" som vi envisades med att kalla den när den pressvisades (fast den blev snart även "Såsakodden")) öppnar med tjusiga flygbilder och framrusande tåg, och Chris Bacons filmmusik för tankarna till en Hitchcockthriller. Vilket detta till en viss del kan liknas vid. Men mest känns filmen som ett 93 minuter långt avsnitt av THE TWILIGHT ZONE.
Jake Gyllenhaal är kapten Colter Stevens, som vaknar upp på ett tåg, där han finner sig sittande mitt emot en ung kvinna han kommer att få veta heter Christina (Michelle Monaghan). Han har ingen aning vem hon är, medan hon verkar känna honom och tycker att han beter sig underligt. dessutom kallar hon honom Sean. När han går på toaletten och tittar sig i spegeln tror han inte sina ögon, när han i spegeln ser en annan man titta tillbaka på honom. Läraren Sean Fentress. Samme man vars ID-kort Stevens har i sin plånbok.
Plötsligt exploderar tåget och alla dör!
...Och Stevens vaknar upp, instängd i ett litet, mörkt, metalliskt rum. Via en bildskärm kommunicerar han med en officer som heter Goodwin (Vera Farmiga) och en mystisk herre vid namn dr Rutledge (Jeffrey Wright). Rutledge är mannen bakom något som fått namnet Source Code. Detta förklaras väldigt flyktigt med hjälp av kvantfysik och påhittad teknisk jargong och annat som förstås inte behöver läggas fram i detalj. Rutledge har kommit på ett sätt att låta människor uppleva det förflutna. Det är ingen tidsmaskin, men man får uppleva dåtid i en annan människas kropp - i något slags parallellvärld. Och bara under åtta minuter. Varför just åtta? Hur ska jag kunna veta det?
Kapten Steven har ett uppdrag: han måste hitta den ansvarige för bomdådet och avslöja denne för Goodwin. På så sätt kan tusentals - eller var det miljoner? - liv sparas; då kan man gripa gärningsmannen innan katastrofen sker.
Därför skickas Stevens tillbaka i tiden åter och åter igen, och hela tiden upptäcker han nya detaljer som tar honom allt närmare bombarden. Och varje gång sprängs han i luften efter åtta minuter. Samtidigt börjar han inse att det är något som inte stämmer med Source Code och hans situation i den mörka kammaren.
På det hela taget är SOURCE CODE en bra och intressant thriller. Fast särskilt spännande är den inte. Direkta spänningsmoment saknas. Men det är en välgjord film och rollbesättningen är utmärkt, med Gyllenhaal och Monaghan i täten. Scott Bakula från Clive Barkers LORD OF ILLUSIONS gör förresten en kul liten cameo - som röst i en telefon.
Duncan Jones film är ett slags thrillerversion av MÅNDAG HELA VECKAN. Jag kom även att tänka på Louis Morneaus RETROACTIVE från 1997. Logiken i SOURCE CODE haltar en del om man tänker efter lite för mycket, i synnerhet slutet - så man gör bäst i att inte göra det. Tänka efter för mycket, alltså. Analysera handlingen.
Men annars kan man ha betydligt sämre saker för sig än att se SOURCE CODE.
Eftersom filmen utspelar sig i trakten av Chicago, har man självklart spelat in den i Montreal.

(Biopremiär 3/8)

Bio: Green Lantern

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox
När jag var liten påg gick Gröna Lyktan i tidningen Gigant, en färgtidning med superhjälteserier från DC, och som jag då tyckte var väldigt tjock - hela 68 sidor. Dyr var den också, så pass dyr att jag bara köpte den begagnad på Fyndshopen, där den kostade lika mycket som alla andra tidningar.
I Gigant huserade Lagens Väktare, Blixten, Höken och lite annat löst folk, som alla dök upp i den typ av ryckiga, ibland svårbegripliga äventyr, som DC producerade på 70-talet. Och här återfanns även Gröna Lyktan.
Jag gillade nog aldrig riktigt Gröna Lyktan när jag var grabb. Jag tyckte att det var lite fusk med den där ringen som innhåller en stor, grön Barbapapa som kan fixa precis allting. Och Hal Jordan, som den här hjälten heter i det civila, var väl ingen större personlighet.
Ibland publicerades dock de numera klassiska avsnitten av Denny O'Neil och Neal Adams i vilka Gröna Lyktan jobbade i team med Gröna Pilen (som tidigare hetat Röda Pilen i Sverige, antagligen för att inte blandas ihop med Gröna Lyktan. Det här funkade väl så länge Gigant publicerades i svartvitt), och ibland dök den raffiga Svarta Fågeln upp i sina nätstrumpor. Jag tyckte att de här avsnitten var skithäftiga. Idag tycker jag att det är grymt snyggt tecknade -- förstås -- men liksom så mycket annat från den tiden, är avsnitten ofta mer än lovligt förvirrade. Än värre blev det när Gröna Lyktan begav sig ut i rymden och ägnade sig åt kosmiska resonemang med märkliga varelser.
Jag läser på nätet att figuren dök upp för första gången redan 1940 och då var det en viss Alan Scott som fick ägera grön superhjälte. Sedan dess har rollen innehafts av en hel rad olika typer. Men jag minns honom fortfarande som Hal Jordan.
...Och det är Hal Jordan som Ryan Reynolds spelar i den här nya biofilmen i regi av Martin Campbell (CASINO ROYALE).
Visst blir man lite misstänksam när det dröjer så här länge innan en ny, stor, amerikansk superhjälteblockbuster får svensk premiär. Filmen gick upp i USA redan den 16:e juni och gjorde väl inget större väsen av sig - filmen har inte gått dåligt, men den fick ljummen kritik och det har inte varit så mycket ståhej runt den. Visst är det trångt på svenska biografer just nu, i synnerhet på 3D-dukarna, Harry Potter och andra tar mycket utrymme, men nog är det märkligt att GREEN LANTERN har fått vänta så här länge. Jag får känslan av att den svenska distributören inte tror på filmen.
När Campbells film börjar får man allt sitta med block och penna och anteckna för att hänga med. Vi färdas genom rymden och till främmande världar, medan en högtravande brittisk röst berättar allt om den smaragdgröna kraften som förvaras i ringar, hur den intergalaktiska poliskåren The Green Lantern Corps bildas, hur en ondskefull varelse slipper lös och bär sig åt, och allt detta kryddas med fullkomligt omöjliga namn på planeter och varelser - och Basil Exposition håller på att babbla om detta alldeles för länge. Det går hyfsat bra att låta bli att hänga med i detta intro.
En medlem av Green Lantern Corps attack-
eras och flyr i ett rymdskepp, och kraschlandar på Jorden. Han är döende och skickar iväg den gröna kraften för att leta upp en värdig ersättare - en person som är duglig, modig och fullkomligt orädd.
Kraften hittar stridspiloten Hal Jordan, en slarvig typ som har ett stökigt privatliv och plågas av minnen av en olycka som dödade hans flyghjälte till far. Hal förses med en ring och ett slags lykta han kan ladda ringen med, och poff, så iförs han en superhjältedräkt och en fjollig mask dyker upp över hans ögon. Masken dyker visst upp av sig själv när hans identitet måste skyddas. Och så sugs han upp i rymden och hamnar på en planet där the Corps har sitt högkvarter.
Där utbildas Hal; han måste slåss mot en biffig typ och han får lära sig att kraften i ringen formar sig till det han tänker på. Allt för att han ska kunna bekämpa brott på så långsökta sätt som möjligt, för att filmen ska bli intressant att titta på (och serierna kul att läsa). Det hade ju varit för enkelt att bara låta ringen bygga ett grönt fängelse runt bovarna.
På en här planeten sitter även en massa visa män högt, högt upp på vad som liknar obelisker. Dessa är klädda i röda dräkter som är så långa att de när ända ner till marken. Varför sitter de där uppe? Vad gör de hela dagarna?
Nere på Jorden får vi träffa den illasin-
nade senatorn Ham-
mond (Tim Robbins), och vi får veta att en hemlig organisation som jobbar åt regeringen har hittat liket av den andre Gröna Lyktan från inledningen. Hammond har en misslyckad son med mustasch, Hector (Peter Sarsgaard), som dessutom är lika misslyckad rymdforskare. Hector hämtas för att tillsammans med en doktor spelad av Angela Bassett (som jag först inte kände igen) ta reda på så mycket som möjligt om rymdgubben.
Tyvärr innehåller liket partiklar av den onda varelsen från inledningen och Hector smittas och börjar förvandlas till något slags ond elefantman.
Hal Jordan suktar förresten efter sin pilotkollega Carol (Blake Lively), som han varit ihop med tidigare, och under en helikopterolycka rycker Hal in som Gröna Lyktan för första gången och räddar både Carol och senator Hammond. Fast senare känner Carol igen Gröna Lyktan trots den lilla ögonmasken. Så klart hon gör! Det vore ju skitkonstigt om hon inte kände igen honom.
Ja, och så attack-
erar den onda varelsen från rymden och det ser ut som om det väller ut gigantiskt bajs i staden och slukar skyskraporna, och det blir fajting, och man har uppfunnit en gul ring med gul kraft, som visst inte är bra, och den vresige grönlyktan Sinestro (Mark Strong med rött ansikte) förstår att Hal Jordan allt är en hyvens grabb, och under eftertexterna dyker det upp en extrascen som hintar om en uppföljare.
Problemet med GREEN LANTERN är handlingen. Allt som har med det kosmiska och the Green Lantern Corps att göra, är precis som i serierna alldeles för förvirande - vilket alltså främst beror på att allt och alla heter saker som Abin Sur och Tomar-Re. Men det kan man ta. Värre är det att skurkarna är så trista och ointressanta. Och vad är de ute efter? Mer än att vara skurkaktiga, alltså? När Hector blir skurk gör han inte mycket anat än att ... halta omkring och vara ful. Fast det är ju klart, eftersom ursprungshistorien ju måste berättas, återstår det inte så mycket tid att lägga på ett regelrätt äventyr under de två timmar filmen varar.
Dock är det här inte så illa som jag fruktade (till och med trailern var illavarslande). GREEN LANTERN är trots allt helt okej. Tekniskt sett är det förstås imponerande och till och med 3D:n funkar hyfsat. Ryan Reynolds är en sympatisk hjälte. Carol är en ganska trist roll, det går inte att göra så mycket med den, men även Blake Lively är sympatisk - och hon gör inte ont att titta på. De humoristiska inslagen är rätt kul ibland. Lustigt nog innehåller filmen inte speciellt många bombastiska superslagsmål.
Jag är fortfarande ingen fan av Gröna Lyktan, hjälten är lite för menlös, men jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till den här filmen. Och då kan ju Gröna Pilen få dyka upp, så att denne kan få ta med sin flickvän Svarta Fågeln. Eller, skit i Gröna Pilen. Gröna Lyktan kan väl få samarbeta med Svarta Fågeln utan hennes snubbe?
Slutligen: av någon synnerligen märklig anledning, blev GREEN LANTERN barnförbjuden! Här är motiverigen från Statens Medieråd:
"Historien om en superhjälte som kämpar mot en intergalaktisk ondska är visserligen till stora delar av serietidningskaraktär men innehåller en stor mängd kraftiga hot- och våldsscener. Dessa, och särskilt de återkommande inslagen där människor förtärs av eld och skrumpnar ihop medför att filmen bedöms kunna skada välbefinnandet hos barn under 15 år."
Fullkomligt obegripligt, förstås. I synnerhet som Harry Potter och annat är betydligt mer skrämmande. Det tyckte även distributören, som överklagade, och föga oväntat sänktes åldersgränsen till från 11 år av Kammarrätten.

(Biopremiär 29/7)

Uppdatering på pygméfronten

Jag gick förbi Den lilla pygméen igen. Den här gången noterade jag något som gör det hela ännu lustigare.
Salongens namn står med grå bokstäver i folie uppsatta på fönstren. I det ena fönstret har A:et råkat bli spegelvänt! Jag var tvungen att gå runt hörnet och kolla i det andra fönstret för att försäkra mig om att det inte var någon konstig designidé de kommit på när de ritade logotypen. Nejdå. I det andra fönstret var bokstaven rättvänd.
Sicken tabbe! Och nu måste de åka hit igen ända från De Djupa Skogarna och andra...

Vad var det jag sa?

Nu hann en av mina läsare nämna detta i en kommentar till mitt inlägg här under, men ändå:
När jag åt frukost igår och läste Sydsvenskan kunde jag inte annat än utbrista i ett "Vad var det jag sa?" när jag kom till en artikel om den hatiske norrmannen.
Så här står det på ett ställe:

"Anders Behring Breivik tycks under senare år ha fört ett sorglöst ungkarlsliv, till stor del framför datorskärmen. Han roade sig med dataspel och var engagerad i online-spelet World of Warcraft, ett spel som han på Utöya kom att omsätta i praktisk handling."

Väldigt typiskt. Detta har förstås inget som helst med hat, politik och våld att göra.
Jag spenderade precis hela gårdagen i soffan och läste böcker, därför kommer detta inlägg först idag.

Kristen, jakt, Dexter & datorspel

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera tragedierna i Norge här på TOPPRAFFEL!. Vad som hände där igår hör inte hemma på den här bloggen. Inte för att jag inte bryr mig, men TOPPRAFFEL! handlar om film, underhållning och mina små vardagsbetraktelser.
Men så läste jag precis något på Aftonbladets hemsida jag inte kan avstå från att kommentera. I en artikel om dåren som utförde massern på ön, står det:

"Anders Behring Breivik hävdar att han läst religion och finans, är kristen och singel. Dessutom säger han sig gilla jakt, litteratur, klassisk musik, Winston Churchill och dataspelet World of Warcraft. Samt tv-serier som True Blood och Dexter."

Låt mig gissa att media och moralens väktare genast kommer att ta fasta på att killen gillade World of Warcraft, Dexter och True Blood, och inte det faktum att han är kristen, gillar jakt och har licens för två skjutvapen...

Bästa namnet på en salong någonsin?

Idag när jag gick hemifrån började det spöregna efter att jag hunnit gå en fem-sex kvarter. Jag hade inget annat val än att rusa tillbaka hem, eftersom jag i vanlig ordning glömt ta med paraply. Jag var dyngsur när jag kom trillade in genom dörren.
Efter att jag läst ett par kapitel i en bok slutade det regna och jag vandrade åter mot stan.
När jag hoppande mellan vattenpölarna passerade Rörsjöstaden noterade jag vad jag gissar är en nyöppnad frisersalong. Damsalong. Jag har inte sett den tidigare och jag går genom området väldigt ofta.
Frisersalonger brukar ju ha de mest egendomliga och kreativa namn. Frågan är om det här stället inte slår rekord. För vad heter salongen? Jo:

Den lilla pygméen.

Bio: Julias ögon

Foto copyright © PAN Vision

Som bekant översköljs världen av diverse olika skräckvågor, förutom det som produceras i USA - vilket de senaste åren främst har varit remakes, reboots och tortyrporr, varav det sistnämnda nu börjar försvinna.

Vi har ju den asiatiska vågen, som ebbat ut en del. THE RING, THE GRUDGE och så vidare, främst filmer från Japan och Sydkorea. vi har den ganska oväntade skandinaviska skräckvågen, med FROSTBITEN, LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN, DÖD SNÖ och en del andra. De franska genrefilmer som gjorts de senaste åren är kända för att vara riktigt jävla stenhårda. Det här är brutala, blodiga grejor. INSIDE, FRONTIER(S) med flera.

Bland de mest kritikerrosade skräckfimerna hittar vi de som producerats i Spanien. Detta får väl sägas vara den andra spanska skräckvågen efter den första, som kom på 1970-talet - och jag är väl något av en anhängare av dessa 40 år gamla filmer. De var inte lika bra som det som producerades i Italien, men de hade sina stunder. Jag gillar Amando de Osorios filmer om The Blind Dead och några av filmerna med den lokale skräckstjärnan Paul Naschy (Jacinto Molina) är rätt kul, i synnerhet när han spelade den stackars varulven Waldemar Daninsky. Sedan har vi förstås regissören Jess Franco, förviso spanjor, men hans oräkneliga mer eller mindre bisarra filmer gjordes i länder runt om i Europa och angränsande länder - som Turkiet.

Den nya spanska skräckvågen inleddes i slutet av 1990-talet. Produktionsbolaget Filmax startade till och med en specialavdelning för skräck; Fantastic Factory, och hämtade över den amerikanske producenten och regissören Brian Yuzna för att hålla i trådarna. Men fler spanska bolag prövade lyckan med skräck och det största namnet är Guillermo del Toro.

De flesta av de här spanska filmerna är lågmälda spökhistorier - och ibland bara kusliga thrillers utan några övernaturliga inslag. del Toro regisserade THE DEVIL'S BACKBONE och producerade BARNHEMMET. Jaume Balagueró regisserade THE NAMELESS, DARKNESS och zombiefilmen [REC]. För att bara nämna en handfull.

Alla de här filmerna är välgjorda, de är ganska snygga och har ofta bra skådespelarinsatser. Men jag tycker också att de är väldigt överskattade. Jag tycker helt enkelt inte att de är speciellt otäcka - ibland inte ens underhållande. BARNHEMMET fick ju fantastiskt bra recensioner; Jag missade den i Cannes, men alla pratade om den där och hävdade att den var jääävligt kuslig. Det dröjde nog ett år innan jag slutligen lyckades se den, och det enda jag tänkte var "Jaha, var det här allt?". Filmen var en besvikelse. Inte en lika stor besvikelse som THE BLAIR WITCH PROJECT (vaffan, är folk världen över rädda för träd?!), men ändå.

JULIAS ÖGON är regisserad av Guillem Morales, men den är producerad av Guillermo del Toro, så det är del Toro som har fått sitt namn skrivet med stora bokstäver ovanför titeln på filmaffischen, vilket lär få många att tro att han även regisserade.

Skräckfilmer om ögon. Sådana finns det en hel del av. THE CRAWLING EYE (1958). EYES OF LAURA MARS (1978). Hongkongfilmen THE EYE och dess betydligt sämre amerikanska nyinspelning. För att bara nämna några.


Morales' film inleds med att en blind kvinna som heter Sara (Belén Rueda från BARNHEMMET) hänger sig i sin källare medan hon lyssnar på "The Look of Love" en stormig natt. Det befinner sig någon där med henne, en man som gömmer sig i skuggorna och som tar bilder på henne. Och eftersom detta är en skräckfilm - ett slags skräckfilm - är Saras ögon grå och räliga, precis som Emilys i Lucio Fulcis THE BEYOND.

När Sara dör klipps det till Julia, hennes tvillingsyster (som spelas av George Wendst. Nej, jag bara skojar, Julia spelas förstås också av Rueda), som känner att något har hänt Sara. Julia och hennes make Isaac (Lluís Homar) kör till Saras hus, där de hittar den döda kroppen.

Vi får veta att Julia lider av samma sjukdom som Sara och att även hon långsamt kommer att förlora synen. Julia vet också att det är något som inte stämmer med systerns självmord. Hon måste ha blivit mördad. Efter en tid hamnar Julia på sjukhus och får sina ögon bandagerade, fler rollfigurer går och dör, en mystisk manlig sjuksköterska sätts att ta hand om Julia, en märklig granne dyker upp, denne har en ännu märkligare dotter, och ännu fler personer tas av daga.

JULIAS ÖGON är ännu en spansk genrefilm som får rätt bra recensioner. Men för att vara ärlig: det här är inte någon speciellt bra film. Handlingen är rörig. Och det är något konstigt med sättet filmen berättas på. Jag hade emellanåt problem med att hänga med i handlingen och till och med förstå var gestalterna befann sig - och varför. Är detta Julias eller Saras hem? Är grannen Julias eller Saras? Och var bor den andra grannen? Och när vi slutligen når fram till upplösningen som förklarar mysteriet, är det dags för ännu ett "varför?". Slutet är långt ifrån tillfredställande.


Det finns några bra scener i den här filmen. Julia smyger in i ett ångfylld omklädningsrum, där några blinda kvinnor klär på sig och pratar med varandra utan att märka att Julia befinner sig mitt bland dem - men så plötsligt känner och luktar de att hon är där. Den här scenen är faktiskt ganska creepy, kvinnorna ser nästan ut som levande döda.

Och mot slutet blir det plötsligt rätt våldsamt. Här finns ett ganska chockerande klipp som varar en sekund eller två, och som kommer att få publiken att hoppa högt. Och om du har problem med att se på våld mot ögon - vilket jag har - så bör jag kanske påpeka att vi utsätts för en utdragen scen, i vilken... Tja, vi pratar närbild, ett öga, en spruta och...

Morales' film är snygg; den har ungefär samma look som alla de här andra spanska filmer jag nämnt ovan. Belén Ruega gör en stark insats. En polis liknar Paul Naschy! Men tyvärr tycker jag att JULIAS ÖGON är ganska tråkig. Den är för lång. Storyn håller inte ihop. Den är inte särkligt spännande. Filmen försöker verkligen vara otäck; det är mycket mörker, oväder, och klassisk skräckfilmsmusik brölar på - men det funkar inte riktigt.

Dessutom är det här inte riktigt en skräckfilm. Det är en förklädd thriller.

(Biopremiär 22/7)

Trailers A Go Go

Brittiska thrillern KILL LIST påstås vara något utöver det vanliga...



Hårda tag från Frankrike, som ju numera brukar leverera hårda tag:



Slutligen en liten tösabit från Thailand som vet vad hon vill, "Den här flickan är en dålig röv" betyder titeln...

Bio: Bridesmaids

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag hade väldigt höga förväntningar på BRIDESMAIDS. Filmen, som blev en riktigt fläskig sleeper i USA, har rykte om sig att vara något alldeles otroligt rolig. Om mina förväntningar infriades? Snacka om det! Det här är tammefan det roligaste jag sett i år. Möjligtvis det roligaste jag sett på flera år! Frågan är om inte BRIDESMAIDS är roligare än BAKSMÄLLAN (den är definitivt otroligt mycket roligare än BAKSMÄLLANS uppföljare).
För regin står Paul Feig, som mest jobbat med TV och regisserat avsnitt av NOLLOR OCH NÖRDAR, 30 ROCK, WEEDS, MAD MEN, THE OFFICE och mycket annat - men allt förhandssnack har handlat om Kristen Wiig, som skrivit manus (tillsammans med Annie Mumolo), fungerat som verkställande producent, och lagt beslag på huvudrollen som Annie, vars bästa vän Lillian (Maya Rudolph) ska gifta sig.

Är BRIDES-
MAIDS en kvinnlig variant av BAK-
SMÄL-
LAN? Båda filmerna är dessutom producerade av Judd Apatow. Tja, på sätt och vis. Åtminstone på så sätt att det är ett gäng kvinnor i huvudrollerna. Annie har blivit utsedd till Bride of Honor, och hon klumpas ihop med ett omaka gäng brudtärnor som ska försöka arrangera världens bästa bröllop, med lysning och möhippa och hela rasket.
Annie har ett struligt kärleksliv; hon dejtar ett riktigt asshole, och hon delar lägenhet med två riktigt oerhört bisarra britter; ett syskonpar spelat av Matt Lucas från LITTLE BRITAIN och Rebel Wilson. För att göra det hela värre, har Annie tvingats lägga ner sitt lilla kondis och jobbar i en smyckebutik där hon vantrivs.
Att vägen till bröllopet kommer att bli problematisk står klart när en viss Helen (Rose Byrne) tillhör tärnorna; hon är vacker, stenrik, tillgjord och inte alls som vare sig Annie eller Lillian - eller de övriga. Och problem blir det. Vad som följer är fullkomligt sanslöst. Inte nog med att jag skrattade högt när jag såg filmen - jag skrattade ofta. Och det gjorde även de övriga närvarande på pressvisningen.

Roll-
figur-
erna är fan-
tastis-
ka, det är ingen hejd på någon-
ting, och starkast av alla lyser Kristen Wiig - hon borde fan få en Oscar för både sin roll och manuset! Hon är extremt rolig!
Det är inte lönt att försöka beskriva de oräkneliga grejor som är hysteriskt kul här, men den billiga tayueringen med mexikanskt motiv är en höjdare, liksom när Annie och Helen tävlar om att hålla bäst tal till Lillians ära. Och stort plus för en otroligt kreativ bajshumorscen.
Här i Sverige pratas det ibland en del om "kvinnlig humor" och kvinnliga komiker och humorister. I stort sett allt på den fronten i Sverige är ju ren skit. Mia & Sara, eller vasd de nu heter, är vedervärdigt o-roliga - en gång när jag slog på TV:n och kom in mitt i ett avsnitt fattade jag inte att det var ett humorprogram. Och sedan har vi ju alla de där serietecknarna, Liv Strömquist och liknane, som blandat ihop arga, radikala första maj-demonstrationsplakat med humor. Det är inte samma sak! Och alla dessa försöker göra någon grej av att de är kvinnor och att det är kvinnligt. They sure give women a bad name.

Grejen med Kristen Wiig är att hon bara försöker vara rolig - som i ROLIG. Och verkligen lyckas! BRIDESMAIDS är inte "kvinnlig humor", det är stor humor!
Jag är på vippen att dela ut en femma i betyg till den här filmen. Så varför gör jag inte det? Jo, därför att den varar två timmar och fem minuter. Den är aningen för lång, den borde trimmats med en kvart, tjugo minuter. Men  detta är min enda invändning mot BRIDESMAIDS.
Annies morsa, som målar porträtt av kändisar (som Burt Reynolds), spelas av Jill Clayburgh, som gick bort i november förra året. Hon var ju även med i LOVE AND OTHER DRUGS, som hade premiär i januari i år. Det är ju minst sagt ovanligt att få medverka i två filmer som båda har premiär efter att man har dött. Det handlar ju inte om gammalt arkivmaterial som klippts in Ed Wood-style. David Carradine slår dock dessa två filmer med bred marginal. Han har fortfarande filmer i post-production, två år efter att han dog.

(Biopremiär 22/7)

Den svarte knekten i brottsbekämparform

HÄR har vi minsann den första teasertrailern till DARK KNIGHT RISES. Tjofläsk.

Dredd i våra hjärtan

Här är den första officiella bilden på Karl Urban som Judge Dredd. Pete Travis regisserar och filmen heter numera enbart DREDD.

En scen ur nya Conan...

Här skvätter blodet så att de vill att man ska ange hur gammal man är innan man får titta. Jag skrev att jag är 72.
Klicka HÄR för klippet.

Giallo på begripliga språk

Nu minns jag inte alls vilket inlägg det gällde, men för en tid sedan skrev en av mina läsare och frågade om jag möjligtvis känner till om det kommit ut någon gammal klassisk, italiensk giallo i svensk översättning. Som bok, alltså. Jag hade ingen aning, jag är ingen expert på gialli, jag vet en del om gialli på film, men i princip ingenting om genrens ursprung; de deckare som Arnoldo Mondadori började ge ut i Italien och försåg med gula omslag; "Il gialo Mondadori".

Giallo av färskare datum

Men! Det slog mig nyligen att jag ju kan fråga min gode vän Johan Wopenka, ledamot av Svenska Deckarakademien. Denne karl besitter de mest oväntade kunskaper - fast just i det här fallet fick jag inte så mycket hjälp. Inte ens Johan kan så mycket här. Han ber mig dock tipsa om nummer 2/1998, som innehåller en artikel om Italiens kanske mest kända deckarförfattare; Giorgio Scerbanenco.
Johan passar dock på att bifoga några rader om denne Scerbanenco:

"Scerbanenco var aktiv i två perioder: först under 1940-talet, då han dock stoppades av den fascistiska censuren, därefter på 1960-talet. Av hans 60-talsböcker har en översatts till engelska som “Duca and the Milan Murders” 1970. Denna finns även på norska som “Forraedere mot alle” 1980. På norska finns också en annan av Scerbanencos 60-talsböcker som “Venus på Piazza Milano” 1979. Däremot har en rad av hans böcker (kanske alla) översatts till tyska. Han skall också finnas på andra språk, men jag känner inte till vilka."

Jag passade även på att kolla upp Scerbanenco på IMDb och konstaterar att hans böcker och noveller ligger till grund för flera italienska snutfilmer från 1960- och 70-talen, som till exempel CALIBER 9.

Nämen, här sitter Giorgio Scerbanenco och skriver

Ibland önskar jag att jag vore lika lättroad

När jag tidigare idag var på väg in till centrum, började det regna, så jag slank in på entré. Ett bra ställe att skula på, där kan man ju glida runt och titta i butiker tills det slutat regna. Entré är alltså ett köpcenter, dessutom ganska nybyggt (och enligt flera nyhetsartiklar går det inget vidare).
Högst upp, på tredje plan, ligger Filmstaden Entré. På bottenplan, på väg mot rulltrapporna, kom två unga mödrar med sina söner i handen; de var kanske sex-sju år, och båda såg ut som Kalle & Hobbe-Kalle. "Vi ska HÖGST ÅPP!!!" tjoade den ene pågen. "JA! Vi ska änna åpp i TAKET!!!" tjoade den andre. De skulle uppenbarligen se en film, men de verkade tycka att det var minst lika spännande att befinna sig på Entré och dessutom få åka rulltrappa.
Ibland önskar jag att jag vore lika lättroad och entusiastisk.

Jag gick även förbi Onoff. De har ju kursat och har utförssäljning. Där var packat med folk, och flera hyllor lyste tomma. I stort sett alla laptops hade gått. Mittemot fortsatte nerlagda Skivlagret att sälja ut gammalt mög från sitt lager. De har hållit på några veckor nu och sänker ständigt priserna. Just nu kostar DVD-filmer tio spänn styck, men de har knappt några kvar. Dock undrar jag var en del annat mög kommer från. Barnkläder? Skivlagret sålde väl aldrig barnkläder?

Serier: Agent X9 fyller 40

Jag har egentligen inte något storre förhållande till serietidningen Agent X9. Jag har bara läst den sporadiskt. På 1970-talet läste jag den inte alls. På 80-talet köpte jag den - nya nummer eller begagnade - lite till och från, jag hade perioder då jag gillade Agent Corrigan av Archie Goodwin och Al Williamson. Ibland kunde jag även uppskatta Rip Kirby, i synnerhet när tidningen körde Alex Raymonds gamla eleganta avsnitt. Det kunde till och med hända att jag tyckte om den rätt konstiga Garth, men Gunnar Krantz' favorit Buck Ryan orkade jag nog aldrig läsa.

Men Modesty Blaise, då? Jodå. Visst läste jag Modesty. Jag tyckte nog Modesty var rätt bra, i synnerhet när den var tecknad av Jim Holdaway eller Neville Colvin - Romeros stil hade jag svårare för, det har jag fortfarande, och då har jag ju faktiskt en gång jobbat med Romero; jag skrev ju ett avsnitt av AXA. Modesty Blaise var dock en serie jag först upptäckte i Carlsens albumserie Special-Comics på 70-talet. Jag minns att jag tyckte det var tufft när Willie Garvin kastade kniv.

Den här månaden fylller Agent X9 fyrtio jämnt. Om man räknar från det år tidningen fick namnet "Agent X9". Själv skulle jag nog hävda att tidningen är lite äldre, i slutet av 60-talet började tidningen X9 - utan "Agent" - komma ut, med samma typsnitt i loggan och delvis samma innehåll.

Hur som helst.

Dagens Agent X9 känns som en aningen förvirrad och desperat produkt. Likheterna med 70- och 80-talens så oerhört populära tidning är inte jättemånga. Loggan är ungefär densamma och det är hundra sidor deckar- och agentäventyr i svartvitt, men de dagspresserier som förr var tidningens ryggrad lyser oftast med sin frånvaro.

Försäljningen av serietidningar ren allmänt har ju kraftigt gått ner. X9:s redaktion försöker förnya tidningen och hitta en ny publik, samtidigt som den gamla ska känna igen sig. Det nya består i att man ofta publicerar fransk-belgiska albumserier i tidningen - i många fall väldigt bra serier, men tyvärr ser det inte alltid så bra ut. Dessa serier är ju tänkta att publiceras i färg och i stort format.

Då passar de amerikanska mini- och maxiserier man kör bättre, de är i allla fall avsedda för det mindre serietidningsformatet. Och oftast är de här långt bättre än de gamla träiga dagspresserierna.

Fast frågan är om de gamla trogna köparna bryr sig. Allt de vill ha är nämligen Modesty Blaise. Modesty måste vara med i varje nummer. Modesty måste vara på omslaget. Detta har även lett till att man sedan ett par år tillbaka har slafsat in en ful, kladdig Modesty Blaise-logga som ligger ovanpå Agent X9-loggan, så att det inte ska råda någon tvekan om att trots att tidningen heter Agent X9 (Phil Corrigans kodnummer), så är det Modesty Blaises tidning, det är hon som är huvudperson.

Hade jag fått bestämma hade jag ändrat loggan och titeln. Varumärket X9 vill förstås Egmont inte göra sig av med, men jag hade nog kastat om lite och bytt ut ett ord. Jag gjorde en snabb skiss på hur min version ungefärligen hade sett ut, den ligger här intill.

Modesty Blaise - serien, alltså - må vara nerlagd, men Romero producerar visst fortfarande omslag till Agent X9. De ser oftast för jävliga ut, de är makalöst trista och träiga. Det senaste året har man dock låtit andra försöka sig på att göra omslag med Modesty. Tyvärr har dessa inte heller varit speciellt lyckade. Många verkar ha svårt att avbilda Modesty, och man har sällan fått någon schwung i bilderna. På omslagets tredje sida lägger man in fanart; hel- och halvkända svenska serietecknare har ritat sin version av Modesty Blaise. Med blandat resultat.

Inte nog med att de trogna läsarna kräver så mycket Modesty som möjligt (det handlar ju bara om repriser, har inte fansen redan läst allt flera gånger om?), de vill även ha avsnitten omredigerade så att de ser ut som serietidningssidor. Något som innebär att äventyren blir över femtio sidor långa och lämnar lite utrymme åt övriga serier.

Agent X9 nummer 8/2011 är det stora jubileumsnumret och utökat till 116 sidor, och för första gången i tidningens historia innehåller tidningen en serie i färg. Men först i tidningen ligger som vanligt Modesty Blaise och ett avsnitt som heter "The Gallows Bird", ursprungligen publicerat 1973 och tecknat av Romero. Enligt tidningens ledare har tidigare publiceringar av serien varit censurerade, men vad som censurerats nämns inte - istället hänvisas till Agent X9:s hemsida för en artikel om just detta avsnitt, men inte fan finns där någon artikel.

"The Gallows Bird" är nyöversatt av Sara Årestedt, som även ligger bakom översättningen av "The Walking Dead" i svensk utgåva. Ni som läste min recension av det albumet vet att jag anmärkte på ett par egendomligheter i översättningen.

Årestedts översättning av "The Gallows Bird" påstås vara "vågad" och ligga närmare den engelska originaltexten. Det mest vågade här, är att man har vågat publicera detta! För vad vi får, är en över femtio sidor lång våldtäkt av svenska språket.

Nu har jag förstås inte läst Peter O'Donnells version och kan inte jämföra. Willie Garvin talar som bekant cockney och jag utgår från att O'Donnell har skrivit ut hans repliker fonetiskt och kryddat med slangord. Detta har Årestedt försökt tolka till svenska. Hon har då kombinerat något slags 91:an-stavning med ett språkbruk som vore Willie en 70-talspundare. Det blir "Åsa-Nisse pratar stockholmska" av det hela. Det är fullkomligt vansinnigt. Och kallade folk verkligen polisen för "bängen" på riktigt?

Avsnittet utspelar sig i New Orleans och även andra typer har försetts med försvenskad dialekt. Det är väl antingen sydstatsaccent eller fransk accent som försvenskats, och det blir också knasigt - dock skiljer det sig något från Willie Garvins snack.

Övriga dialekter - "vanlig" brittisk och amerikansk engelska - skrivs på vanlig svenska, men det skiftar ibland mellan "de/dem" och "dom", och mellan "sig/mig" och "sej/mej", och här finns så många ordföljdsfel och märkligheter att jag inte är säker på hur de ska prata. Vid flera tillfällen satt jag bara och stirrade på pratbubblorna och försökte få ihop allt. Inte blir det bättre och enklare av att omredigeringen av seriestripparna stökat om bland pratbubblorna, så att jag flera gånger råkade läsa dem i fel ordning. Att själva äventyret är rätt svagt och ganska dumt glömde jag nästan bort.

Det går sällan att översätta utländska dialekter till svenska. På sin höjd funkar det i humorserier. Och då ska man överlåta det hela till ett proffs - som till exempel Johan Andreasson. Jag vågar inte tänka på hur 70-talets Jonah Hex-avsnitt hade sett ut om man försökt tolka den fonetiska sydstatsdialogen i dessa till svenska...

Efter detta Modesty Blaise-avsnitt följer en kort-kort deckarnovell av Per Thörn. Den tar upp en sida och är fullkomligt värdelös. Här borde förstås istället en artikel om censuren av "The Gallows Bird" ligga.

Och efter denna novell
kommer så färg-
inslaget; ett helt album i färg - "XIII Mystery: Irina".

Jag läste de tre-fyra första albumen i XIII-
sviten när de kom på danska, och jag tyckte att denna Jason Bourne-variant av Adamsonbelönade Jean Van Hamme och William Vance var rätt bra. Samtliga album har publicerats i Agent X9, men jag har inte läst dem; jag vet inte vad som hände i serien efter att jag slutade läsa den, jag vet inte vilka fasta bifigurer som dök upp.

XIII har uppenbarligen försetts med en del spin off-serier, som XIII Mystery. Fast vad albumet "Irina" har med originalsviten att göra vet jag inte - kanske förekommer figuren Irina i den.

I vilket fall är det här ett typiskt, väldigt kompetent fransk-belgiskt hantverk av några som heter P Berthet och E Corbeyran. Albumet är tecknat en realistisk klara linjen-stil, det är elegant men egentligen ganska opersonligt; det är aningen sterilt. Men det är bra berättat rent tekniskt, och det känns extra skönt att läsa efter misshandeln av Modesty Blaise - och den svenska översättningen är en ren njutning; här är det normalt språkbruk som gäller.

Handlingen i "Irina" är kanske lite tunn. Det är en spionhistoria om hur den sextonåriga Irina flyr från något slags barnhem i Ryssland och sedan spenderar tolv år, eller vad det nu var, på att leta upp mannen som dödade hennes bästa vän på barnhemmet. Under resans gång hinner Irina utbilda sig till KGB-agent, flytta till USA, gå på college, och mörda en väldig massa människor. Det bjuds även på en hel del naket och sex, främst ångande lesbiska möten. 

Egentligen en helt okej story och jag kan tänka mig att jag nog gillat den bättre om den vore åtminstone dubbelt så lång och gick in lite mer på djupet av figurer och handlingstrådar. Dock måste jag erkänna att seriens epilog kom med en överraskande twist jag inte hade räknat med. Hyfsat smart och intressant, och mitt helhetsintryck blev mer positivt.

Jag har absolut inget emot Agent X9:s inriktning av idag. Men det måste ju gå att läsa serierna utan att få ont i huvudet!

Mästarmöte i Malmö

Jag tittade inom Science fiction-bokhandeln här i Malmö tidigare i eftermiddags, och vem hittade jag där om inte Martin Kristenson, hemmahörande i Stockholm. Martin, dagen till ära iförd bombastiskt sommarskägg, var ju redaktör för Stupidoblocket i saligen hädangångna serietidningen Kapten Stofil.
Vi samtalade lite grann om danska revyer, Fantask i Köpenhamn, och en del annat, och så passade Martin på att avslöja två spännande nyheter som är på gång senare i år. Jag ber att få återkomma till dessa.

Uppdatering på Xombafronten

Jag tänkte att det kanske åter är dags att tipsa om ett gäng recensioner jag enbart publicerat på engelska på Xomba. Som till exempel:

SCREAMS OF A WINTER NIGHT
CHEERLEADER CAMP (BLOODY POM POMS)
TOURIST TRAP
SLEEPAWAY CAMP
SLEEPAWAY CAMP 2
SLEEPAWAY CAMP 3
RETURN TO SLEEPAWAY CAMP
DRACULA (Dan Curtis' med Jack Palance)
BODYCOUNT
MADMAN
NIGHT WARNING
PLANET OF THE VAMPIRE WOMEN
THE HORRIBLE DR. HICHCOCK
THE GHOST
THE SWEET HOUSE OF HORRORS
THE DEAD HATE THE LIVING

...Kolla in dem!

...Det HÄR kallar jag filmaffisch!

Hubba-hubba! NURSE 3D en film som börjar spelas in i september. Här är en promotionaffisch.

Bio: Potiche - En fransk troféfru

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland skiter man sig på tummen.
Jag hade faktiskt hyfat höga förväntningar på den här franska komedin. Förvisso hade jag läst en amerikansk recension av den, i vilken det påpekades att filmen inte är något vidare - men vad vet väl amerikaner om europeisk film? Jag hade sett trailern på nätet och den vekade mycket lovande.
Fast det är ju klart - regissör är Francois Ozon. En man vars filmer ofta tävlar i Cannes, och man vet aldrig riktigt vad man får. Ibland är det ren arthouse-film. Ibland är det bara ... udda. Som SWIMMING POOL från 2003, en film jag såg i Cannes. Den såg nästan exakt ut som en sydeuropeisk B-film från tidigt 80-tal, komplett med bisarr dvärg. Filmen kändes som något Joe D'Amato skulle kunnat göra. Fast jag var ensam om att dra fram dessa liknelser, eftersom inga andra kritiker hade sett några sydeuropeiska B-filmer från tidigt 80-tal.

"Potiche" är franska för vas, och tydligen det ord frans-
männen använder för en trofé. Den svenska titelns troféfru heter Suzanne och spelas av legendaren Catherine Deneuve. året är 1977 och Suzanne är en hemmafru som bor i en gigantisk villa med sin make Robert (Fabrice Luchini); direktör på en paraplyfabruk.
Suzanne är uttråkad medan den typiskt franskt koleriske Robert bara jobbar och jobbar. Det visar sig även att Robert har en affär med sin trogna sekreterare.

Robert är dock sämre på att ta hand om sina anställda, så de går ut i strejk. Robert lyckas bli tillfångatagen och inspärrad på fabriken.
Då vänder sig Suzanne till parlamentsledamoten Maurice Babin (Gérard Depardieu), som hon i sin ungdom hade en kort romans med. Babin hjälper till att få ut Robert - men när Robert då plötsligt hetsar upp sig så myckett han får en infarkt och hamnar på sjukhus, måste Suzanne ta över driften av fabriken.
Suzanne blir en väldigt omtyckt chef, om än en tillfällig sådan, och hennes nyskapande idéer leder till att hon ger sig på en karriär som politiker.

Jag trodde att detta skulle vara en komedi - men om man inte är väldigt lättroad, är detta inte speciellt roligt. POTICHE bygger på en pjäs, och detta är alltför uppenbart - detta är det stora problemet med filmen. Handlingen är dialogdriven och många rollfigurer spelar över som om de agerar på en teaterscen - detta gäller i synnerhet Luchini. Filmen känns som en mossig politisk pjäs från 70-talet.

Visst är 70-tals-
miljöer-
na kul. Jag minns ju hur det var, hur saker såg ut, och det franska 70-talet skiljer sig inte så mycket från vårt svenska. Nu var jag inte i Frankrike första gången förrän 1982, men saker hade inte förändrat sig så mycket. I början av POTICHE är dessa 70-talsmiljöer väldigt roande, men det gå inte att bygga en hel film bara på detta.
Trots alla begränsningar i storyn, är fotot rätt flott, ofta ser det ut som en fransk film från 1977 - hm, när jag tänker efter ser ju det här ut som en gammal fransk porrfilm! Detta intryck förstärks när dottern Joëlle (Judith Godrèche) dyker upp. En tjusig blondin som för tankarna till Brigitte Lahaie.
Musiken på soundtracket är också rätt trevlig ibland, med 70-talistiska "lalalala-körer" och liknande, även om det blir lite för mycket fransk schlager ibland. Plötsligt brister Catherine Deneuve ut i sång och då blir det bara dumt och konstigt. Dumt och konstigt blir det även när man ägnar sig åt en typ av fransk komik jag absolut inte begriper.
Gérard Depardieus kroppshydda är numera minst sagt imponerande. Jag fascinerades av en kavaj han bär i en scen - tygstyckena är minst sagt enorma.
Nå. Jag hade hoppats på en kul, lättsam komedi i knallig 70-talsmiljö. Det sistnämnda fick jag, men annars är det här lite småtrist och inget vidare.

(Biopremiär 15/7)

Vicke Viking

Variety rapporterar idag att Alexander Skarsgård ska debutera som producent i Hollywood. Filmen har arbetsnamnet THE VANGUARD och har författats av Chris Boal. Skarsgård ska även spela huvudrollen i detta vikingaepos från Warner Bros., som påstås vara i samma anda som GLADIATOR och BRAVEHEART.

TOPPRAFFEL! sörjer: Roberts Blossom

Karaktärsskådepelaren Roberts Blossom medverkade i filmer som NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN och ENSAM HEMMA, men det är inte för dessa vi minns honom. Nej, självklart har han etsat sig fast i våra medvetanden som Ezra Cobb i DERANGED - en smått klassisk lågbudgetfilm, baserad på Ed Geins upptåg i Wisconsin på 50-talet.
Han hann visst även med att sitta en vända på Alcatraz.
Den åttonde juli gick han bort. Han var 83.

Första trailern till nya Sherlock Holmes

Ser ju inte så pissnödigt ut. Och Noomi Rapace har minsann fått sitt namn stort uppslaget.

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

Först ett varningens ord:
Detta är en recension av HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2. Filmen. Detta är inte en recension av JK Rowlings bok. Detta är inte en recension av filmen i egenskap av adaption av boken. Jag har inte läst boken. Jag har inte läst någon av Harry Potter-böckerna. Jag har absolut inte för avsikt att läsa böckerna. De intresserar mig inte. Dessutom har jag nu sett ala filmerna, så jag vet ju hur det hela slutar.

Detta är ingen recension av hela filmserien om Harry Potter, och nej - jag såg inte om den förra filmen; HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, innan jag gick på pressvisningen av den här nya filmen. Det har jag inte tid med. Dessutom kan jag inte påstå att jag vill se den filmen en gång till.

Den här recensionen riktar sig inte till fanatiska Harry Potter-fans - så kallade Potterheads. Den riktar sig inte till ungar. Denna recension är skriven för folk som tycker om film. Alla typer av film. Och för människor som intresserar sig för film både som underhållning och konstform.

Potterheads borde inte få lov att läsa recensioner av deras favoritfilmer skrivna av kritiker som inte är Poterheads. Potterheads har - liksom Twilightfånarna - en benägenhet att bli väldigt, väldigt arga om man har mage att anmärka på filmerna. Man ska inte jävlas med Harry Potter-fans. Fråga mig. Jag vet. De ville lyncha mig efter min recension av förra årets film.

Jag upprepar: detta är en recension av just den här specifika filmen.

Om du misstänker att följande text kommer att göra dig upprörd, vänligen sluta läsa här. Jag har inte lust att käfta med upprörda barn. Men resten av er kan glatt läsa vidare...

Åkej. Så, vad hände då i del ett av detta allra sista, tvådelade kapitel i sagan om Harry Potter? Jo, vad som hände var att ... Öh ...

Vänta. Jag minns inte. Jag måste kolla upp min recension av den filmen. Hum-di-dum-di-dum... Aha. Just det. Nu minns jag. HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, det är ju den där filmen det inte händer ett skit i. De befinner sig i en skog någonstans. De går och går och går. Jag kommer inte ihåg så mycket från del sex heller, HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN, men det var i alla fall i den som trollkarlsungarna drogades och blev kåta på varandra. Alltid något.

Jag gillade de två, tre första filmerna i serien. De var kul äventyrsfilmer om barn som gick på en skola för blivande trollkarlar. Historierna var relativt enkla att hänga med i. Men senare blev tonen hela tiden allt mörkare och den fortlöpande storyn förvandlades till en såpa, som blev alldeles för komplicerad, eftersom många av de inblandade figurerna har konstiga namn eller är bisarra varelser. Det är inget fel med såpor - om man får se nästa avsnitt en vecka senare. Det är svårare att hänga med om man måste vänta ett år mellan kapitlen. Jag tycker att det är omöjligt att komma ihåg vem som är vem, vad det är som händer och varför allt det här händer i Harry Potter-filmerna.

Detta är förstås inte Harry Potters skapare JK Rowlings fel. Nej, det är förstås filmskaparna jag ska skylla på. Om man måste läsa boken innan man ser filmversionen för att begripa den, jag då har man ju misslyckats kapitalt som filmskapare. En bra adaptation ska kunna stå på egna ben. Visst, en väldigt, väldigt stor del av Potterpubliken har förstås läst böckerna, men vad jag skrev gäller ju alla adaptioner.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 kretsade kring ett svärd som våra unga hjältar; Harry, Hermione och Ron av någon anledning var tvungna att leta upp. Mitt inne i skogen blev Ron sned, jag minns inte varför, och han stack och lämnade de två andra. Men senare, när de äntligen hittat svärdet, kom Ron tillbaka. Det var ungefär allt. Mer än så hände inte i den förra filmen.  
Jämfört med DEL 1 händer det en fruktansvärd massa i DEL 2. Detta är mer eller minde bara en enda lång serie strider och actionsekvenser - 130 minuter fajting - och jag skulle ljuga om jag påstår att jag vet vilka alla de här figurerna är och vad som är syftet med alla bataljer. denonde Voldemort (Ralph Fiennes utan näsa) försöker döka Harry Potter (Daniel Radcliffe) om och om igen, något han försökt göra sedan Harry var liten baby. Harry och hans polare Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) försöker förstöra de tre sista horrokruxerna. Jag begrep aldrig riktigt vad en horrokrux är, men det är tydligen något som gör Voldemort till en väldigt ond man.

Filmens första halva påminner rätt mycket om ett TV-spel, kanske lite i samma andra som "Tomb Raider". Hjältarna kutar runt i grottor och gamla slott och letar objekt; de rider på en stor, vit, eldsprutande drake, och en blixtrande trollstavsstrid verkar vara inspirerad av den första STJÄRNORNAS KRIG-filmen, när de skjutande flyr genom Dödsstjärnans korridorer.
Denna första halva av filmen är faktiskt ganska cool och underhållande. Okej, jag tänkte förstås "Oj, det där är ju John Hurt, var han verkligen med i förra filmen också? Och vem är den där svartalfen som ser ut som Ronnie James Dio? Var han också med i DEL 1?". Men detta var inte något större problem i et här fallet och det ges inte mycket utrymme för eftertanke.

Men sedan, under sin andra halva, börjar David Yates film att lida av Transformerssyndromet. Den blir stor, bombastisk och strider pågår alldeles för länge. Filmen blir saggig. Plötsligt attackerat Hogwarts av tusentals ungar som ser ut som Adam Ant. Vilka är dessa ungar? Har de hjärntvättats av Voldemort?

...Och sedan stannar all action tvärt och vi serveras en massa meta-
fysiskt mumbo-jumbo, och rollfigurer som tidigare dött kommer tillbaka, och vi får slutligen förklaringen till allt. Vad som egentligen hände den där natten då Voldemort mördade Harrys föräldrar, orsaken till att Harry är så viktig.
Det är möjligt att jag är korkad, men jag begrep inte allt av denna förklaring. Men skit samma.
Därefter är det ags för ytteligare action och den stora, slutgiltiga bataljen mellan Gott och Ont.
Ron och Hermione har blivit kära i varandra och vi får äntligen se den där omskrivna kyssen, men tack vare Rons hår och kameravinkeln, kan vi inte se deras läppar, så de kanske fejkade det hela ändå. Jag hoppades att Hermione skulle säga "Är det där en trollstav du har i böjsorna, eller är du bara glad att se mig?" - men tyvärr gör hon inte det.

Harry Potter själv är visst kär i Rons trista syrra. Fan vet varför. Jävlar, vad hon är tradig. Fast Harry är ju faktiskt inte så kul han heller, när allt kommer omkring.

Jag undrade var Robbie Coltranes rollfigur Hagrid höll hus, gick han också och dog i DEL 1 medan jag glömde bort det? Nej, han dyker upp mot slutet, och det gör även Ema Thompson som bidrar med en cameo som du missar om du blinkar. Men vad hände egentligen med min favoritfigur, Nearly Headless Nick; spöket som spelades av John Cleese i de två första filmerna?
Helena Bonham Carter är förstås tillbaka som den slemma Belatrix Lestrange och är mer lik Johnny Depp - och i synnerhet Jack Sparrow - än någonsin tidigare. Hon är nog den bästa figuren i den här serien, jag skulle hellre vilja se en film om henne än om de andra. Och Alan Rickman återkommer naturligtvis som Snape, som spenderar filmen med att se olycksbådande ut. Det hela slutar med en epilog jag tyckte var ganska festlig, men jag är osäker på om det var meningen att jag skulle tycka det.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 planerades att släppas i 3D, men Warners insåg att det inte fanns tid att lägga till den allra bästa sortens 3D innan filmens releasedatum, så de skippade det hela. Men den här gången är filmen i 3D och det är rätt okej. 3D är ju inte längre särdeles sensationellt. Massor av filmer släpps i 3D nuförtiden. Alldeles för många. Filmer som ursprungligen inte var avsedda för formatet konverteras till 3D så att bolagen kan dra in mer pengar, eftersom biobiljetterna då blir dyrare, och detta resulterar i fruktansvärda fusk-3D-filmer med nästan inga effekter alls. Vanligtvis är det enda som hände det att filmen blir lite oskarp.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 liter även den lite grann av oskärpa, och en del scener har en lite konstig digital look. Men som helhet är dock 3D:n bra.

Nå... Hur ska jag då sammanfatta allt det här? Tja, detta är en stor, snygg, actionpackad film, späckad med fräsiga specialeffekter. Den är mycket bättre än fjolårets film och den är hyfsat underhållande även om man inte är en fanatisk Harry Potter-fan. Men jag tycker fortfarande att handlingen är alldeles för förvirrad och det hela blir lite segt och småtrist.

Men vad i allsin dar kommer att hända med de unga skådisarna nu när allt är över? Daniel Radcliffe spelar huvudrollen i Hammer Films adaption av pjäsen "The Woman in Black", en klassisk spökhistoria. Men jag gissar att han kommer att drabbas av Tidigare Barnstjärna-syndromet - och eftersom han har så pojkaktiga drag, kommer han kanske alltid att se ut som Harry Potter. Rupert Grint var nyligen i Sverige och Norge och spelade in det norska krigsdramat COMRADE. Grint ska också spela titelrollen i en film om den legendariske brittiske skidhopparen Eddie "The Eagle" Edwards. Emma Watson har några filmer som ligger i post-production. Kanske blir det lättare för henne att få roller i framtiden. Hon är ju trots allt en väldigt söt tös, och jag gissar att det är lättare för en vacker kvinna att få roller än en man som ser ut som en skolgosse.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 har inte premiär i Zimbabwe förrän den första mars 2012.

(Biopremiär 13/7)

Läderlappenaffisch

Första postern till kommande DARK KNIGHT RISES...

En packe trailers...

Zombies under amerikanska inbördeskriget... Den här ser ju lovande ut! Jag gillar animationerna på slutet.

Och här har vi vietnameser som sparkar röv så att det står härliga till:



Och här är det senaste från Jaume Balaguero, som gjorde [REC]. Jag kan väl inte påstå att jag förstår någonting, den här är påspanska och utan text. Men ändå: